Hör minister Saarikko ishockeyligans tysta och motvilliga rop på hjälp?

En alltför vanlig syn i ishockeyligan: En spelare, i det här fallet Mikko Kousa, ligger på isen efter att ha blivit tacklad regelvidrigt. Bild: LEHTIKUVA / SAMULI IKÄHEIMO

Ishockeyligan behöver utomstående hjälp med att stoppa hjärnskadeepidemin – Tommi Kovanens tragiska öde får inte upprepas. Kanske minister Annika Saarikko, med hjälp av coronapandemin, kan räcka en hjälpande hand åt de lamslagna och tafatta beslutsfattarna.

Tommi Kovanens öde borde ha väckt ishockeyligan och Ishockeyfinland.

Kovanen tacklades medvetslös i en ligamatch 26 januari 2013. Hjärnskadan han fick är något han kommer att leva med resten av sitt liv.

Senast då Kovanen och Jenny Rostain gav ut boken Kuolemanlaakso 2017 borde ledarna och beslutsfattarna inom hockeyn ha förstått att man måste ta tag i det enorma problem med hjärnskador som existerar. I Kuolemanlaakso (dödens dal) berättar Kovanen om depression, självmordsförsök, förstörda människoförhållanden och en oförmåga att ta andra människor i beaktande i sitt handlande. Allt som följd av hjärnskadan han fick i en ligamatch.

• Läs också: Hjärnskadan satte stopp för livet – på vägen tillbaka besegrade Tommi Kovanen sina tankar

Ligan och Hockeyfinland reagerade inte då Kovanen skadade sig och några större reaktioner blev det inte heller då Kovanens bok utkom.

För några veckor sedan gav Kovanen och Rostain ut fortsättningen på Kovanens historia. Om Kuolemanlaakso var dyster och deprimerande läsning med en liten gnutta av hopp är uppföljaren Jääkylmä (iskall) mörk, dyster och har en ton av både hopplöshet och förtvivlan.

I boken får vi följa med hur Kovanens liv faller sönder igen. I Kuolemanlaakso berättade Kovanen hur han klarat av att komma tillbaka efter sin skada, i Jääkylmä visar det sig att hjärnskadan hade spelat Kovanen ett spratt. Han hade inte återhämtat sig utan han var igen på väg mot ett nytt mörker.

Kovanen berättar med isande ärlighet om hur han förstörde sitt nya förhållande, hur han tappade kontakten med sin son, hur han förlorade förmågan att hantera enkla dagliga ärenden, hur han åkte fast för att snatta i butiken och hur han inte längre klarade av att hantera sin ekonomi.

Men det är då Kovanen berättar om hur han sålt sina möbler, kläder, kärl och annat lösöre för att ha råd att äta, hur han grävde i soptunnorna för att hitta pantflaskor och hur han till slut till och med blev hemlös som följderna av hockeyns mörka sida kommer fram med tydlighet.

Till slut tvingas läsaren och Kovanen inse det ofattbara och svåraccepterade faktumet – han kommer aldrig att återhämta sig.

Han kommer aldrig att kunna leva ett normalt liv och han har i dag en intressebevakare som sköter hans ekonomi och andra ärenden eftersom han inte själv klarar av att göra det. Han får 100 euro i veckan som han får disponera över.

Tommi Kovanen har genomgått ett personligt helvete på grund av hjärnskadan han fick i en hockeymatch. Kovanen tvingas leva med sin skada resten av livet. Bild: Cata Portin

Tyvärr står Hockeyfinland än en gång totalt handfallet. Fortfarande finns det ingen som vågar eller vill ta tag i problemet på allvar. Kovanens bok borde tvinga fram en ärlig och livsviktig diskussion om hockeyns hjärnskakningar.

Hittills har ledare och beslutsfattare försökt tona ner farorna, försvarat huvudtacklingarna med att de inte går att undvika och ofta får man höra att den tacklade bär ett minst lika stort ansvar som den som tacklar.

Diskussionen följer till den delen samma mönster som då våldtäktsoffer skuldbeläggs. Hurdan position var spelaren i då han tacklades i huvudet? Hur mycket hade hon druckit och vad hade hon på sig? Var blicken i isen då han tacklades i huvudet? Flirtade hon med mannen?

Det är dags att flytta fokus från små detaljer i spelet och om en spelares tackling kom bråkdelen av en sekund för sent eller inte eller om den först träffade axeln eller inte till det väsentliga.

Diskussionen ska handla om hjärnskadorna, om de individer som drabbas av dem och hur hockeyn blir av med sitt problem.

Det betyder i klarspråk att se till att eliminera tacklingarna mot huvudet från hockeyn. Allt annat i den här diskussionen är bara att försöka förminska och bortse från den mörka sanningen.

Då varje tackling mot huvudet kan leda till att en spelare hamnar i samma situation som Tommi Kovanen är det ofattbart och ansvarslöst att man på förbundet, i ligan och i klubbarna varken är villiga eller kapabla att ta itu med problemet.

Den kanadensiska juniorligan LHJMQ, Ligue de hockey junior majeur du Québec, finner sig i en intressant situation inför säsongsstarten.

Enligt de rådande coronavirusbestämmelserna tvingas lagen spela sina matcher inför tomma läktare vilket betyder stora ekonomiska bortfall. Därför ansöker LHJMQ (QMJHL) nu om 20 miljoner kanadensiska dollar i understöd av den lokala regeringen i Quebec för att kunna genomföra säsongen.

Provinsregeringen har ställt sig försiktigt positiv till att bevilja ekonomiskt stöd till ligan. Men de ställer villkor på ligan för att man ska ha rätt till pengarna. Enligt tidningen La Presse skulle undervisningsminister Isabelle Charest ha krävt att ligan måste jobba för att minska slagsmålen i ligan för att få pengarna. Under förra säsongen skedde 323 slagsmål i ligan.

Den kanadensiska ligan har visat sig vara ointresserad, ovillig och oförmögen att självmant hitta en lösning på problemet. Nu får man hjälp med lösningen från politiskt håll.

I Finland har vi inte några liknande problem med slagsmål i ishockeyn. Däremot har vi de här tacklingarna mot motståndares huvud. Ligan för inte officiell statistik över antalet hjärnskakningar per säsong men det ska röra sig om 50–60. Det betyder att en spelare råkar ut för en hjärnskada i varje omgång.

Förra säsongen valde man att skärpa straffen för tacklingar mot huvudet. Experimentet var både halvhjärtat och misslyckat. Minst fem matchers avstängning för tackling mot huvudet ledde främst till protester om att spelare kan straffas för misstag. Därför valde ligan inför den här säsongen att skriva om reglerna igen. Nu är det avsiktliga tacklingar mot huvudet som bestraffas med minst fem matchers avstängning.

Det man varken tycks vilja förstå eller acceptera inom ishockeyn är att varje enskild hjärnskada är för mycket.

Varje gång en spelare prickar en motståndares huvud förstärks bilden av hockeyn som en sport där respekten saknas.

Varje gång en spelare ligger orörlig på isen efter en smäll mot huvudet dör en del av ishockeyn.

Varje gång någon försvarar dessa tacklingar mot huvudet tar man ännu ett steg mot det totala mörkret.

Varje gång den tacklade spelaren skuldbeläggs för att han ligger livlös på isen väljer några potentiella hockeyföräldrar en annan gren för sina barn.

Varje gång beslutsfattarna rycker på axlarna och avsäger sig ansvaret för spelarnas hälsa och hänvisar till att de som är på isen bär ansvaret för sina handlingar förlorar hockeyn i anseende och relevans.

Tommi Kovanens öde borde fungera som ett avskräckande exempel. Tyvärr verkar beslutsfattarna vara oförmögna att inse faktum.

Kunde forsknings- och kulturminister Annika Saarikko hjälpa ligan att förstå vikten av att prioritera spelarnas hälsa? Bild: Lehtikuva / Markku Ulander

Vårens inställda matcher kostade ligan och ligaklubbarna uppskattningsvis 15 miljoner euro. De restriktioner som är i kraft då säsongen kör i gång den här veckan förvärrar ytterligare läget för ligan och klubbarna. Att spela inför halvtomma läktare kan i värsta fall få klubbar att gå omkull.

Men då ligan och ligaklubbarna blöder ekonomiskt av coronapandemin finns samtidigt en chans att sätta press på ligan. Kanske man kunde ta exempel från Quebec och ställa vissa krav på ligan om man ska kunna få statligt stöd.

I den första omgången av coronastöd fick idrotten 9,4 miljoner euro i Undervisnings- och kulturministeriet. Stödet beviljades till förbund, klubbar, serier och utbildningsenheter som lidit av coronavirusets effekter.

Ishockeyligan fick 750 000 euro av den potten. Klubbar med omfattande juniorverksamhet fick också ta del av stödpengarna.

Om och då coronavirusets inverkan på idrotten i Finland kommer att fortsätta hela säsongen 2020–21 och eventuellt också längre in i framtiden lär ligan och klubbarna vid något skede igen vara i behov av stödpengar för att kunna upprätthålla sin verksamhet.

Det är då forsknings- och kulturminister Annika Saarikko (C) borde sätta ner foten och meddela att hockeyn och ligan mycket väl kan få stödpengar. Men stödpengarna kommer med ett krav på att hjärnskadorna i ishockeyn måste minska.

"Ta hand om spelarnas hälsa eller klara er utan stödpengar. Valet är ert", skulle vara ett klart budskap om det kom från ministerhåll.

Tacklingar ur död vinkel, tacklingar på öppen is, tacklingar i ryggen, tacklingar i huvudet och andra farliga och onödiga tacklingar måste elimineras från hockeyn.

Ansvaret ligger hos hockeyns beslutsfattare. Men de behöver en morot för att de ska vilja se sanningen i ögat. Den moroten är pengar.

På förbundet och i ligaledningen beslutar man om tyngdpunkterna och vilka regler som är i fokus och vilka problem man vill åtgärda.

Klubbledarna beslutar vilka sorters tränare och spelare man väljer och vilken slags kultur och hurdana värderingar man har inom sin klubb.

Tränarna beslutar vilka spelare som spelar och hur de spelar. En tränare som accepterar och blundar för det egna lagets farliga spel borde inte ha en plats i idrotten. Det blir ännu mer skenheligt om en tränare skriker sig blå i ansiktet samma sekund hans egen spelare tacklas i huvudet samtidigt som han blundar för det egna lagets övertramp.

En spelare som upprepade gånger skadar motståndare genom vårdslöst och farligt spel hör inte heller hemma i hockeyn.

Tyvärr råder det en kultur inom ishockeyn där det inte bara är acceptabelt utan i vissa fall till och med önskvärt att skada en motståndare.

Damlejonens tränare Pasi Mustonen har upprepade gånger uttryck sin oro över machokulturen inom hockeyn. I Rostains och Kovanens bok Jääkylmä säger Mustonen att han vet att det finns spelare i varje lag som får någon slags njutning av att skada motståndare.

"En del av de här spelarna mår väldigt dåligt om de är i ett lag där tränarens grundvärderingar är osunda och de tvingas in i en roll i laget som i värsta fall kan leda till sanslösa tacklingar mot huvudet. Allt det här sker i den sjuka manlighetens namn", säger Mustonen i boken.

Ansvaret ska därför inte (bara) läggas på spelarna utan också tränare och klubbledare ska tvingas bära sitt ansvar då en spelare sänker en motståndare på isen.

Då klubbarna, trots coronaviruspandemin, har råd att budgetera sammanlagt 28 miljoner euro i spelarlöner under den kommande säsongen är det märkligt att man inte klarar av att skydda sina arbetstagare och ge dem en trygg arbetsmiljö.

Hoppas minister Saarikko hör ligans tysta och motvilliga rop på hjälp.

Annars får Tommi Kovanen snart sällskap i det iskalla livet i mörkrets dal.

Filip Saxén Sportchef

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning