Hugo Simberg i sjukdomsskugga och kärleksljus

Anni Bremer valde Hugo Simberg, och av allt att döma blev deras äktenskap lyckligt, säger Helena Ruuska. Simberg målade porträttet på sin unga elev våren 1908 medan romansen spirade. "I gungstolen, Anni Bremer" finns på Ateneum. Bild: Cata Portin

Helena Ruuska skrev en rejäl liv och verk-biografi om konstnären Hugo Simberg. Den är en av kandidaterna för Fack-Finlandia, och i den får läsaren båda sörja och glädjas med "pappas lilla Hugo"

När Helena Ruuska skrev konstnärbiografin Hugo Simberg. Pirut ja enkelit fick hon dyka in i både en konstart och en epok som var ny för henne. Tidigare har hon skrivit om de finska författarna Marja-Liisa Vartio och Eeva Joenpelto, båda gestaltare av efterkrigstida finländsk modernitet och modernisering – av litteratur, livsstil, tänkesätt – som vi ännu har på direkt beröringsavstånd.

Det var Ruuskas förlag WSOY som föreslog att hon efter författarbiograferna skulle ta itu med det finländska måleriets stora och i dag folkkära symbolist Hugo Simberg (1873–1917). Ruuska är litteraturvetare och modersmålslärare, så det innebar ett kliv ut ur bekvämlighetszonen inte bara i fråga om epoken. Men när hon väl tagit det var det ett glädjefyllt arbete.

– Det var en väldig njutning att göra tidsresan in i en helt annan epok, det var lärorikt och roligt och absorberande. Förutom konsthistoria läste jag memoarer och biografier och historiska studier, jag läste om det gamla mångspråkiga Viborg, jag gjorde stadsvandringar i Hugos Helsingfors och letade efter adresser som hade anknytning till honom.

Hugo Simberg, det tolfte av överste Niclas Simbergs 18 barn, "pappas lilla Hugo", kom till Helsingfors från Viborg 1893 för att studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Ateneum, ett nybyggt hisnande "miljonpalats". Johanneskyrkan beskrevs i ett brev hem till mamma av duktiga kyrksamma Hugo som "nya kyrkan", emedan den var alldeles ny.

Hugos korrespondens med föräldrar och storasystrar hemma i Viborg var intensiv, och trots att en hel del säkert förstörts finns massor av brev kvar.

– I breven får man en väldigt konkret bild av allt från hur många par strumpor Hugo hade och var han veckobadade till vad han gick på för konserter och nöjen.

Mamma och särskilt syster Blenda frågade och förmanade, pappa Niclas bekostade det ena och det andra. Man berättade nyheter om släkt och bekanta, och stämningen emellan familjemedlemmarna verkar varm och vänlig.

Och sen kom alla resorna till London och kontinenten, till Kaukasus och USA. Brevtrafiken fortsatte – tidens postväsende ter sig imponerande effektivt och det sociala nätverket var stort och välfungerande

– Så fort man kom till en ny stad gick man till Poste Restante och frågade efter brev hemifrån. I Paris uppsökte Hugo den finländska konstnären Robert Stigell som bodde där, och så ordnades det med bostad, och så vidare.

Hugos skissböcker fungerade också som anteckningsböcker som ger en bild av hans vardag i ord och bild.

– Väldigt intressant var det också att leva sig in i den stora simbergska familjens sommarnöje på släkten Andersins gård Niemenlautta i Säkkijärvi utanför Viborg, där Hugo målade och skissade och senare också fotograferade ivrigt.

Svenskan syns

Som finlandssvensk kan man tycka att en konstnär som Hugo Simberg borde ha fått en stor biografi riktad till en bildad allmänhet skriven på svenska för länge sedan. Eller att Ruuskas bok borde ha utgetts i svensk översättning parallellt med den finska utgåvan. I efterdyningarna av den stora Schjerfbeck-debatten – om finnarnas tendens att osynliggöra det finlandssvenska hos kulturella ikoner, och skriva historia som om Finlands kultur och samhällsliv alltid varit helfinska – känns det trots allt bra att läsa den här finska Simberg-biografin där författaren diskret men ihärdigt på olika sätt påminner om att Hugos och familjens språk var svenska, och att en stor del av kulturlivet omkring dem försiggick på svenska jämsides med finskan.

Helena Ruuska är finskspråkig, utrustad med skolsvenska och praktiska övningar under ungdomens sommarjobb på Åland, och det visade sig att det räckte mycket längre än hon först befarat.

– Visst var det svårt ibland att begripa vad de skrev om i breven, och särskilt pappa Niclas handstil var ibland helt oläslig. Men eftersom materialet var så ymnigt och jag läste det flera gånger om så förstod jag till slut också sådant som först sett helt obegripligt ut. När jag skrev ville jag gärna bevara till exempel det speciella tonfallet i deras sätt att tilltala varandra, den svenska klangen i uttryck som "mina goda gossar", och Hugos vana att ännu som ung vuxen underteckna breven med "pappas lilla Hugo". Men på förläggarens inrådan avstod jag från långa översatta citat, och refererar i stället. Det lär vara mera läsarvänligt så.

Syfilis och kärleksbekymmer

Ett ledmotiv under en stor del av boken är Hugos otur i kärlek. Konstnärskarriären gick ganska bra – fattigfan och hans mångtydiga medjävlar, de drömska sagomotiven, döden i sina olika skepnader, "Den sårade ängeln" och inte minst skandalsuccén med freskerna i Tammerfors domkyrka gav berömmelse och inkomster. Men kärlekslyckan ville inte infinna sig. Målarinnan Ellen Thesleffs vackra syster Tyra, fru Mascha Hagelstam och flera andra verkar ha varit föremål för Hugos obesvarade kärlek.

Och dessutom överskuggades Hugos liv av en sjukdom som en del uttolkare också läser in i hans många dödsfigurer:

– Under studietiden i Helsingfors eller på någon av sina tidiga resor hade Hugo högst sannolikt smittats av syfilis. Det var inte ovanligt på den tiden när sjukdomen kallades för "sexuellt aktiva unga mäns sjukdom" och hängde ihop med tidens sexualmoral och ekonomiska orsaker. Unga män i medel- och överklassen kunde inte umgås med unga kvinnor av sin egen klass förrän det var tal om äktenskap, alltså innan de hade ett yrke som de kunde försörja fru och barn på. Därför levde de ut sin sexualitet där de hade ett övertag, med prostituerade och flickor av arbetarklass.

Under ett långt ungkarlsliv hann mången alltså skaffa sig inte bara en god försörjning utan också en allvarlig och tidvis smittsam könssjukdom. Att Hugo Simberg hade syfilis visste redan Sakari Saarikivi, som skrev en avhandling om honom 1948 – det står i marginalen till manuskriptet men inte i den tryckta avhandlingen.

Syfilis var en sjukdom som många levde med före antibiotikans tidevarv. Den smittar bara i sitt aktiva skede, och har långa latensperioder. Den kan vara symtomfri i åratal, och sedan ta sig uttryck i utslag, feber, halsont, huvudvärk. Den kan leda till fatala skador på de inre organen, eller yttra sig som neurologiska symtom. Allt det här passar ihop med Hugos klena hälsa och många långa sjukhusperioder vid Diakonissanstalten i Helsingfors, i Hyvinge sanatorium och i Wiesbaden. Liksom med hans tragiskt tidiga död i en sjukdomsattack, bara 44 år gammal.

Lycklig kärlek

Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Efter en Amerikaresa 1907 återvänder Hugo till Helsingfors och börjar undervisa vid Ateneum. Bland studenterna finns fröken Anni Bremer från Vasa. Läsaren drar en suck av lättnad, för det verkar faktiskt som om Hugo under sina sista tio år fick vara lyckligt gift.

– Det tror jag han var! Våren och sommaren 1908 skrev de underbara kärleksbrev till varandra, man kan utläsa hur de prövar sig fram, sen förstår man att något intimt har hänt, tilltalet förändras. Medan Hugo antagligen på grund av sin sjukdom först var tveksam och obeslutsam var Anni konsekvent och aktiv. I ett brev skriver hon om sina tre möjliga val; bildkonsten, musiken eller kärleken. Hon satsar helhjärtat på kärleken till Hugo. Och jag hittar inga tecken på att hon skulle ha ångrat sig, säger Ruuska.

– Också när de är gifta och Hugo är på resa eller Anni hemma hos släkten i Vasa skriver de varmt och tillgivet till varandra. Anni hade stor förståelse för Hugo, hans sjuklighet och konstnärsfrihet. Och Hugos sätt att framställa deras familjeliv, Anni med barnen Tom och Uhra-Beata, i skisser och när han fotograferade dem på Niemenlautta är också väldigt varmt, avslappnat och kärleksfullt.

Orsaken till att sjukdomens namn inte skrevs ut i Saarikivis bok 1948 var att Anni Simberg ännu levde när den utkom.

Men kan det ha varit möjligt att Anni inte visste vad Hugo led av? undrar jag. Hon var en bildad kvinna, sjukdomen var ett stort gissel som påverkade väldigt många familjer, och den hade avhandlats redan på 1880-talet i Ibsens kontroversiella pjäs Gengångare.

– Den officiella versionen var att Anni inte visste – men jag har svårt att tro att hon och Hugos systrar inte skulle ha vetat mycket väl vad Hugo led av. Jag har hört talas om ett brev systrarna emellan där det konstateras att de verkligen "inte hade önskat ett sådant öde" åt sin kära bror.

Att de närstående visste betyder ju inte att de tyckte att det behövde diskuteras av samtiden – sonen Tom har i en intervju berättat om hur mamma efter pappas död sorterade brev framför kakelugnen, och brände många. Kanske handlade de om Hugos tidigare romanser, eller kanske om hans sjukdom.

Hann med mycket

– Men låt inte sjukdomen överskugga hela berättelsen om Hugo Simbergs liv och verk, uppmanar Ruuska.

Döden och alla djävlarna – den usla men omvårdande fattigfan med tandvärk och sina ungar i famnen och de mera sadistiska varianterna – kan ha varit bilder av konstnärens förhöjda dödsmedvetenhet och tidvisa ynklighet, men de var också uttryck för hans lekande fantasi, lån från sagor, lustiga infall, uttryck för bisarr humor, och delar av symbolismens gängse bildvärld.

– Ibland vojar man sig också över att Simberg under sina sista tio år inte åstadkom så hemskt mycket. Men varför skall man kräva att någon år efter år fortsätter prestera storverk? Det är egentligen orimligt. Tänk i stället på vilken otrolig produktion han redan hunnit med! Och så många olika tekniker han lärt sig bemästra, måleri, etsningar, fresker, akvareller. Simberg var bland annat en betydande och banbrytande konstgrafiker, i mina ögon viktigare än Gallen-Kallela. Under sina sista år var han lärare och far, och han kanske inte heller tände riktigt på det nyaste nya, expressionismen och ljusmåleriet som tidigare symbolister som Magnus Enckell och Ellen Thesleff kastade sig in i med entusiasm. Simberg var en symbolist i själ och hjärta och hann ge oss massor.

Ruuska räknar upp egna favoriter:

– "Tomtekungen sover" som jag brukar låta mina elever skriva sagor om, klass efter klass. Freskerna i Tammerfors domkyrka gör intryck varje gång jag stiger in där. Pojkporträttet "Akseli" från 1897 är otroligt fint, liksom "Hösten 1", akvarell och gouache från 1895 med fan som klänger på en trädstam. Och så alla de där skisserna av systrar i vardagssysslor, eller nakenstudierna som han gjorde som fingerövningar – vackra och känsligt utförda, de skulle förtjäna en helt egen utställning tycker jag.

Att bli du med sitt objekt

En journalist har frågat Ruuska om hon blev lite kär i Hugo Simberg medan hon skrev om honom. Ingen dum fråga, för läsaren blir också rätt förtjust i den charmiga och påhittiga Hugo och hans formuleringsförmåga.

– Åtminstone skulle jag ge honom en chans och gå på dejt med honom, säger Ruuska.

I ett biografiprojekt i den genre som kallas "narrative non-fiction", berättande sakprosa, är det inte till skada att tycka om sitt objekt, eller åtminstone känna sympati och närhet till hen. Ruuska beskriver det viktiga moment då det teoretiska föremålet blir personligt, känslan av att hon får börja omtala sin huvudperson med förnamnet, blir "du" med hen.

– När jag skrev om Eeva Joenpelto var det ett avgörande ögonblick när jag hittade en dikt hon skrivit i förtvivlan över sin skilsmässa från Jarl Hellemann. Deras äktenskap hade framställts för mig som kyligt och emotionellt distanserat i grunden, men när jag läst den där dikten förstod jag att det inte varit så, och att skilsmässan var en katastrof för Joenpelto på ett mycket djupare plan än bara socialt som "skandal". Hugo Simberg blev Hugo för mig när jag började förstå hur länge och olyckligt han var kär i Tyra Thesleff.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Helena Ruuska

• Född 1958

• Disputerade 2010 med en avhandling om Marja-Liisa Vartios roman Kaikki naiset näkevät unia 2010.

• Produktion: Marja-Liisa Vartio. Kuin linnun kirkaisu, 2012, Elämän kirjailija Eeva Joenpelto, 2015, Hugo Simberg, Pirut ja enkelit, samt läroböcker i det finska modersmåls- och litteraturämnet.

Hugo Simberg. Pirut ja enkelit är nominerad för Fack-Finlandiapriset 2018, tillsammans med Seppo Aaltos Kapina tehtailla – Kuusankoski 1918, Tuomas Aivelos Loputtomat loiset, Kaisa Haatanens & Sanna-Mari Hovis Monarkian muruset – Kaiken maailman kuninkaallisia, Risto Siilasmaas & Catherine Fredmans Paranoidi optimisti – Näin johdin Nokiaa murroksessa samt Ville Similäs & Mervi Vuorelas Ultra Bra – Sokeana hetkenä. Vinnaren väljs av regissören Virpi Suutari och tillkännages 28.11.

Hugo Simberg

• Född 1873 i Fredrikshamn

• Växte upp först i Fredrikshamn och Viborg. Utbildade sig på Finska Konstföreningens ritskola vid Ateneum i Helsingfors 1893–95 och 1895–97 som Akseli Gallen-Kallelas elev i dennes ateljé Kalela i Ruovesi.

• Räknas som en av de främsta representanterna för den så kallade guldåldern i Finlands konsthistoria, samtida med Albert Edelfeldt, Magnus Enckell, Ellen Thesleff och Akseli Gallen-Kallela, men med en helt egen symbolistisk stil och motivkrets av djävlar, sagofigurer och fantasiväsen.

• Död 1917 i Etseri.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning