Höstresa på havets villkor

Halvvägs in i september sitter jag smått förundrad i en spårvagn som skall föra mig till Nieuwpoort på belgiska nordkusten. Jag är ganska överraskad över att vara här.

Ett telefonsamtal med min vän Jan knappt en vecka innan tände en gnista av äventyrslust. Innan jag riktigt hann tänka efter hade jag packat en sjömanssäck och är nu på väg för att mönstra ombord på hans segelbåt s/y Henrietta. Jag skall agera matros på färden söderut.

Jan gav sig i väg från Jakobstad den 17 augusti och har i 5 veckor ensam pinat sig fram i motvind, kyla och regn genom Bottniska viken, Östersjön, Kielkanalen och Nordsjön.

Han är på väg söderut utan geografisk destination. Snarare är destinationen filosofisk, human, ekologisk. På väg mot en fristad bortom hets och jäkt och industrialisering, om en sådan finns. Och så förstås meteorologisk, lite sol och värme står högt på önskelistan. Alltså går resan söderut. Jag skall följa med genom Engelska kanalen.

Själv startar jag från södra Frankrike dit jag för några år sen flyttade från Jakobstad, av ungefär samma skäl som Jan nu drar i väg.

I havets gränstrakter mot land samlar sig tång och snäckor. Bild: Karin Ducander

Jag är lite rädd för havet. Beslutet att åka med kommer som en stor överraskning för mig själv, men det känns rätt. Skrämmande, men glatt och rätt. Mina bilder av vad som komma skall är mörka nätter med blänkande hav och stora fartyg som dånande dyker upp ur intet och passerar spöklikt, på väldigt nära håll. I hög sjö och dimma, farligt, oberäkneligt och kusligt.

Verkligheten blir en ganska behaglig överraskning.

Skonsam början

Vi stävar ut från Nieuwpoort i soluppgången, medströms i lagom bidevind. Inte ett fartyg i sikte. Havet ligger ganska platt, det blir en skonsam början på resan. Mössan skall man ha på, och till och med dra ned över öronen, men det kommer inte som en överraskning i norra Frankrike i oktober.

Vi seglar västerut i god takt tills det efter en tid börjar kännas underligt segt, och farten stannar in till en knop eller två, trots den stadiga brisen som blåser med.

Tidvattensströmmen är en förunderlig kraft. Den tvingar oss i hamn för att vänta på medström. Strömmarna ger oss en rätt behaglig dygnsindelning med morgonsegling, siesta vid boj, kvällsskift, sedan nattvila i hamn. Vindarna håller i och vi gör bra fart. Vi passerar Dunkerque, Calais och Boulogne sur Mer.

Vi har inte planerat någonting, omständigheterna får styra vår framfart. Det kan kännas lite ovant. När är vi framme? Vart ska vi sen? Hur länge tar det? Här är det frågor som bara elementen kan svara på, och svaret kommer alltid i nutid. Att planera är omöjligt. Bäst att bara hänga med, uppleva och njuta. Man kan passa på och ta en titt på sina rädslor och frustrationsmoment.

Havets tempo

Det är skönt att falla in i havets tempo. Landbacken känns hård i jämförelse, frenetisk, dominerad och dikterad av den mänskliga aktiviteten. Naturen får vika undan och agera bakgrund. Det är lugnt till havs, levande och verkligt. En annan tidsskala.

Saltstänk på seglatsen söderut. Bild: Karin Ducander

Havet är fullt av sinnesupplevelser. Balanssinnet får jobba konstant. Lyckligtvis är jag helt befriad från sjösjuka, och njuter i stället av att hitta stödpunkter och ställningar som gör det möjligt att fungera i alla vinklar. Ljudvärlden är brokig. Vindens sus, väs, dån, vågornas skvalp, fräs, brus och skrovets knarr och knak. Vattnet porlar, suger och virvlar kring skrovet då det glider fram över vågorna. Riggen sjunger när vajrar vibrerar i vinden. Huden får känna av vind och hav, bitande vindbyar, salta stänk.

Ögat får stryka över horisonten, dricka oändliga färg- och formskiftningar i ständigt varierande omständigheter. Det är enorma vågor, klädda i vassa krusningar, eller oljelikt platt blänkande stilla hav, soluppgång, motljus, solnedgångar, månuppgång och silverblänkande metalliskt hav. Allt är ständigt föränderligt, i rörelse.

Vita klippor

Någonstans under färden ändrar kusten karaktär. Långa sandstränder med sina pärlband av höghus och industrihamnar förbyts mot höga vita klippor och gles bebyggelse. The White Cliffs of Dover, fast på franska.

Infarten till Dieppe strax innan solnedgången. Nu är det ebb. Bild: Karin Ducander

Bild: Maija Hurme

Nästa hamn på lämpligt avstånd är Dieppe. Vi närmar oss. En stor och mäktig pir tornar upp sig på styrbord sida och vägleder oss in i en hamninfart som osar en gyttjig andedräkt av ebb. Vi lägger till i hamnen, mitt i centrum av Dieppe men mycket långt nere under gatuplan. Skillnaden mellan ebb och flod är sju meter, det är omöjligt att inte notera.

Henrietta möter en passagerarfärja i Herm. Bild: Karin Ducander

Dieppe verkar levande, varmt och välkomnande. Det blir en mellandag med hamnpromenad och stadsvandring till stranden på andra sidan udden. Det är en solig, lite kylig dag, men ändå redan här en svagt vibrerande förkänsla av att det ligger ett stort äventyr och väntar runt hörnet.

Sjögång utanför Finistère. Bild: Karin Ducander

Hörnet är Finistère. Där kommer stäven äntligen att vändas söderut.

Kurs på Cherbourg

'Vi kastar loss vid femtiden på morgonen. Havet väntar oss, taggat av en stadig bris. Vi gör glada 8 knop i medelhastighet och lyfter lätt över vågkammar och dalar. Matrosen upplever vågorna väldigt innerligt, försöker vänja sig utan att fastna i rädslornas väv, och det går faktiskt ganska bra. Vågorna är verkligen inte så stora, en och en halv meter kanske, men ovan som jag är har jag ändå vissa problem med att se dem i verklig storlek. Livlig fantasi och rädslor kan koka ihop en häxkittel av en endast lätt krusad vattenyta. Men jag klarar det bra. Jag hålls ankrad i verkligheten, lagar mat och kokar te i 45 graders lutning. Trots att det kräver en viss närvaro och planering så trivs jag. Maten blir god.

Vi gör bra fart och bestämmer oss att skära ut och sikta på nästa udde, kurs på Cherbourg. Vinden dör dock plötsligt ut ett par timmar senare, och kvar blir ett svallande hav som gungar och rullar med oss. Seglen slår, riggen rycker och darrar. Bara att vara med igen.

Vindrodret får jobba i vattnen mellan Herm Island och Camaret. Bild: Karin Ducander

När strömmen vänder blir det omöjligt att ta sig framåt, ens med motorhjälp. Vi går lugnt och lägger oss och går med på att låta strömmen föra oss vart den vill i natt.

Det är en nyhet för mig att låta mig vaggas så på okända vatten, att släppa kontrollen och våga slappna av. Det är skönt.

Mellandag i Guernsey

Följande morgon kommer med ideal sidovind. Under dagen passerar vi Cherbourg, Cap Cotentin, Cap de la Hague. Emellanåt serverar tidvatten och vind i samspel ett väldigt hackigt och grötigt hav. Det är omöjligt att lista ut om vågorna kommer från något specifikt håll, eller om de bara stampar upp och ner i någon våldsam lokal dans. Strömmarna suger åt olika håll, men vi flyter glatt förundrade genom de oroliga elementen.

På kvällen närmar vi oss ön Guernsey. Svarta kantiga taggiga klippor stiger dramatiskt ur havet. Vi väljer att ta en mellandag och hittar ankarplats intill en mindre ö öster om Guernsey.

Det är gott att upptäcka en holme man inte ens vetat om. Vi har lite tid innan mörkret skulle falla, så vi tar fram Jans uppblåsbara kanot och hoppar i för att paddla iland till denna fina öde ö.

Döm om vår häpnad då vi stiger iland och finner en prydlig liten bykärna några hundra meter från vår landstigningsplats, längs en sandväg kantad av honungsdoftande blommor. Kaprifol. En härlig kväll, en kul överraskning. Vi hade ju dessutom kommit till Storbritannien!

En känsla av frihet tacksamhet och frid, att vara rorsman på sitt stora äventyr, att ha vågat kasta loss. Bild: Karin Ducander

Holmen hette Herm Island, och bjöd på en fantastisk vilodag. Det råkade sig så pass att det var Matrosens födelsedag, och det måste ju firas! En kopp väldigt illasmakande födelsedagskaffe på Ship Inn blev en perfekt början på dagen. Engelskan lät mjuk i öronen. Vi följde sandvägen genom en glest skogsbeklädd grässlätt. Mitt i allt ser jag en fullständigt oväntad syn: en stolt fjällskivling. Finns det en fjällskivling finns det flera, ett helt gäng bredde ut sina stolta hattar i solskenet. De gjorde sannerligen skäl för sitt namn på engelska, Parasol Mushroom. I mitt huvud började födelsedagsmenyn ta form. Huvudrätten var säkrad.

Stranden är en plats för drömmar, Bild: Karin Ducander

Vi fortsatte längs stranden, eller snarare stränderna. Härliga vita sandstränder med tång och snäckor, turkost hav och taggiga klippor. En känsla av Södern, en känsla av äventyr, en känsla av frihet och lycka. Solig luft på huden. Ett spontant salt bad i havet som var friskt, men inte kallt. Vi stegade fram med lätta steg och äventyrslystna lungor. Ett helt varv runt, en härlig vilostund på en klippas krön i tyst uppskattning. Blicken i fri vandring mot horisonten över glittrande och fullkomligt vilande hav.

Herm Island, äventyret har börjat. Jan blickar ut över öppen horisont. Bild: Karin Ducander

Luften var fylld av dofter från tallbarr, kaprifol och havet. Sällsynt frodiga nässlor hamnade i skeppskockens väska.

Havsspagetti

För middagen fattades nu bara en detalj, och den fiskade vi upp från kanoten. Ett par nävar meterlång havsspagetti. En delikat tångsort med det eleganta namnet Himanthalia Elongata säljs faktiskt i handeln under namnet havsspagetti.

En helt perfekt, egenhändigt skördad festmiddag blev det av stekta fjällskivlingshattar, nässelpesto och havsspagetti. En minnesvärd bemärkelsedag.

Henrietta vid Herm. En passagerarfärja närmar sig. Bild: Karin Ducander

Vi hade ställt avfärd kring 4-tiden följande morgon, för att avnjuta maximal medström, men natten blev inte så lugn som vi tänkt. Vinden tilltog, bytte riktning, och väckte oss med jämna mellanrum då båtens rörelser antog ett nytt mönster. Strömmarna tycktes växla var kvart och vid 2-tiden började bojen slå mot skrovet. Svårt att föreställa sig vad som egentligen försiggick i den beckmörka natten. Men helt fel kändes det och vi beslöt att sticka i väg oberoende av vilken ström som var rådande.

I kolsvart stjärnklar natt färdades vi mellan fräsande osynliga grynnor. Vi passerade en ostremmare som förutom sin blinksignal berättade om grundet den utmärkte med en ihåligt och ödesdigert klämtande klocka. Lätt att föreställa sig dimmiga stormnätter och våghalsiga infarter i hopp om att nå skyddad hamn.

Sista biten av Engelska kanalen är de dryga 150 sjömilen till Brest. Vi skulle runda Finistère, porten till Atlanten. Det är lite spännande att möta denna enorma vattenmassa, ta sig ur det relativa skyddet som närliggande land kan ge.

En styv bris från sydost klämde in och satte fart på skrovet. Så pass att vi fick ta två rev i storen och rulla in genuan till en liten flik, varmed vi ändå gjorde 11 knop. Sjön reste sig tvärt. Det var spännande. Stora vågor rullade under båten, men hon gick som på räls. Rälsen gick över vågkammar och vågdalar. Hon lydde under alla fysiska lagar, vinden ömsom tryckte, ömsom sög henne vidare, hon ville lyfta, hon ville kränga, men kölen höll henne stadigt i vågornas famn. Vindrodret är en välsignelse och håller henne stadigt på kurs, vilket ger tid och rum att vistas i kajutan, läsa, laga mat, sticka, fundera. Matrosen var definitivt oroligare än hon ville medge, kroppen stel, andningen ansträngd. Sinnet var ändå öppet och bestämt på att inte ge vika för rädslorna nu heller.

Stjärnorna kom fram. Vattnet var klart och djupt himmelsblått. Och vid 2-tiden, strax norr om Finistère, fylldes vågorna av glada gråvita former som pilade omkring runt båten. Delfinerna var där för att välkomna Henrietta till Atlanten. Ett tiotal av dem blåste och hoppade både nära båten och längre bort, under en välsignad tidlös stund.

Biscayabukten

Vid tiotiden kryssar vi fortfarande ner längs Finistère-uddens västkust. Med solen uppe kan vi se kusten med klippor, fyrar och små byasamhällen. Byar som säkert får sig ordentligt saltstänk då det blåser västlig storm. Husen ligger tätt intill varandra, som pingviner som söker skydd mot kölden.

I dag är det kyligt, bitande kyligt, men tanken att nå vår etapp värmer ganska bra.

Tas de Pois, klipporna utanför Camaret. Bild: Karin Ducander

Sista biten känns lång. Vi rundar fyren på udden utanför Brest och tar kurs över bukten mot Camaret sur Mer. Infarten är mäktig med dramatiska klippor i motljus och blänkande hav. Vinden har tilltagit och svängt med, så vi har bra fart då vi stryker upp längs kusten. De höga klipporna är vassa, färgade i svart och silver. Högt uppe på klippan ligger en kyrka. Mången bön för någon kär sjöman har säkert stigit mot himlen därifrån.

Klockan 14.08 lägger vi till i Camaret. Engelska kanalen är bakom oss. 159 Nm från Herm Island, 36 timmar, en kort evighet.

Framför oss ligger Biscayabukten. Om något en mytomspunnen överfart, och sista etappen innan man kan tänka sig vara vid Söderns port.

Hälsningar från riksdagen

Politiken möter många utmaningar, inte minst från populistiska och bakåtsträvande rörelser i Finland och i Europa. Jag vill fortsätta som riksdagsledamot och arbeta för en politisk kursändring i värdefrågorna. 15.3.2019 - 15.02