Hommage till sir George

Bild: EPA/ANDY RAIN

George Martin var Beatles musikaliska själ. Varken mer eller mindre, skriver Mats Liljeroos.

"Han var en sann gentleman och som en andra pappa för mig ... Från den dagen han gav oss vårt första skivkontrakt till den sista gången jag träffade honom var han den mest generösa, intelligenta och musikaliska person jag någonsin mött ... Om någon var värd titeln 'den femte beatlen' var det George."

Det är mycket sagt av en person, som också råkar veta en del om musik: sir Paul McCartney, på sin hemsida med anledning av sir George Martins död den 8 mars. Och alla som gått åtminstone fortsättningskursen i Beatleskunskap, och grundkursen i musikteori, håller med. Ändå kunde allt ha gått så annorlunda.

Den 36-årige Parlophonebossen gillade nämligen inte alls det demoband pojkarnas manager Brian Epstein spelade upp för honom 1962. De facto tyckte han det lät vedervärdigt, men gav dem ändå en timme och efter att ha träffat de slagfärdiga Liverpoolynglingarna föll han pladask för deras humor och charm. Resten är, som bekant, historia.

Och varför skulle väl den klassiskt skolade oboisten George Martin, som i ett skede närde drömmar om en seriös tonsättarkarriär, ha uppskattat de rudimentära alstren? Att han intuitivt insåg killarnas begåvningspotential hör däremot till musikhistoriens speciella lyckliga sammanträffanden, på nivå med att Mozart och da Ponte fattade tycke för varandra.

Vad Martin, i egenskap av producent för The Beatles, gjorde var inte bara att hålla allmän pli på de otyglade odågorna och lära dem hur man beter sig i en studio – något de tillägnade sig bättre än de flesta – men även att sätta sista touchen på, i praktiken skapa, själva Beatles-soundet.

Och då talar jag inte bara om stråkarrangemanget till Yesterday – som han Pauls inledande protester till trots drev igenom – och Eleanor Rigby, det music hall-inspirerade blåsarret till When I'm Sixty-Four eller det Bachinspirerade pianosolot i In My Life, utan även om symfoniorkesterkakofonin i A Day in the Life samt, inte minst, de studiotekniska experimenten i bland annat Tomorrow Never Knows. Bara för att nämna några exempel.

Martin fick inte bara med sin kamratliga, men vid behov benhårt bestämda, attityd de lika begåvade som odisciplinerade spolingarna att blomma ut och överträffa sig själva i låtskriveri. Han gav även deras idéer det där extra avantgardistiska lyftet världen minns dem för och det kommer alltid att te sig lika obegripligt att det är blott fem år som skiljer Love Me Do från Strawberry Fields Forever.

Martin sade för övrigt på tal om det i dag till synes så oumbärliga producentskrået: "När jag började fanns det bara en handfull producenter. Nu för tiden tror var och varannan de är producenter ... det går att få en mindre genial låt att låta som ett mästerverk och det är en kreativ black om foten; man behöver inte mera anstränga sig."

Martin sade även: "Utan mina instrument och arrangemang hade de flesta av Beatles skivor inte låtit som de gör. Om de hade varit bättre är omöjligt att säga. Eventuellt hade de varit det." Jag säger: typiskt understatement à la den notoriskt modeste och självironiske sir George.

De hade de facto inte bara varit enormt mycket sämre. Sanningen är att utan Martin hade the Fab Four över huvud taget inte existerat, åtminstone inte i den form vi känner dem. George Martin var Beatles musikaliska själ. Varken mer eller mindre.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning