Hon gräver fram obekväma sanningar om Finlands avrättade kvinnor

Minderåriga pojkar som mejar ner tonåringar och kvinnor i tjugoårsåldern med kulspruta. Soldater som våldtar. Fabriksarbetare som inte borde få bli gravida och föra sin "defekt" vidare. Marjo Liukkonen har fått höra att hennes krigsforskning inte stämmer.

Det är en av de sista riktigt smällkalla dagarna när marssolen strålar och istapparna hänger långa från tegelkasernerna i Hennala i Lahtis. I ändan av ett stort fält som i dag ser ut att användas som fotbollsplan, låg den, avrättningskanalen. När de vitas kommendör Gustaf Mannerheim besökte fånglägret i Hennala 1918 försökte man dölja lukten av blod.

Kvinnliga och manliga röda soldater arkebuserades vid kanten av den grävda kanalen. I kanalen tippade man också ned fångar som svultit ihjäl eller dött av smittkoppor, scharlakansfeber eller spanska sjukan.

Fångarnas barn fanns också bland dem som strök med av hunger och sjukdomar. Egentligen var det förbjudet att placera barn i lägret, men i Hennala hemlighölls barnen under maj månad. Lägrets överläkare skickade i början av maj ett osant meddelande om att barn och mammor redan skickats hem med tåg.

Kvinnliga rödgardister vid kommunhuset i Vichtis. Gruppens ledare, Maiju Pettersson står längst till höger. De fem övriga kvinnorna på bilden var tjänarinnor vid herrgårdarna i trakten. Bild: Kansan Arkisto

I dag vet ingen hur många människor som ligger där under jorden i Hennala.

– Men det är frågan om tusentals, säger Marjo Liukkonen.

Hon har forskat i de kvinnliga fångarnas situation i lägret och har kommit ut med boken och avhandlingen Hennalan naismurhat 1918. Enligt henne inträffade Finlands största mord på kvinnor i Hennala.

Att Liukkonen använder just termen kvinnomord kommer sig av att lägrets kvinnor avrättades enligt helt andra kriterier än lägrets män.

– Det fanns en dubbelstandard. Kvinnosoldaterna sållades ut av rashygieniska orsaker.

Man såg på kvinnosoldaterna som "defekta" kvinnor, som inte borde få föröka sig. Hennalas bödlar hade för avsikt att skjuta alla kvinnliga soldater. Enligt Liukkonen inspirerades lägrets domare för fältkrigsrätten, Hans Kalm, av bröderna och skyddskåristerna Lauri och Martti Pihkala. Bägge var rashygieniker. Brodern Martti gav 1918 ut boken Minkälainen Suomi meidän on luotava? (på svenska ungefär Vilket Finland måste vi skapa?).

Rashygienikern Martti Pihkala var storebror till Lauri Pihkala, rådgivare för Norra Tavastlands regementes första bataljon. Martti var även vän med Hans Kalm, kommendör för vaktposterna i lägret. Bild: Wikimedia Commons

Lägrets läkare, officerare och soldater var fientligt inställda till kvinnorna. Det var vanligt att de kallade dem för horor.

Kvinnor i byxor en symbol

Enligt Marjo Liukkonen ville de röda kvinnosoldaterna bredda kvinnorollen.

– En del tog manliga förnamn, rökte och bar byxor. Det var en slags omedveten emancipation. Medlemmarna i de röda kvinnogardena i Åbo och Helsingfors var stolta över att de fick lika stor lön som männen.

Till exempel i kvinnogardet i Lahtis och Tammerfors tog alla ett manligt förnamn. Just byxorna blev en symbol som hotade de vitas kvinnobild.

– Det kom en varning om att alla kvinnor med byxor skulle skjutas följande morgon.

För två år sedan stängde garnisonen i Hennala. I kasernen till vänster satt tusentals röda män. I ena änden av fältet till höger fanns kanalen där röda kvinnor och män avrättades i massor. I dag har Lahtis planer på att bygga bostadshus där. Bild: Leif Weckström

De som kunde bytte om till kjol, men några unga kvinnor gjorde hårdnackat motstånd och blev följaktligen arkebuserade. Lägerledningen hade även fler sätt att sålla ut kvinnorna som tagit till vapen.

– Man uppmanade alla kvinnliga soldater att ställa sig i en kö och sade att de fick åka hem. I den kön har säkerligen även andra kvinnor ställt sig.

De här kvinnorna sköts ihjäl.

Den officiella siffran på avrättade kvinnor i Lahtis ligger på 216, men Liukkonen har kommit fram till att de möjligtvis var fler. Av 2 282 kvinnor i fånglägret ska det ha funnits 310 kvinnliga soldater.

Våldtäkter och granskat sexliv

Liukkonens val av ämne är kontroversiellt på grund av flera orsaker. Dels forskar hon i ett ämne som traditionellt varit mansdominerat, dels presenterar hon information som tyder på att kvinnor våldtogs i lägret, att rashygien var en inspiration och att barn avrättat fångar. Flera manliga historiker har kontaktat henne och varit kritiska och menat att inget av det här stämmer.

I rummen med de små fönstergluggarna i byggnaden satt de dödsdömda kvinnorna. Om kvällarna fördes kvinnorna dit. På morgonen arkebuserades de. Bild: Leif Weckström

– Det passar inte in i hjältesagan som man hittills berättat. I en del forskningar har man till och med påstått att inga kvinnor våldtogs under inbördeskriget. Frågar du mig är det ganska speciellt. Om det här stämmer är det något som resten av världen borde få veta eftersom Finland då skulle vara det enda landet i vars inbördeskrig man inte våldtagit kvinnor.

I hjältesagan vann de vita och lyckades förhindra att Finland blev en del av Sovjetunionen.

– Man kan på det sättet inte försvara den här typen av våld med att något kunde ha inträffat senare. Nog är varje människa ansvarig för vad den gör just i den stunden.

Väldigt litet har skrivits om fånglägret Hennala, och i synnerhet om kvinnornas behandling.

Liukkonen har läst mäns memoarer där det skrivs om tyska och finländska soldaters våldtäkter i lägret. Därtill utövade man utpressning på hungriga kvinnor som i utbyte mot sexuella tjänster fick mat.

Kvinnor skrev inte om de här upplevelserna på grund av det förfärliga stigmat.

– Det hade kastat en skugga över alla kvinnor som suttit i lägren. Folk skulle ha börjat fundera på vem som egentligen var fäder till kvinnornas barn.

Många kvinnor som kom levande ur Hennala fick stå ut med att få sitt sexualliv granskat när de ställdes inför rätta för högmålsbrott. Domstolen redde ut kvinnornas eventuella statsförbrytelser. Av protokollen framkommer information om kvinnornas sexliv och om de sällskapat med ryssar.

Den första maj 1918 radades sexton personer från kvinnogardet i Åbo upp mot väggen till det ortodoxa kapellet på kasernområdet i Hennala. Kulhålen finns fortfarande kvar. Bild: Leif Weckström

Ett exempel är en ensamstående trebarnsmamma från kvinnogardet i Forssa. "Gammal hora (...) 3 oäktingar (...) förtjänar inte att leva" står det i utlåtandet från skyddskåren i Tammela. Den 23-åriga kvinnans liv räddades tack vare att utlåtandet inte hann fram i tid till fältkrigsrätten.

Röda män utsattes inte för samma granskning. En intressant detalj var att de vitas ledare Mannerheim då var gift med en rysk kvinna.

Pojkbödlar

Den blodigaste dagen i Lahtis kvinnohistoria var Kristi himmelsfärdsdag den 8 maj 1918. Enligt en uppgift fördes 158 kvinnor och flickor, två barn och en man till Kivistönmäki. Offren kom från Lahtis, Åbo, Hyvinge och Valkeakoski.

Flera av bödlarna var minderåriga pojkar, den yngsta bara 14 år gammal, från skyddskårens Ekorrkompani. De fick betalt för att skjuta med kulspruta.

– Det är många som inte godtar det här, att minderåriga pojkar var bödlar, säger Marjo Liukkonen.

De yngsta bland de arkebuserade i maj var bara flickor. En av dem var 14-åriga fabriksarbetaren Naima Lemmitty Kari från Mäntsälä och 15-åriga torpardottern Dagmar Irene Hjort från Borgå.

Avrättade kvinnor i de vitas fångläger i Hennala 1918. Kvinnorna är övertäckta med klädesplagg. I bakgrunden står två soldater. Bild: Hilja Immelin/Kansan Arkisto

De flesta kvinnor som avrättades jobbade i fabriker. Några jobbade inom jordbruket, medan andra var tjänstefolk eller sömmerskor.

Att just fabriksarbetare avrättades tror Marjo Liukkonen att delvis beror på de rashygieniska tankegångarna. Den tidigare nämnda Martti Pihkala, författaren Ilmari Kianto och den borgerliga pressen, skrev att röda kvinnor i fabriker hade degenererad arvsmassa.

Säkerligen har också Mannerheims förbud mot kvinnor i det vita gardet även legitimerat de vitas ursinne mot röda soldatkvinnor, tror Liukkonen. Nu så här i efterhand har det ändå framkommit att det faktiskt fanns två kvinnor i de vitas garde.

Ett av landets största

Som mest hade Hennala-lägret, som var ett av Finlands största läger, mellan 13 000 och 15 000 fångar. Efter avrättningar, frigivningar och sjukdomsfall var siffran i slutet av maj 13 000. Staden Lahtis hade då ett invånarantal på bara cirka 5 000.

Många fångar var flyktingkvinnor från Åbo, Björneborg, Raumo och Mäntsälä. De hade egentligen tänkt fly till S:t Petersburg men så föll tåglinjen i de vitas händer vid Nastola. Bland fångarna talades det både finska och svenska, men inte så många av de arkebuserade var svenskspråkiga.

De kvinnliga rödgardisterna Tyyne Natalia Backberg och Rauha Sinisalo. Bägge avrättades i maj. Till och med Rauhas lilla son Hjalmar tog man livet av. Bild: Krigsmuseet

Ibland kunde språket till och med rädda fångar från en dödsdom. Ta Anna Bröcker och Anna Forström till exempel. De kan ha blivit frigivna snabbare tack vare att de var svenskspråkiga. Bröcker, som i förhören påstod att hon varit sjukvårdare, hörde egentligen till kvinnogardet i Åbo. Forström var kock i Sjundeås rödgarde.

Bägge satt först i Hennala och sedan Tavastehus fångläger innan de blev frigivna. Och Pernåbördiga Ellen Fransman, gevärsman i kvinnogardet i Riihimäki, ska även hon ha räddats tack vare sin svenska.

Det finns ett kvinnoöde som berört Liukkonen extra mycket. Rauha Sinisalo ledde kvinnogardet i Lahtis första pluton. Till skillnad från sina kamrater flydde hon inte österut när tyskarna omringade Lahtis. Hon tog sig igenom tyskarnas linje och hämtade sin fyra månader gamla son Hjalmar.

– Hon hittades i en källare och fördes till Kivistönmäki för avrättning. Några pojkar som såg kvinnoliken lade märke till att en hade armen runt ett litet barn. Det var Rauha Sinisalo som avrättats tillsammans med sin baby.

Fakta

De vitas terror i Lahtis-lägret

I maj 1918 avrättades 216 kvinnor i fånglägret Hennala i Lahtis, men det verkliga antalet kan vara högre.

Kvinnorna var i medeltal 20 år gamla, ofta fabriksarbetare och oftast barnlösa.

Den yngsta var 14 år gammal och den äldsta 44.

En del arkebuserades i Hennala, andra på begravningsplatsen i Kivistönmäki och resten i närheten av stadshuset, gamla kyrkan och samskolan.

De flesta avrättningarna skedde under de tre första veckorna i maj 1918.

Hälften av kvinnorna kom från Åbo- och Björneborgs län, en fjärdel var nylänningar och en femtedel kom från Tavastland.

Den sista kvinnan att lämna lägret i slutet av 1918 var Suoma Rauhanmäki från Strömfors. Lägret stängdes hösten 1919.

Profil

Vem: Marjo Liukkonen

Aktuell: Disputerar med sin doktorsavhandling Hennalan naismurhat 1918 vid Lapplands universitet den 23 mars. Avhandlingen publicerades också som bok förra veckan.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33