Hollywood och den motsägelsefulla uppföljaren

Det var kanske oundvikligt att Sicario skulle få en rätt annorlunda uppföljare.

Dennis Villeneuves Guldpalmsnominerade film Sicario från 2015 rosades av kritikerna för sin mörka men nyanserade bild av den mexikanska knarkkonfliktens smutsiga realiteter. Filmen har bland annat jämförts med Apocalypse Now, för sitt sätt att framställa kriget mot drogsmugglingen vid Förenta staternas södra gräns som en hopplös soppa av imperialism och korruption, som ohjälpligt suger in oskyldiga inblandade och förvandlar också idealister till hårdhjärtade skurkar.

Det var kanske oundvikligt att en film som blev en sådan succé inte bara i kritikernas utan också i den betalande biopublikens ögon skulle få en uppföljare vare sig en sådan krävdes eller inte. I fredags hade Sicario 2 premiär i Finland. Jag har inte sett filmen, men en snabb blick på dess handling visar att den nya regissören Stefano Sollima haft en radikalt annorlunda vision än sin föregångare. Plötsligt är de mexikanska drogkartellerna allierade med islamistiska terrorister och hjälper dem att smuggla terrorister över gränsen för att spränga bomber i köpcenter i Mellanvästern. Mot denna skurkpastisch lika kreativt sofistikerad som en hamburgerpizza, framställs den förra filmens moraliskt kluvna protagonister denna gång som rättframma och enkelspåriga hjältar, beväpnade till tänderna för den goda sakens skull.

Sicario är helt enkelt vår tids Rambo: first blood. Ett original som är tänkt som en kritisk betraktelse över imperialismens och militarismens konsekvenser för enskilda människoöden, förvandlas i uppföljaren till en hyllning till den amerikanska övermänniskan som förintar horder av omänskliga motståndare i en storm av blod och bly. På så sätt blir originalet ohjälpligen reducerat till det halvt bortglömda förspelet till en euforisk propagandaorgie. Vem, som inte anstränger sig, minns längre John Rambo som en PTSD-härjad uteliggare och inte en inoljad mördarmaskin?

Ett annat exempel är Martin Scorseses The Wolf Of Wall Street, som också hyllades av kritiska åskådare som ett träffsäkert genomskådande av den destruktiva amerikanska framgångskulten och otyglade finanskapitalismen baksidor. En del av publiken hade dock en mer selektiv syn på filmens moraliska parabel: stillbilder på Leonardo DiCaprio som festar och härjar i designerkostym började snabbt användas av diverse livsstils- och investeringsbloggar som icke-ironiska illustrationer för idealet av framgång.

Men det är inte bara imperialister och finansvalpar som sätter skygglapparna på sig i jakten på kulturella förebilder. Hur många av de haschlangande tonårsgangstrar som hänger upp en Scarface-plansch ovanför sängen känner verkligen att deras livsmål är att bli skjutna med maskingevär? Jag nämnde redan Apocalypse Now som en av de mest skoningslöst effektiva populärkulturella skildringarna av krigets vansinne och mardröm, ändå har jag en kompis som andlöst berättade för mig om hur han under sin militärtjänstgöring smugglat med en iPod på övning för att kunna lyssna på Wagners Valkyrieritt under en simulerad helikopterattack och känna adrenalinet rusa.

Att så många av de mest enhälligt hyllade amerikanska filmerna haft en så tudelad, motsägelsefull effekt på sin publik tycker jag blir logiskt då man ser dem som i första och också sista hand kapitalistiska produkter vars syfte är att tjäna pengar. Genom att erbjuda en kreativ vision som går att tolka på så pass vitt skilda sätt beroende på åskådarens kritiska förmåga, ambitioner och förutfattade meningar ser de till att såväl dissident som medlöpare känner att de fått valuta för pengarna de satt på den allt dyrare biobiljetten.

Otto Ekman är journalist och recensent.

Otto Ekman Reporter