Hon och Han i Granada

RELATIONSDRAMA. Sari Puumalainen och Risto Kaskilahti i Pasi Lampelas nyskrivna pjäs Granada, som visas på Nationalteaterns Willensauna-scen.Bild: Yehia Eweis

Nationalteaterns Granada är ett förutsägbart relationsdrama.

Granada

Text och regi: Pasi Lampela. Scenografi och dräktplanering: Markus Tsokkinen. Musik: PK Keränen. Ljusplanering: Esa Mattila. Ljudplanering: Esa Mattila. Koreografi: Kirsi Karlenius. På scen: Sari Puumalainen, Risto Kaskilahti, PK Keränen (musiker).

Föreställning på Nationalteaterns Willensauna-scen 18.2.

Hon (Sari Puumalainen) är en journalist som kommer till Granada för att skriva om sin farfars medverkan i Spanska inbördeskriget. Han (Risto Kaskilahti) är en sjukskriven polis, nyligen frånskild, som kommer till samma hotell för att reda ut en tidigare kärleksrelation med henne. Före resan har de av en slump träffats hemma i Finland. Båda har var sin plan med resan, hon reviderar sin, medan han fullföljer sin.

Upplägget till Pasi Lampelas nyskrivna pjäs på Nationalteaterns Willensauna-scen är förutsägbart. I början av föreställningen finns ett par episoder där hon sätter honom på plats, påpekar att han har en rand på skjortan efter torkstrecket, och att han avbryter henne när hon försöker arbeta. Det första misstaget korrigeras av att han går ut för att köpa en ny sidenskjorta, det andra med en bok han ger henne om Spanska inbördeskriget.

Bristfällig

Gestaltningen av dramat Granada belastas av flera brister. På sätt och vis kan man se den instängda atmosfären i hotellrummet som ett symtom för vår tid: paret kunde lika väl ha varit inne på ett hotellrum i en finländsk småstad i tre dagar för att bena ut sina människorelationer, tidigare förhållanden, nya livssituation och framtiden. Referenserna till Andalusien är ytliga, den svarta sidenskjortan är ett av föreställningens fräschaste inslag – en av få saker som kommer in till hotellrummet från yttervärlden.

Hur är det med hennes yrkesambitioner? Är de ett pansar mot omvärlden, något hon behändigt skuffar ut i marginalen när han dyker upp på scen? Han medger utan omsvep att han är rädd för mörkret, fast han råkar vara polis. Kaskilahti har en större förmåga att vara närvarande på olika mentala platser samtidigt.

PK Keränens saktmodiga musik är det inslag som ger mest lokalfärg.

Det mest spännande i Granada är terrorbalansen mellan att å ena sidan försöka övertyga den andra parten (han försöker få henne på kroken), och å andra sidan akta sig för att lova sådant man är rädd att inte ska hålla. Kaskilahti har ett minspel som är ett vinnande koncept, stort och utåtriktat, men med en viss bevarad känsla för god smak. Puumalainen är mer behärskad. Behållningen skulle vara större om hon bjöd mera på sig själv. Nu blir det lite oklart vad hon egentligen vill och vart hon är på väg.

Barbro Enckell-Grimm

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33