Höst

Den sammansatta klassen bestående av första- och andraklassare i folkskolan är inte stor. Vi sitter alla vid våra pulpeter, med händerna knäppta på pulpetlocket. Jag tittar lugnt och småleende rakt in i kameran.

Håret är kortklippt i en klädsam frisyr. Man kan inte ana de strida tårar som föregick fotografiet. Jag hade velat behålla mitt långa, toviga, svårskötta trassel, det skulle klippas bara lite grann. Jag togs med total överraskning då frisörskan helt sonika klippte bort hela eländet. Jag anade att det skedde i samförstånd med mina föräldrar, och störtade storgråtande hem. Jag upplevde ett svek, men mina föräldrar var nog förbluffade över styrkan i min förtvivlan.

Höstsonaten, som är aktuell på vår nationalopera, är en uppgörelse mellan den självupptagna konsertpianisten Charlotte och hennes vuxna dotter Eva. För att understryka det hjärtlösa hos Charlotte finns också den hjälplösa och svårt sjuka systern Helena med i bilden. Efter att ha sett operan, såg jag på filmen regisserad av Ingmar Bergman år 1978. Första nivån: lägg av, Eva, klipp navelsträngen, bli vuxen, vad tjänar det till att konfrontera din mamma, hon kommer inte att ändra sig. Ni tävlar ju i självupptagenhet och självömkan här. Dessutom – hade det varit en egocentrisk karriärspappa så hade det väl inte ens blivit någon story? Självupptagen pappa som stöttas av sin fru och dyrkas av sina barn var bara vad man räknade med? (Såg världen faktiskt ut så år 1978? Jo, det gjorde den.)

Andra nivån. Evas röst är barnets röst, barnet vars behov tillgodoses godtyckligt, då det behagar de vuxna. Barnet, som är en docka, en juvel i sina föräldrars krona, eller bortstött, försummat. Då går ingen av oss fri.

Gränsen mellan att vara stolt och glad förälder och att vara en egotrippare som polerar sin föräldragloria via barnens framgångar är suddig. Eller ännu värre: "är dotterns olycka moderns triumf", frågar Eva av Charlotte. Hon får inget svar. Min fråga är: unnar vi våra barn framgång, skönhet, förmögenhet och lycka, även då den överskrider vår egen? Kan vi uppriktigt vara häpna och glada över hur modiga och företagsamma dom är?

Tredje nivån. Kanske Evas röst är den växande generationens röst, den som tidigare generationer behandlar med kyla eller missunnsamhet. Den växande generationen som framför allt inte får ha det bättre än vad vi hade det, den generationen, som fostrad av oss, borde nöja sig med mindre, vara tacksammare, flitigare, inte behöva stöd, ömhet, omtanke. Som helst inte skulle behöva oss alls, men ska visa respekt för det vi åstadkommit.

Åttaåringens hår växte ut igen. Som mamma redde jag tålmodigt ut barnens tovor, och flätade deras långa hår. Jag antog att de ville ha det så, men kanske hade jag fel. Kanske var det jag som ville ha det så, kanske var jag inte ett dugg bättre. Men ändå: försoning sker då man ger kärleksfull omsorg åt den följande generationen, även om man inte träffar helt rätt alla gånger.

Mirjam Kalland professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet.

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39