Hoppsan och skål, vi vänder ett blad!

Drottningarna Elizabeth II och Silvia framställs som suputer värre än Karjalainen och Kekkonen i ny operafars.

Kammaropera

Silvia och jag

Musik Markus Fagerudd, libretto Eppu Nuotio, libretto & regi Tiina Brännare. På scenen Johanna Rusanen-Kartano och Riikka Hakola; Tampere Raw (Anna Angervo, Elina Sipilä, Janne Pesonen, Ville Hautakangas). Urpremiär i Tammerfors rådhus på Tammerforsbiennalen 14.4.

Min mormor var en riktig rojalist som idogt följde händelserna i de europeiska kungahusen och återgav dem metodiskt för släkten i telefon och vid träffar. Svensk damtidning var för henne hårdvaluta, och den kungliga årskrönikan i tv ännu hårdare.

Jag tror att operan Silvia och jag indirekt handlar om personer som henne, för librettisten Eppu Nuotio säger sig ha inspirerats av sin besatta faster när han författade texten. Fastern hade suttit som klistrad framför teven när både kungen och Silvia och Charles och Diana tågade ner för altargångarna i direktsändning.

Trots att monarkerna formellt har huvudrollen, kan man alltså tänka sig att denna pjäs också handlar om oss själva, om hur vi, den stora allmänheten, med mediernas hjälp, beskådar dem. Eller som tonsättaren Markus Fagerudd formulerar sig: "det komiska är att vi vanliga dödliga idoliserar kungahusen och till inget pris vill göra oss av med dem, medan kungligheterna själva tillfälligt vill ta av sig kronan och slinka in på nattklubbar som vilken Calle som helst". Det är efter episoder som dessa som de och vi har konstaterat att vi vänder ett blad.

Det framgår tidigt att karaktärernas personligheter inte egentligen tecknas genom röstanvändning eller melodiskt material utan snarare genom gester, manér, miner, gång- och talstil i Tiina Brännares regi. Elizabeth II har bjudit en stor skara till tiaraklubbens sammanträde, men eftersom ingen annan än Silvia dyker upp får de tu konfronteras med varandra. Spriten blir deras tillflykt och även om Silvia först avböjer slutar det med att hon själv häller i sig direkt ur vodkaflaskan.

Silvia (Riikka Hakola) och Elizabeth (Johanna Rusanen-Kartano) är båda sopraner, men helt olika. Den förra har flexibiliteten och elegansen, med en lyrisk framtoning. Den senare har volymen och tyngden, men använder knappt alls sin auktoritet. Hon är snarast hysterisk – och jämfört med sin förlaga väl fjollig.

På samma sätt som alla möjliga nationella symboler och trauman som Palmemodet, Dianas död, brittiska deckare och H&M:s kollektioner avhandlas medan gin- och tonicglasen töms figurerar också allt från Nokiaringsignalen till Hercule Poirot i partituret. För det mesta är Markus Fagerudds musik ändå tillbakadragen och melodisk, den framskrider mjukt inom sin fritonala kontext, och tonsättaren utnyttjar skickligt den välspelande fyra man starka Tampere Raw-ensemblen. Det är ändå först under ett videosamtal mellan Elizabeth och Charles (en inspelad Arttu Kataja), långt in i pjäsen, som musiken börjar pocka på uppmärksamhet genom kreativ användning av både elektroniska element och jazz.

Somliga i publiken fnissar med jämna mellanrum och själv ler jag vid ett par tillfällen. Att jag aldrig flabbar har kanske att göra med att jag inte är lika inne i det kungliga som mormor var. Ämnet är ändå välvalt och med fördel kunde det skrivas fler operor om levande hjältar.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Fem saker att komma ihåg när du ansöker om konsumtionskredit:

Ett lånebeslut från en ansvarsfull långivare är en försäkran om att du vågar ta lånet och att det inte kommer att leda till problem. Det viktigaste för konsumenten är att den egna ekonomin klarar av att betala tillbaka lånet. En ansvarsfull långivare tar hänsyn till detta. Fastän räntesatserna verkar svåra att förstå, lönar det sig att fästa uppmärksamhet vid långivarens ansvarsfullhet. 20.7.2018 - 00.00