Hjälp, vi krymper!

Varje Grankullabo pungar årligen ut med cirka 1 400 euro i statsandelar, med primär adress Kepulandia – kommuner med utpräglat Centerstyre. Bild: Mostphotos

Hela Finland kan inte leva loppan, Grani style, men det vore likaså befängt att stämpla Mikko Kärnäs Centern som ett "parasitparti". Populistiska utspel illustrerar ett skriande behov av en grundkurs i samhällslära och ekonomi. Det rurala Finland måste krympa smart.

Mellan centrum och periferi råder permanent politisk spänning: de två polerna konkurrerar med varandra om ung och företagsam befolkning, investeringar och företagsetableringar. Urbanisering och en skev demografi skapar en giftig cocktail för glesbygden, som bidrar till Centerns kräftgång. I ett desperat pr-trick fantiserade riksdagsledamoten Mikko Kärnä (C) med sin säregna logik nyss om en tvångsfusion av "skatteparadiset" Grankulla med Esbo – för att komma åt dessa "sociala parasiter".

Kärnä glömmer behändigt att skatter betalas i euro, inte i procent. Varje Grankullabo pungar årligen ut med cirka 1 400 euro i statsandelar, totalt 13,8 miljoner euro, med primär adress Kepulandia – kommuner med utpräglat Centerstyre. Utan denna utjämningsmekanism, som stävjar de negativa effekterna av utflyttning, åldrande och sjuklig befolkning, kunde Grankulla pressa ner kommunalskatten från 17 till 14 procent. I Enontekis, den lappländska kommun som Kärnä tidigare basade för, tar snittinvånaren emot hela 4 951 euro per år i statsandelar. En pikant detalj är att Centern inte regerar över en enda av de 28 kommuner som står för notan i statsandelssystemet, däremot har partiet en stark ställning i bidragsmottagande kommuner.

I stället för att skapa konstgjorda motsättningar kunde beslutsfattare som Kärnä använda sin politiska fantasi till att hantera och planera för obönhörlig befolkningsminskning i kombination med en obeveklig urbanisering. Den negativa befolkningsutvecklingen är ett faktum i Finlands gles- och landsbygdskommuner. I dagsläget föds så få barn i 100 kommuner att det knappt går att få ihop en hel skolklass. År 2040 väntas befolkningen på fastlandet öka enbart i Nyland. Nästa år kommer ytterligare 20 kommuner att klassas som kriskommun, trots generösa coronastöd. Om 20 år har över hälften av Finlands kommuner en befolkning som till en tredjedel är minst 65 år gamla.

På flera håll förvärras ett negativt födelsenetto av negativt flyttnetto. Befolkningens medelålder stiger och försörjningskvoten försämras, med allt fler stödberoende som måste försörjas av allt färre arbetsföra. Stigande skattesatser och försämrad service gör kommunen allt mindre attraktiv att bo och arbeta i, vilket i sin tur förstärker kompetensflykten och gör det allt svårare att attrahera investeringar och företag. På något vis måste kommunerna upprätthålla lagstadgad samhällsservice, trots växande behov och krympande budget. Den ojämna utvecklingen är självförstärkande, rävsaxen är ett faktum och pessimismen slår rot.

Här har vi inte råd med konstruerade motsättningar eller ytterligare misstro. Trots att Helsingfors, Vanda, Esbo – och lilla Grankulla – står för de stora fiolerna behöver städerna själva allt mer resurser för att växa och konkurrera på internationell nivå. Nyinflyttade kräver nämligen service, skolor, daghem och infrastruktur.

Förtroendet mellan stad och landsbygd eroderar. Vi upplever inte längre att vi sitter i samma båt. Exakt här, i denna bittra jordmån frodas populism, trumpism och fenomen som brexit. Det är primärt Centerkommuner som måste anpassa sig, ta obekväma beslut för rädda vad som räddas kan utav livskvalitet och välfärd. Antalet kommunalt anställda måste stå i proportion till hur många som betalar för kalaset. Anpassningen måste ske planerat snarare än reaktivt, rentav ad hoc. Nedskärningar som görs i sista stund, med kniven på strupen, leder ofta till dåliga beslut och motreaktioner. Många kommunala strategier är rentav missvisande eftersom de baserar sig på önsketänkande, rentav agrara, missriktade revanschfantasier mot det urbana, bemedlade och liberala.

Forskningen kring "smart shrinking", förmågan att krympa smart, pekar på vikten av extremt nära samarbete med befintligt näringsliv – bland annat i forna Östtyskland efter murens fall. I slutändan är problemen platsbundna, eventuella lösningar måste skräddarsys specifikt utefter den lokala kontexten. Här råder alltjämt kunskapsluckor – inom politiken såväl som inom forskningen. Men en sak är säker: lösningen är inte att klanka ner på högutbildade höginkomsttagare, eller att göra Grankullabor till hackkycklingar inom Centerns identitetskris.

Torsten Fagerholm är ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning