Hoppas du dör i uranförgiftning – och andra populära hot

Bild: Wilfred Hildonen

Det kan och får inte ingå i jobbet som journalist att bli hotad och utsatt för trakasserier, skriver HBL:s chefredaktör Susanna Ilmoni. Nu behövs konkreta åtgärder.

Länge ansågs det höra till jobbet som journalist att stundvis bli utsatt för påtryckningar och hot om repressalier. Det var liksom priset för att försöka ta reda på sanningen och rädda världen, ett slags obligatorisk "bonus" för hårdkokta murvlar.

Lite måste man tåla. Folk menar inget illa fast de skäller och biter. Det är tidens anda och ligger i strukturerna. Känns det igen?

Men något håller på att hända, något som kanske kunde klassas som journalistikens #metoo-start. I likhet med sexuella trakasserier har vi äntligen börjat prata mer öppet om hatet och hoten mot journalister. Och nu behövs åtgärder.

I går publicerade HBL och många andra medier ett unikt ställningstagande där över åttio av vårt lands chefredaktörer efterlyser ett starkare rättsskydd för journalister som hotas och förföljs. Det måste gå att ingripa då en journalist – eller någon annan som jobbar i offentligheten – utsätts för systematiska trakasserier eller hotas med våld. Lagstiftningen behöver ses över och eventuellt justeras, så att polis och andra myndigheter har de rätta verktygen till sitt förfogande.

Ställningstagandet bottnar i flera aktuella fall. Till exempel Rebekka Härkönen, journalist på Turun Sanomat och Lännen Media, har fått lämna hemstaden Åbo och flytta till Helsingfors efter att hon i augusti skrev om en 18-årig asylsökande som hade försökt stoppa mannen som nu står åtalad för knivattacken i Åbo. Efter artikeln dränktes Härkönen i hatmejl och en del uttryckte en önskan om Härkönens död. Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho deltog i mobbningsoperationen genom att på Facebook dela MV-lehtis artikel som anklagade Turun Sanomat för lögn.

Också Jessikka Aro, journalist på Yle, har utsatts för attacker och desinformation. Efter sin serie om infosoldater som sprider rysk propaganda på internet svartmålades Aro, bombades med massvis av ryskspråkiga mejl och anonyma samtal, hotades med sexuellt våld och fick se sitt privatliv hängas ut. Någon hoppades att hon skulle dö i uranförgiftning.

Frågar man vilken chefredaktör som helst om hot och hat som riktats mot dem personligen eller mot en kollega så har varenda en exempel att komma med, allt från "jag ska se till att du får sparken" till "hoppas du dör i cancer, din kossa".

De obehagligaste hoten inkluderar privatliv och familjemedlemmar.

Attackerna mot journalister har blivit allt mer systematiska, synkroniserade och strategiska. De ser ut att vara professionellt hanterade, även om det ibland bara handlar om enskilda individer bakom påhoppen.

Troll, extremister och virrpannor bildar en enhetlig kör och megafonen heter sociala medier. Attackerna orkestreras snabbt och är obarmhärtiga mot den som utsätts. Målet är ofta att skrämma journalisten till tystnad.

För där den journalistiska arbetsmetoden går ut på att få fram svar och locka folk att prata, arbetar trollen och mobbarna tvärtom. Deras metoder bygger på hot och propaganda för att begränsa och stoppa det fria ordet.

Det som är skrämmande är att det finns tendenser på att metoden funkar och att en del journalister börjat dra sig för att skriva om vissa bevakningsområden, att de inte orkar rota vidare i vissa ämnen och i slutändan riskerar hemfalla till självcensur. Detsamma kan gälla forskare, beslutsfattare, författare och andra i strålkastarljuset.

Varenda journalist vet vilka ämnen som är brandfarliga: invandring, asylfrågor, sexuella minoriteter, feminism och svenskans ställning i Finland för att nämna några. Vartenda mediehus vet vilka artiklar som kommer att kräva en strängare moderering eller stängning av kommentarsfälten.

Det är förståeligt att enskilda journalister lockas av den enklare vägen och helst undviker vissa bevakningsområden, för visst är det obehagligt om ens egen och familjemedlemmars trygghet äventyras. Men om vi som mediehus slår in på den är det direkt farligt.

Det handlar om en grundläggande samhällsfråga och därför är det livsavgörande att alla med en röst – beslutsfattare, politiker, kulturpersoner, människor med inflytande och tyngd – står upp för yttrandefriheten, tryckfriheten, pressfriheten och för en mångfald av seriösa journalister.

Det finns ingen anledning att skyla över hot och trakasserier som en yrkesutövande människa utsätts för. Det finns inget som rättfärdigar att jakten på sanningsenlig information ska hämnas med våld eller hot om våld.

Det är välkommet att vi äntligen börjat prata om problemen och om priset för oberoende journalistik.

Susanna Ilmoni Chefredaktör för HBL

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00