Hjärtskärande vackert och expressivt

Inget familjemys. Zucchini bor med sin öldrickande mamma. Bild: Cinemanse

Trots den socialt deppiga inramningen är Claude Barras franska animation både hjärtlig och livsbejakande.

ANIMATION

Mitt liv som Zucchini

Regi: Claude Barras. Manus: Céline Sciamma, Germano Zullo m.fl. Röster: Gaspard Schlatter, Sixtine Murat, Pauline Jaccoud.

Låt inte bilderna av de uppenbart ledsna barnen bedra. Mitt liv som Zucchini (Ma vie de Courgette) är den mest hjärtliga och förtjusande av uppväxtskildringar, en stop-motion–animation som i första hand kanske vänder sig till en vuxen publik. Så till den grad ärligt och genuint är tilltalet i den franska Oscarskandidaten, som de facto landsattes på filmfestivalen i Cannes, bara en sådan sak.

Handlingen i filmen kretsar kring nioåriga Icare som av någon märklig anledning insisterar på att kallas för Zucchini. Killen bor med sin mamma, drömmer om sin pappa, men av familjemyset syns inte ett spår. Zucchinis morsa föredrar att hinka öl och sitter parkerad framför dumburken mest hela tiden.

Det har i och för sig också sina fördelar. Man får vara i fred, leka för sig själv, och av ölburkar kan man bygga höga torn och annat skoj.

Men så en dag är olyckan framme, varpå den nu föräldralösa lillkillen slussas till ett barnhem på vischan. Den första tiden är inte helt överraskande tuff, med en Simon, värstingen, som jävlas på alla sätt och vis.

Sött och surt

Men okej, kanske finns det en anledning till att barnen på barnhemmet har det svårt och på så sätt försöker skaka av sig sitt illamående. Där Ahmeds pappa försökte råna en butik hade nykomlingen Camilles föräldrar ihjäl varandra.

Men med detta nu inte sagt att Claude Barras, fritt efter en roman av Gilles Paris, skulle gräva ner sig i det dickenska arvet, nix. Fokus här ligger på den framväxande vänskapen och solidariteten barnen emellan, på vardagens små lustigheter.

Så ger barnhemsskötaren Rosys graviditet upphov till vildvuxna skrönor om "exploderande snoppar" och svettiga tjejer, kvinnor, som för oljud. Och när det gäller de obligatoriska löpduellerna är det "sista in tvättar mina kalsonger resten av livet". Vintertid är det snöbollskrig som gäller, säger sig självt.

Trots den socialt sett deppiga inramningen är alla vuxna ingalunda gjorda av samma skrot och korn. Ta till exempel Raymond, polismannen, som tänker med hjärtat och funderar på att adoptera Zucchini, nu när han förlorat kontakten med sina egna (vuxna) barn.

Hur gripande som helst, men det som gör att filmen sticker ut är de galghumoristiska slängarna som i kombination med det naivistiska bildspråket och den känsliga karaktärsanimationen bäddar för något alldeles unikt.

Det är sött och surt på en och samma gång. Och så levande, livsbejakande, att man efter en stund glömmer bort att man de facto kikar på "tecknade" figurer.

Ett är säkert: Claude Barras om någon haver barnen kär.

Krister Uggeldahl

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning