Punktinsats under Englundåret

Jubilaren. Einar Englung (1916–1999) har firats sporadiskt i år – i fredags med HSO. Bild: Maarit Kytöharju

Som de flesta andra inhemska orkestrar valde HSO att uppmärksamma Einar Englunds jubileumsår med ett utvalt verk.

KLASSISKT

Helsingfors stadsorkester

Dirigent Lawrence Renes. Solist Richard Goode, piano. Beethoven, Englund. Musikhuset 18.11.

Med tanke på hur Jean Sibelius tutades ut genom varje strut i fjol 150-årsjubileet till ära, har Einar Englunds 100-årsjubileum i år gått nästan obemärkt förbi. Den initierade musikvännen har förstås hittat till Englundframförandena på sångfesten i Karleby, i Korsholm och på flera andra orter, men på det stora hela kan man säga att Englund också under jubileumsåret stannat kvar i Sibelius skugga.

Nästan varje mindre finländsk orkester har spelat något Englundverk, men på programmen i Tammerfors, Lahtis och Åbo – och också på RSO:s konsertprogram – har han lyst med sin frånvaro. Tapiola Sinfonietta firar Englund med en större satsning i början av december då barnbarnet Meri Englund tolkar bland annat violinkonserten och en del kammarmusik. HSO uppmärksammade jubileet genom att spela den första av Englunds sju symfonier i fredags.

Tilläggsnamnet Krigssymfonin var inte Englunds eget påfund, men uppkom ganska snart efter uruppförandet 1947 och har att göra med de teman som Englund behandlade. Englund stred som en av få tonsättare vid fronten under kriget och dessa upplevelser behandlade i symfonin som skrevs som 30-åring. Uttrycket är på inget vis nydanande utan stilen liknar snarare i hög grad den hos tonsättarens husgudar; satsen är ofta karg och enkel och inte sällan kommer Sjostakovitj, (den nyklassicistiska) Stravinsky och Bartók i hågen. Det mest krigiska är de ständigt närvarande marschrytmerna och den militaristiska orkestreringen – trumpeterna och virveltrumman är i flitig användning. Ett intressant inslag är orientalismen och exotismen, som framträder i melodiken och som till synes inte har något med just krigstemat att göra. Vilken upplevelse detta måste ha varit för den samtida publiken!

Fyrtioåriga portugisiska dirigenten Joana Carneiro hade tyvärr lämnat återbud, men ersattes av Kungliga operans chefdirigent, nederländaren Lawrence Renes som hade åtagit sig att dirigera konserten med oförändrat program. Renes och HSO-musikerna framförde symfonin proffsigt med gott resultat.

Minst lika intressant var arbetet i konsertens inledningsnummer, Beethovens fjärde pianokonsert i G-dur. Stråkbesättningen var mindre än vanligt och klangen därigenom lätt och spelet välartikulerat. Samtidigt spelades allt så til den grad nonvibrato att resultatet blev nästan sterilt. Kontrasten var därför desto större till de glimrande och skimrande nyanser som präglade pianistlegenden Richard Goodes tolkning av solostämman.

Wilhelm Kvist Musikredaktör