Hjärnflykt och glad vetenskap

Bild: Cata Portin

Det var en dyster bild av vetenskapens möjligheter att göra sin röst hörd i dagens medieklimat som Claus Elholm Andersen målade upp på sin bejublade avskedsföreläsning på Nordica. Ändå var hans uppmaning till oss alla att förbli de vetenskapliga idealen trogna. Några alternativ finns inte.

Vi har kunnat läsa om hjärnflykten som drabbar de finländska universiteten som följd av regeringens utbildningspolitik. Häromdagen upplevde jag den helt konkret på Nordica vid Helsingfors universitet. Vid en både sorglig och glad tillställning höll institutionens danska lektor Claus Elholm Andersen (bilden) sin avskedsföreläsning innan han fortsätter sin akademiska karriär i USA.

Han hade sällskap av Trygve Söderling, långvarig vikarierande lektor i litteraturvetenskap som nu återgår till sin verksamhet som fri skribent och tusenkonstnär på kulturfältet när den ordinarie tjänsteinnehavaren tillträder. Bägge är bekanta för Hufvudstadsbladets läsare som medarbetare på kultursidan. Auditoriet var knökfullt av studenter och kolleger som med en mun intygade deras pedagogiska förtjänster.

På olika sätt konfronterade de två i sina föreläsningar humanioras utsatta situation i ett samhälle som inte värdesätter kunskap och reflexion utan politisk propaganda och ekonomiska klipp. Söderling hade valt rubriken "Den glada vetenskapen" och hans föreläsning blev en hyllning till den glädje som ligger i att fördjupa sig och ta reda på saker, alldeles oberoende av vilka ekonomiska och karriärmässiga fördelar det kan ge. "80% substans och 20% nostalgi", beskrev han sin blick på den egna forskningsinsatsen. "Eller kanske omvänt…"

Hans främsta exempel på glädjen i att hålla på var den i en trängre krets berömda artikel han och Tapani Ritamäki skrev för Boklagets litterära årsmagasin redan 1984. Med en enorm arbetsinsats presenterade de, utanför alla akademiska sammanhang, alla finlandssvenska pro gradu-avhandlingar som skrivits.

Det var en stor anhopning av kunskap som mer eller mindre glömts bort. Deras arbete bidrog kanske till att studenternas slutarbeten senare uppmärksammats i högre grad och till och med tryckts om de varit särskilt bra. Söderling betonade också glädjen i att arbeta med konsten i den process som leder från spontan uppskattning över analytiska vedermödor till en ny, mer fördjupad konstupplevese präglad av visdom. Att steget från konstanalysen till den övriga världen är kort visade han med en liten retorisk analys av några fraser av USA:s nuvarande president.

Populistisk historieförfalskning

Populismen och det intellektuella lågvattnet i dagens politik var bakgrunden också till Claus Elholm Andersens föreläsning, som gick på engelska. Den avgående danske lektorn ville, sa han till ovationer från publiken, sista gången han talade här, äntligen ha en känsla av att folk begrep vad han sa. Elholm Andersens utgångspunkt var de förändringar i det danska samhällsklimater som det högerpopulistiska Dansk Folkeparti har fått till stånd unde de två senaste decennierna.

Bland annat tar det sig uttryck i en omtolkning av historien och av Danmarks förhållande till omvärlden. Hans exempel var debatten kring två TV-produktioner, dels serien 1864 (visad 2014) som handlar om det förlorade dansk-tyska kriget, dels Bille Augusts planerade filmatisering av Henrik Pontoppidans klassiska roman Lykke-Per.

Det handlade om hur den nya högerns debattörer genom direkta lögner och sammanhangslösa tolkningar förvrider det arv som bygger på Georg Brandes: moderniseringen av det danska samhället och öppenheten inför omvärlden. Fram träder i stället ett slutet samfundsideal och ett avståndstagande från allt främmande med sin främsta udd riktad mot den muslimska världen. När den humanistiska forskningen träder fram för att korrigera felaktigheterna stämplas den som ideologisk och opatriotisk.

Det var en dyster bild av vetenskapens möjligheter att göra sin röst hörd i dagens medieklimat som Elholm målade upp. Ändå var hans uppmaning till oss alla att förbli de vetenskapliga idealen trogna. Några alternativ finns inte.

När förstämningen efter dessa allvarsord lagt sig prisades talarna och behängdes med minnesgåvor. Sedan drack man vin i hög stämning, trots allt.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33