Humoristisk underground à la Mauri Antero

M. A. Numminen, 78, var i sitt esse på G Livelab på Georgsgatan i Helsingfors.Bild: TommiTapola

För att dra till med en klyscha: hade Mauri Antero Numminen från Somero, 78 år i måndags, inte råkat existera hade någon tvingats uppfinna honom.

M. A. Numminen & defunensemble i G Livelab 14.3. Sirkku Lamminen, koloratursopran, Riku Pelo, baryton, DJ This Charming Man, Hanna Kinnunen, flöjt, Mikko Raasakka, klarinett, Markus Hohti, cello, Lily-Marlene Puusepp, harpa, Emil Holmström, piano, synt, Sami Klemola, gitarr, elektronik, Anders Pohjola, ljud.

Underhållare, allvarlighetsman, satiriker och samhällskritiker av rang, tangoartist och avantgardist, liedtonsättare, filosof, poet och musikalisk ståuppkomiker. Man kunde göra listan hur lång som helst, men faktum kvarstår; det finns bara en M. A. och man vet aldrig vad man kan vänta sig av honom.

Vid onsdagens G Livelab-konsert föreföll det dock tämligen säkert att vi åtminstone kunde vänta oss smakprov på hans betydligt mindre kända, undergroundfärgade konstmusikaliska sida. Det utlovade i alla fall den på det elektroakustiska konceptet specialiserade defunensemble på sin hemsida och det höll i det stora hela även streck.

Underground, för all del, men så värst rabulistiskt tedde sig det hela kanske ändå inte med dagens mått mätt – om man därmed inte avser Numminens respektlösa sätt att närma sig sina ämnen och genrer. Inget är heligt samtidigt som hans, paradoxalt nog, grundmurade respekt för de etablerade musikaliska och litterära formerna skiner igenom allt han gör. Ingen lätt balansgång men han klarar skivan galant, om än med sedvanlig vokal darr på ribban.

Raffinerad rapestetik

Vi bjöds på allt tänkbart från Sirkku Lamminens och Riku Pelos kongenialt tolkade kärleksduetter ur såväl Heines produktion som mellan Hannah Arendt och Martin Heidegger – den förstnämnda i defunemaestron Sami Klemolas lagom urflippade postminimalistiska arrangemang – till arior på esperanto, klassiskt expressionistiskt hållna Wittgensteinförtoningar samt relativt renodlad, och oerhört charmig, tidig 60-talsavantgardism till Numminens dråpliga novelltext (Oigu-S).

Efter pausen var det sedan dags för poesi, som man i brist på bättre torde kunna benämna de stilistiskt skiftande numminenska alstren, från företrädesvis 2000-talet till DJ This Charming Mans, alias Arttu Seppänen, kreativa rytm- och klangfonder. Ett slags raffinerad rapestetik, som Numminen under de senaste decennierna gjort till ett av sina otaliga varumärken.

Någon stor tonsättare är Mauri Antero inte, kanske heller ingen stor poet. Det som dock lyfter hans nog så personligt hållna text-musiklegeringar över det ordinära är, förutom det konventionsbefriade grundkonceptet, den lika träffsäkra som djuplodande och inte sällan nog så befriande humorn, som skiner genom det mesta han företar sig. Här har dagens pannskrynklande avantgardglin ett och annat att lära: man får vara svårbegriplig men man får aldrig vara tråkig!

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00