Hon är 19 år, flykting och mamma

Dilbahar födde sin son i flyktinglägret Balukhali, ett läger med över en miljon invånare där det saknas rinnande vatten och avlopp.Bild: Troy Enekvist/TT

Dilbahar är en av omkring 700 000 rohingyer som på kort tid flytt våld och förtryck i Myanmar till världens största flyktingläger i Bangladesh. – Jag tror varken jag eller min son någonsin kommer att kunna återvända, säger hon.

En smal lerstig slingrar sig tätt mellan skjulen i lägret Balukhali. På ett knappt år har flera bosättningar söder om Cox's Bazar växt samman till ett enda stort flyktingläger. Det ger inte längre sken av att vara en temporär plats att bo på utan påminner mer om en stor slumstad med över en miljon invånare där alla saknar rinnande vatten och avlopp.

Ett par flickor springer i den halkiga, blöta leran. De balanserar ett knippe kvistar på sina huvuden, som de har hämtat i flyktinglägrens utkanter där det fortfarande växer träd och buskar.

Gömde sig i djungeln

Dilbahar har sett hur platsen har förändrats på ett år.

– När vi flyttade hit var det djungel här. Det fanns träd överallt och det var inte alls många som bodde här. Två gånger såg jag elefanter gå omkring utanför vårt hus, berättar hon.

Dilbahar bor med sin man och nyfödda son Abdul Hafiz i ett hus som de delar med makens familj. Det är byggt av bambu med gröna och vita presenningar som väggar och tak, man måste huka sig ordentligt för att ta sig fram över lergolvet.

Bara en månad innan hon tvingades fly från Myanmar (Burma) gifte sig Dilbahar och kort därefter blev hon gravid. Abdul Hafiz är nu sex veckor gammal och hänger i en flätad korg från taket i ett av husets två rum, bara någon meter från elden där Dilbahar lagar mat. Om nätterna sover hela familjen på golvet.

– Vi flydde andra veckan i september efter det att vi hört att militären bränt ner byarna som låg omkring vår. Vi sprang ut i djungeln och gömde oss i fyra dagar, innan vi började gå mot Bangladesh, berättar hon.

Lång färd på flykt

Sedan augusti 2017 har över 700 000 rohingyer flytt undan det som FN har kallat etnisk rensning i Myanmar. Över 1,1 miljoner rohingyer bor nu i flyktinglägren söder om den bangladeshiska staden Cox's Bazar – som redan tidigare huserade flyktingar från Myanmar.

Efter en lång vandring genom djungeln nådde Dilbahar och hennes familj till slut fram till Naf-floden, som utgör gränsen mellan Myanmar och Bangladesh. Där hittade de en båt som kunde ta dem över till Bangladesh. Efter ytterligare en båtresa och en lastbilsfärd kom de fram till lägret och blev hänvisade av militären till den plats som de nu bor på.

– Vi hade ingen frihet i Myanmar. Vi fick inte gå någonstans för militären, vi fick inte lämna vår by, säger Dilbahar.

Regnar in

Situationen för rohingyer i Myanmar har förvärrats kraftigt de senaste åren och för Dilbahar och hennes familj kom livet att bli allt mer begränsat av militären. Hon berättar att militären började patrullera inne i deras by om kvällarna och att hon ofta hörde skottlossningar. Familjen vågade inte ha ljusen tända om nätterna av rädsla för militären.

– Myanmar är mitt hem. När jag först kom hit saknade jag mitt hem väldigt mycket. Mitt hjärta finns kvar i Myanmar, men jag tror inte att vare sig jag eller min son någonsin kommer att kunna återvända.

Det börjar smattra på taket i tältet, utanför öser regnet ner. En kall vind och regn kommer in genom några öppningar i presenningen. Dilbahars svärfar Nozir försöker täcka för alla hål. En höna försöker ta sig in för att söka skydd, men blir snabbt bortjagad.

Beroende av matbistånd

I Myanmar tog Dilbahar hand om hemmet och skötte familjens djur, som de fick lämna kvar när de i all hast lämnade sin bostad. Även id-handlingar blev kvar – allting gick så fort, förklarar hon och tänder eldstaden som står i ena delen av huset. En stickande rök fyller snabbt upp rummen.

Hon förbereder ris och dal, ett slags linser, till lunch. Familjen är helt beroende av matutdelningen i lägret och varannan vecka får de 5,5 liter dal, 27 kilo ris och 3 liter olja. Vill de ha något utöver det får de köpa det på de marknader som har börjat ta plats i lägren. Dilbahars man ger sig varje dag ut för att leta efter arbete.

Men med över en miljon människor på en väldigt liten yta är det inte lätt att hitta jobb. Det handlar om olika dagavlönade arbeten, som att lägga gatsten, bygga hus och måla. På en dags arbete i lägret kan han tjäna 3–4 euro, pengar som de lägger på kyckling, kött och annan mat.

Låst till hemmet

Medan maken jobbar är Dilbahar hemma för att ta hand om sonen, ständigt under uppsikt av sin svärfar. Det är sällan som vuxna kvinnor går omkring ensamma utomhus.

Lille Abdul Hafiz har aldrig varit i sina föräldrars hemland. Han har varken medborgarskap eller möjlighet att komma in i Myanmar. Om han någonsin kommer att kunna komma dit återstår att se, men Dilbahar är inte säker på det.

– Jag vill hem till Myanmar om vi får någon frihet där. Få tillbaka vårt land, medborgarskap och en nationalitet. Men jag tror inte att det kommer att hända, säger hon.

FAKTA

En av världens mest förföljda folkgrupper

Minoritetsfolket rohingya har av FN beskrivits som en av världens mest förföljda folkgrupper. Det är en muslimsk folkgrupp i Myanmar (Burma), där de flesta är buddister. I Myanmar lever rohingyer som statslösa utan medborgerliga rättigheter.

De flesta rohingyaflyktingarna som befinner sig i Bangladesh kommer från delstaten Rakhine och flydde i augusti–oktober 2017. Sedan augusti 2017 har över 700 000 rohingyer flytt till Bangladesh enligt Internationella migrationsorganisationen (IOM).

Totalt bor det över 1,1 miljoner rohingyer i Cox's Bazar enligt bangladeshiska myndigheter. Det inkluderar de som flytt under tidigare våldsvågor mot rohingyer i Myanmar.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33