Hufvudstadsbladets reporter Maria Gestrin-Hagner rapporterar (HBL 28.9) om mitt besök i Azerbajdzjans huvudstad Baku och Nagorno-Karabach, som Armenien ockuperat i 30 år. Torsten Fagerholm kritiserar besöket i sin kommentar (HBL 29.8).

Redaktörerna kallar Azerbajdzjan för en diktatur, som är auktoritär, korrumperad och som systematiskt bryter mot de mänskliga rättigheterna. Därför borde man inte resa dit, varken med eller utan inbjudan.

Jag minns inte att redaktörerna skulle ha nämnt eller kritiserat att president Alexander Stubb har diskuterat med Azerbajdzjans president Ilham Alijev flera gånger detta år.

I juni träffades presidenterna i Storbritannien i Winston Churchills barndomshem, i palatset Blenheim. Stubb talade om för Alijev att han önskar besöka Azerbajdzjan och delta i FN:s klimattoppmöte som arrangeras i november i Baku.

FN:s konferenser brukar inte arrangeras i diktaturer.

I en intervju med Yle bekräftade Stubb att besöket kommer att förverkligas.

Jag har inte noterat att någon skulle ha kritiserat, att Finlands president ämnar besöka en ”diktatur” eller ett ”auktoritärt” land, inte heller HBL:s redaktörer, åtminstone inte hittills.

Jag erinrar mig inte heller att redaktörerna skulle ha berättat, att EU och Azerbajdzjan år 2022 undertecknat ett ömsesidigt samförståndsprotokoll om strategiskt partnerskap gällande energisamarbetet. Jag minns inte heller att HBL skulle ha rapporterat om Azerbajdzjans roll som garant för Europas energiförsörjning.

I diskussionerna om EU:s och Azerbajdzjans ömsesidiga samarbete i april behandlade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och president Alijev särskilt samarbetet gällande förnybar energi, utvecklande av trafikförbindelserna och tryggandet av Europas energiförsörjning.

Jag vet att man just nu förhandlar med Azerbajdzjan om att landet skulle garantera leverans av gas till Slovakien, Ukraina och Österrike då Ukraina inte längre tillåter transit transporter av gas från Ryssland från början av nästa år. Diskussioner pågår också mellan Azerbajdzjan och Ukraina.

Många finländare tycks inte ha klart för sig att Armenien ockuperade en betydande del av Azerbajdzjan i 30 år. Som en följd av det blodiga kriget mellan länderna 1992–1994 tvingades hundratals tusen azerer gå i intern landsflykt. En stor del av dem blev tvungna att bo i flyktingläger.

Nu skulle flyktingarna ha möjlighet att återvända till sina hemtrakter, men ett av världens största problem med minor försvårar hemvändandet.

Åtminstone 1,5 miljoner minor finns utspridda i det tidigare ockuperade Nagorno-Karabakh. Minröjningen förväntas räcka i 30 år och kosta åtminstone 25 miljarder dollar.

Röjningen försvåras av att Armenien vägrar överlämna alla minkartor. Hundratals azerer har antingen dött eller skadats av minorna. Dessutom måste nästan hela byggnadsbeståndet återuppbyggas i stället för de bostäder som armenierna sprängt.

Det faktum att finländarna inte vet särskilt mycket om situationen i området beror naturligtvis på att media inte varit särskilt intresserad av läget. Också HBL:s redaktörer koncentrerar sig på allt annat än det som nu är väsentligt för människorna i området.

Jan-Erik Enestam