Allemansrätten är inte obegränsad

Många använder skogen som terapi och skafferi.

Hela två gånger den här hösten har jag satt korgen på armen och trotsat älgflugorna. Inga kantareller har jag hittat, men nog riktigt fina soppar av olika slag. Inte heller kantarellrika år har jag varit orolig för att andra ska hitta mitt ställe. Parkerar man längs de allmänna vägarna så är det en god bit att gå och man snubblar antagligen över andra bra kantarellställen längs vägen. Jag som får röra mig genom mina egna åkrar och hagar däremot har det inom betydligt kortare räckhåll.

Genom den här inledningen försöker jag förstås närma mig temat allemansrätten. Jag såg att Yle har en kampanj där man ska anmäla sina skogsvistelser för att visa hur välutnyttjad allemansrätten är med syftet att så småningom kunna få in den här traditionen på Unescos lista över immateriellt kulturarv. Wow, tänkte jag. Det är verkligen en helt unik tradition som jag också kan tänka mig verkligen påverkar hela vår kultur. Hur ofta nämns inte vårt nära förhållande till naturen som en viktig faktor i finländares konstnärliga uttryck? Många använder skogen som terapi och skafferi.

Som i en period väldigt aktiv scout har jag också själv många fina upplevelser att tacka allemansrätten för. Jag värdesätter verkligen lärdomarna man så lätt får genom att röra sig ute i naturen. För egen del har jag säkert blivit åtminstone modigare, mera handlingskraftig och ödmjuk tack vare olika erfarenheter som varit möjliga genom den lättillgängliga naturen. Nu för tiden när jag är markägare kan jag verkligen uppskatta det att också andra hjälper till att plocka och samla de bär och svampar som min skog ofta dignar av. För mig är nämligen bara två svamprundor ganska normalt. Tack vare allemansrätten kan jag ändå tillåta mig att tänka att åtminstone en del av den naturresursen kommer till användning även om jag som markägare inte anstränger mig.

Samtidigt kan jag inte undvika att få en liten klump i magen vid tanken på att allemansrätten ska bli något så stort och viktigt som ett av Unesco skyddat kulturarv. Även om innehållet i allemansrätten inte ändras kommer väl dess politiska tyngd att bli en annan. Så jag kan inte hjälpa att bli lite orolig för att det kommer att leda till en inskränkning av mina rättigheter som markägare. Det här är ingen stor oro och ingen orsak till att ifrågasätta hela projektet. Men jag vill i alla fall påminna om att den aspekten finns. För även om jag ibland undrar hur det kan vara möjligt att äga något så allmänviktigt som naturresurser har jag kommit fram till att ett starkt ägande är det effektivaste sättet att skapa den ansvarskänsla som oftast leder till en hållbar utveckling.

Till er som planerar att använda er av allemansrätten, kom ihåg att den inte ger rätt att röra sig på odlingsmark eller tomt, göra upp eld eller röra sig med motorfordon. Det här är de punkter som jag tror oftast blir en orsak till oro eller ilska hos oss markägare. Nu under jaktsäsong rekommenderar jag färggranna kläder och så tycker jag ni ska gå in på Yles sidor och anmäla era skogsvistelser. Njut av hösten!

Anna Alm ekobonde på Mörby gård i Raseborg