Hon överlevde, men miste sin arm när byggnaden kollapsade

Den 24 april är det fem år sedan fabriks- och kontorsbyggnaden Rana Plaza i Bangladesh kollapsade. 1 134 textilarbetare dödades. Många av de överlevande lider av psykiska och fysiska men. För textilarbetarna överlag har dock arbetssituationen blivit bättre, men till ett högt pris.

Bild: Maija Hurme

DHAKA 18-åriga Shilpi Rani Das sitter på en gräsmatta i Savar i utkanterna av Bangladeshs huvudstad Dhaka. Några hundra meter bort ligger en ödetomt som hon går omvägar kring för att undvika.

– Jag vill inte se platsen. Den väcker för många hemska minnen till liv, säger hon.

Tidigare stod åttavåningsbyggnaden Rana Plaza på ödetomten. Den inhyste fem textilfabriker. Shilpi Rani Das började arbeta på en av dem när hon var 12 år. På eftermiddagen den 24 april 2013 satt hon som vanligt och jobbade vid sin symaskin.

– Plötsligt skakade byggnaden till, som vid ett litet jordskalv, men jag var djupt koncentrerad i arbetet så jag tänkte inte närmare på det, säger Shilpi Rani Das.

1 134 textilarbetare omkom den 24 april 2013 då deras arbetsplats rasade. Såväl ägare som anställda kände till att det fanns en stor spricka i byggnaden Rana Plaza i Savar utanför Bangladeshs huvudstad Dhaka. Bild: EPA/ABIR ABDULLAH

Sekunderna senare rusade arbetskamraterna mot utgången.

– Jag fattade att något var fel och reste mig upp. Då rasade taket över mig och allt blev mörkt, säger hon.

1 134 personer dödades. Cirka 2 500 skadades. Shilpi Rani Das låg fastklämd bland rasmassorna i tre dygn innan räddningspersonal fick loss henne. Hon miste sin vänstra arm och har kronisk smärta i vänster ben.

Överlevare har svårt att få jobb

Katastrofen ledde till att omvärlden fick upp ögonen för de bangladeshiska textilarbetarnas arbetsförhållanden, inte minst för att de tillverkar kläder åt många internationella klädjättar, till exempel H&M och Lindex.

Minnesmonument vid platsen där åttavåningsbyggnaden Rana Plaza tidigare reste sig i Savar, utanför Bangladeshs huvudstad Dhaka. Bild: Bengt Sigvardsson

Minnessten på platsen där över 1 134 textilarbetare dog då åttavåningsbyggnaden Rana Plaza kollapsade i Savar i Bangladesh. Bild: Bengt Sigvardsson

En kompensationsfond för offren inrättades av regeringen, internationella klädföretag och olika organisationer. Shilpi Rani Das är inte nöjd med sin kompensation.

– Är 10 000 taka (cirka 100 euro) i månaden en bra kompensation för att ha mist sin arm, för att tvingas leva ensam resten av livet med kronisk smärta och aldrig kunna jobba igen? frågar hon sig.

Kompensationens storlek avgjordes utifrån hur svåra skador offren fick och deras möjligheter att försörja sig. Många har svårt att gå vidare i livet.

Shilpi Rani Das får stöd och skolundervisning på organisationen MEENA: s center i Savar. Där pluggar ytterligare ett hundratal barn och ungdomar som antingen blev föräldralösa till följd av katastrofen eller som arbetade på Rana Plaza. Även ett 40-tal kvinnliga arbetare som överlevde får stöd och rehabilitering. Enligt centrets föreståndare, Farhana von Mitzlaff, uppskattas hälften av de cirka 3 000 arbetarna som överlevde lida av trauman.

– Dessutom är det svårt för Rana Plaza-överlevare att få jobb. En del arbetsgivare tror att de för otur med sig, säger Farhana von Mitzlaff.

Ägaren kände till sprickan

En annan kvinna, 35-åriga tvåbarnsmamman Kalpana Begun, var linjeförman på en av fabrikerna i Rana Plaza. Hon skadade sin arm, bröstkorgen och ögonen i olyckan. Hennes man dödades. Hon har fått cirka 1 000 euro i kompensation.

35-åriga tvåbarnsmamman Kalpana Begun, som var linjeförman på en av fabrikerna i Rana Plaza. Hennes man dog i katastrofen. Själv skadade hon sina ögon, ena armen och bröstkorgen. Hon har fått 1 000 euro i kompensation från en speciell fond, skapad av regeringen, utländska klädföretag med flera, men mår psykiskt dåligt och har inte kunnat börja arbeta heltid igen. Bild: Bengt Sigvardsson

– Men jag tror aldrig att jag kommer att återhämta mig från den psykiska chocken, säger hon.

Kalpana Begun fick nytt arbete cirka fyra månader efter olyckan.

– Min nye arbetsgivare gav mig mycket stöd, men jag mådde så dåligt att jag inte klarade att arbeta. Jag sade upp mig, säger hon.

Ägaren till Rana Plaza kände till att det fanns en stor spricka i byggnaden, men nonchalerade det. Något som ledde till 1 134 personers död. Rättegången mot honom pågår fortfarande.

– Även jag och arbetsledningen kände till sprickan, men det var tabu att ta upp det med ägaren, säger hon.

Skärpt säkerhetskontroll

Kort efter katastrofen slöts avtal om hur textilfabriker ska inspekteras och som förpliktigar de internationella klädföretagen att kontrollera att säkerhetsbrister åtgärdas hos deras underleverantörer. Även arbetslagstiftningen modifierades.

Sedan april 2013 har cirka 380 nya fackförbund inom textilsektorn registrerats. På fackföreningsfederationen BGIWF:s (Bangladesh Garments & Industrial Workers Federation) högkvarter i Dhaka sitter 29-årige Abdul Mannan och 29-åriga Rabeya Akter. De har arbetat inom textilindustrin i sex respektive 16 år.

– Det fanns säkerhetsföreskrifter på fabriken även tidigare, men de följdes inte fullt ut. Efter 2013 har säkerheten förbättrats, säger Rabeya Akter.

29-åriga Rabeya Akte har arbetat på en textilfabrik i Dhaka sedan hon var 13 år. Hon är fackligt aktiv och säger att arbetsförhållandena har blivit bättre sedan 2013. Bild: Bengt Sigvardsson

Barnarbete förekommer inte längre på deras arbetsplatser. De flesta arbetarna har gått med i facket. Förr var det inte ovanligt med 14 timmars arbetsdagar eller mer.

– Kraven på hur mycket vi skulle arbeta var orimliga och svåra att leva upp till. Nu har arbetsbördan lättat, säger Rabeya Akter.

Efter katastrofen höjdes minimilönen till 5 500 taka (53 euro) i månaden. Det är fortfarande bland de lägsta i världen och ger upphov till återkommande strejker och protester. Efter 16 år i yrket tjänar Rabeya Akter cirka 75 euro i månaden.

– Det är svårt att leva på lönen. Den måste höjas, men arbetsgivarna hänvisar till regeringens direktiv, säger hon.

Besvärliga arbetare sparkades

I december 2016 utbröt strejker och demonstrationer på flera textilfabriker i Dhaka för högre minimilön.

– På min arbetsplats deltog ingen, men ledningen stängde fabriken i fyra dagar och sparkade flera arbetare som ansågs besvärliga, säger Abdul Mannan.

Cirka 1 600 arbetare avskedades på olika fabriker. Först efter påtryckningar från facket och internationella klädkedjor fick en del kompensation eller sina jobb tillbaka.

– Men jag känner en del av de sparkade arbetarna som inte har fått full kompensation, säger Abdul Mannan.

Han menar att många arbetare drar sig för att klaga över problem av rädsla för att avskedas.

– Det är lätt att sparka folk. Många arbetare känner inte till sina rättigheter, säger han.

Endast fem procent av landets cirka 3,5 miljoner textilarbetare är fackanslutna. BGIWF; s ordförande, Babul Akhter, säger att det inte ovanligt att arbetsgivare försöker hindra anställda att organisera sig.

– Ibland med hot och våld. Det händer att de anlitar torpeder som ger sig på arbetare. I allmänhet får arbetarna aldrig rättvisa såvida inte internationella klädföretag sätter press, säger han.

Högre lön kan leda till problem

På fabriker som är underleverantörer till de internationella klädkedjorna är arbetsplatssäkerheten i allmänhet bra, de inspekteras regelbundet och följer oftast arbetslagstiftningen.

De psykiska såren är djupa bland många av textilarbetarna som överlevde Rana Plaza-katastrofen. Här sitter kvinnor som överlevde den och syr som en del av rehabiliteringsprocessen hos frivilligorganisationen Meena i Savar. Bild: Bengt Sigvardsson

– Men det finns många småfabriker som tillverkar textiler åt den lokala marknaden eller mindre företag i länder som Turkiet, Indien och Malaysia. De följer inte lagstiftningen lika noggrant och inspektionerna är färre där, säger Akhter.

I juli 2017 dödades 10 arbetare och ett trettiotal skadades då en oljepanna exploderade på en textilfabrik utanför Dhaka.

– Byggnaderna uppfyller numera säkerhetskraven, men det finns annat som inte gör det. Till exempel elektricitet och oljepannor, säger Babul Akhter.

De internationella klädföretagen har blivit något av skyddspatroner åt textilarbetarna, men Babul Akhter påpekar att de givetvis även är affärsmän.

– De försöker de alltid pressa ned inköpspriserna på textilerna. Det är ett stort problem för oss. Under 2018 kommer minimilönen troligen att höjas vilket innebär högre kostnader för fabriksägarna. Om priserna på produkterna samtidigt sjunker så blir det problematiskt, säger han.

Textilindustrin är Bangladeshs kassako. Ökade produktionskostnader skulle riskera att internationella klädföretag ser sig om efter nya låglöneländer.

– Och många parlamentariker är själva textilfabriksägare eller businessmän, säger Babul Akhter.

Barnarbetet stoppat senast 2025?

Srinivas B Reddy är landschef på den internationella arbetsorganisationen ILO i Bangladesh. Han säger att det har skett många förbättringar på stora fabriker som är underleverantörer till internationella klädkedjor. De har blivit säkrare, grönare, modernare, ökat sin kapacitet och expanderat. Det finns emellertid kring 1 500 fabriker som inte omfattas av avtalen med de internationella klädkedjorna.

Textilarbetare på väg till jobbet utanför Dhaka. Bild: Bengt Sigvardsson

29-årige småbarnspappan Abdul Mannan har arbetat som kvalitetskontrollant på en textilfabrik i Dhaka i fem år. Han säger att lönen inte räcker för att leva ett drägligt liv, trots att även hans hustru arbetar. Minimilönen i Bangladesh ligger på 53 euro i månaden och är bland de lägsta i världen. Bild: Bengt Sigvardsson

Fakta

Nya regler

Rana Plaza-katastrofen föregicks av flera andra arbetsplatsolyckor på bangladeshiska klädfabriker. I februari och december 2010 dödades över 50 personer vid bränder på två olika fabriker. I november 2012 omkom 117 arbetare vid en textilfabriksbrand.

Kort efter Rana Plaza-katastrofen ingicks avtalen "The Accord on Fire and Building Safety" (the Accord), och "the Alliance for Bangladesh Worker Safety" (the Alliance). De stipulerar hur textilfabriker ska inspekteras och förpliktigar de internationella klädföretagen att kontrollera att säkerhetsbrister åtgärdas hos deras underleverantörer.

The Accord går ut maj 2018. I juni 2017 enades fackförbund och internationella klädföretag om att förlänga det i ytterligare tre år.

Sedan slutet av 2016 driver ILO-projektet "The Promoting Social Dialogue and Harmonious Industrial Relations in the Bangladesh Ready-Made Garment Industry". Syftet är att utveckla dialogen mellan arbetstagare och arbetsgivare.

– De små och mellanstora fabrikerna, som är en del av Bangladeshs ekonomi, får allt färre jobb. Det gör mig orolig. 2013 arbetade över 4 miljoner bangladeshier i textilindustrin. Nu gör bara kring 3,5 miljoner det, säger han.

Barnarbete är fortfarande vanligt, framförallt inom den informella sektorn som står för cirka 87 procent av jobben i Bangladesh.

– Men inom exporttextilindustrin har det försvunnit helt, även om det kan förekomma hos underleverantörer. Nu måste det även stoppas i andra sektorer och vi stödjer Bangladeshs regering i dess målsättning att allt barnarbete ska vara stoppat 2025, säger Srinivas B Reddy.

Före april 2013 fanns det endast 57 arbetsplatsinspektörer i landet.

– I dag finns det totalt 318 arbetsplatsinspektörer som har utbildats av ILO. De besöker även mindre fabriker, avslutar Srinivas B Reddy.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00