HSO försatte Musikhuset i trans – se bilderna här

Mycket hade ändrats i musiken. Framför allt hade man avskaffat rytmen och den syntetiska bastrumman som driver EDM, skriver Dante Thelestam.

Crossover

Classical Trancelations

Helsingfors stadsorkester. Ahjo Ensemble. Arrangemang: Petri "Lowland" Alanko. Orkestrering: Pessi Levanto. Dirigent: Klaus Mäkelä. På scenen: Marianna Jakobsson (sång), Paleface, Tapani Rinne (saxofon). Helsingfors festspel, Musikhuset 26.8.

Åtminstone är det här en obestridlig publiksuccé. Konserten där Helsingfors stadsorkester spelar nya versioner av kända EDM-låtar sålde slut på nolltid. Arrangörerna bokade en upprepning av konserten till samma kväll, och den sålde också slut.

Förväntningarna är alltså stora inför konserten, men konceptet väcker också många frågor om hur det hela egentligen skall gå till.

Idén låter häftigare än vad det egentligen är. Fastän stämningen i Musikhuset är upprymd så är det inte alls frågan om något rejv i konsertsalen. Det är väl ungefär elektronisk dansmusik utan elektronik och utan dans.

Mycket har ändrats i musiken. Ofta är det svårt att känna igen låtarna. Framför allt har man avskaffat rytmen i musiken och slopat den syntetiska bastrumman som driver EDM. Tempot är långsammare än i originalen. Ofta har man också ändrat på ackordföljderna. Det som då blir kvar är melodislingorna, vilket i och för sig passar bra då trance anses vara en melodisk stil av EDM.

Petri "Lowland" Alankos och Pessi Levantos orkesterversioner hämtar mycket från världen av film- och spelmusik. Till exempel spelar brasset ofta maffiga ackord i stil med soundtracks från actionfilmer. "Epic", som man säger.

Orkestersoundet är visserligen proffsigt men i längden önskar jag mer påhittighet. Allting låter så pompöst – ja, så orkestralt … Skulle det inte ha funnits mer utrymme för risk? Jag undrar om man kunde ha inspirerats av soundet i trancemusik och hittat på nya sätt att skriva för orkester.

Vissa låtar imponerar mer än andra. De gradvis snabbare marimbariffen i Opus av Eric Prydz är tacksamt hypnotiserande. Likaså är Insomnia med Paleface medryckande – det blir också den enda låten där publiken släpper loss för en stund.

I allmänhet är sättet på vilket de gästande artisterna tillför karaktär till musiken fint. Marianna Jakobsson sjunger obekymrade melodisnuttar i många av låtarna. Tapani Rinne spelar en ledigt slapp version av Guru Joshs Infinity på saxofon. Ahjo Ensemble växlar mellan ett poppigt körsound och filmatiska änglakörsljud. Endast Lowlands pianoklink, mitt på scenen, känns oinspirerat.

Sami Uotilas predikan i spokenword-texten In the beginning there was Jack väcker tankar. "This is our house!" Förstod jag rätt? Musikhuset? Är konserten alltså (återigen) ett sätt att ställa frågan: Vilka musikgenrer skall få rum i Musikhuset och vilken sorts musik skall våra skattepengar gå till?

Konserten kan ses på Yles webbsidor via denna länk.

Klaus Mäkelä dirigerade HSO under konserten som gavs två gånger under kvällen. Bild: Petri Anttila

Klaus Mäkelä på podiet. I bakgrunden cellosektionen. Bild: Petri Anttila

Bild: Petri Anttila

Tapani Rinne på basklarinett. Bild: Petri Anttila

Bild: Petri Anttila

Bild: Petri Anttila

Bild: Petri Anttila

Dante Thelestam

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00