Hoppfull, modern och kompakt klassikertolkning för en ung publik

Rikos ja rangaistus har turnerat i statens skolhem under våren. På scenen Matti Onnismaa, Antti Lang och Elina Reinikka.Bild: Tuomo Manninen

Johanna Freundlich har skapat en fungerande och intressant version av Brott och straff. Efter workshoppar och en turné till statens skolhem ges föreställningen nu på Nationalteaterns Omapohja-scen.

Rikos ja rangaistus. Text: Fjodor Dostojevskij. Manus, regi, scenografi, dräkter: Johanna Freundlich. Ljud: Petteri Mård. Ljus: Harri Kejonen. Dramaturg: Eva Buchwald. På scenen: Antti Lang, Elina Reinikka, Matti Onnismaa.

Nationalteaterns Kiertuenäyttämö är inget mindre än fantastisk. Under ledning av Jussi Lehtonen har turnéscenen under många år genomfört teaterprojekt med asylsökande, fört föreställningar till olika institutioner i vårt land och nu senast arbetat med unga som bor i statens skolhem.

Projektet Rikos ja rangaistus bestod av ett mer intensivt arbete med de 14–17-åriga ungdomarna i Vuorela skolhem i Vichtis från december till april, under vilket Institutet för hälsa och välfärd THL också genomförde en undersökning över hur teaterarbetet påverkar de ungas kapacitet att behandla känslor (resultatet publiceras i dag).

Johanna Freundlich, som ledde workshopparna tillsammans med skådespelaren Elina Reinikka, regisserade och skrev manus till föreställningen Rikos ja rangaistus som baserar sig på Dostojevskijs Brott och straff. Denna professionella föreställning turnerade i vår i statens alla skolhem, och i samband med det ordnades också workshoppar med de unga för att diskutera pjäsens stora teman.

Kontexten är viktig och påverkar definitivt min upplevelse av pjäsen – det är inte som att se på vilken som helst Dostojevskijadaptation. Det som sker i berättelsen relaterar jag automatiskt till de unga den spelats för: vad kan de känna igen sig i, är denna gamla klassiker relevant för dem?

Svaret tycker jag att är ja. De stora frågorna och beskrivningen av människans natur är definitivt tidlösa, och Raskolnikov och Sonja är två unga människor som försöker klara sig i världen bäst de kan, även om de tar till extrema metoder. Jag väljer att inte bli provocerad av att just Brott och straff valts som pjäs till arbetet med unga i skolhem – Freundlich menar heller inte att brott och skolhem har någon automatisk koppling, skriver hon i ett inlägg på teaterns hemsida, utan verket är valt uteslutande på grund av sin odiskutabla konstnärliga tyngd.

Det finns hopp

Med glädje kan jag konstatera att föreställningen är välgjord, manuset fungerande och skådespelarna Antti Lang, Matti Onnismaa och Elina Reinikka starka. Speciellt Lang gör en intensivt desperat tolkning av den före detta juridikstuderanden Raskolnikov; han svettas, travar nervöst av och an, hela han skälver. Med glädje, säger jag, för att det är så fint att Kiertuenäyttämö inte bara gör ett viktigt jobb med att föra ut teater till dem som kanske inte annars skulle komma i kontakt med den, utan också gör det med högklassiga föreställningar.

Freundlich har lyckats förvånansvärt väl med att koka ner tegelstensromanen till en kompakt föreställning på knappa en och en halv timme. Persongalleriet är reducerat till tre (plus en mängd röster) och yxmordet på pantlånerskan avklaras med en uppläst rapport genast i början, varefter händelserna rullas upp i rask takt.

Relationen mellan Raskolnikov och förundersökningsledaren Porfirij Petrovitj (Onnismaa, i originalet rannsakningsdomare), är central i denna tolkning. Emedan hans uppgift är att fånga förbrytaren, är han samtidigt empatiskt inställd till Raskolnikov och blir ett stöd för honom, försöker förstå honom och hans handling. För de unga i skolhemmen har lärare och andra anställda potentiellt väldigt stor betydelse.

Raskolnikovs och Sonjas (Reinikka) respektive livssituationer presenteras åskådligt och inkännande. Föreställningens budskap är ett av hopp. Det är möjligt att gå vidare, och man kan göra det tillsammans.

Den enkla praktiska scenografin bygger på lysande ljus i olika former och färger: vita kuber, ett träd fyllt med små lampor, en förtrollad bibel som öppnar sig som en solfjäder och sprider sitt ljus. I slutet blinkar Sonjas och Raskolnikovs joggingskor när de dansar sig genom mörkret mot åtta år i Sibirien. Musiken har en viktig roll som stämningsskapare; ibland är den lite klumpigt understrykande, men låt gå i det här fallet.

Freundlichs föreställning är riktad till en ung publik, men är på intet vis för simplifierad, utan en värdig version av klassikern som förhoppningsvis kan ge mycket också – eller särskilt – åt dem som inte är vana vid teater.

Föreställningar på Omapohja-scenen till 26.5.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00