Historiker: Svenska tiden i Finland värre än kolonialismen i Kongo

Svenska tiden i Finland var en grym period av exploatering, anser historikern Teemu Keskisarja. Han drar paralleller till övergreppen mot lokalbefolkningen i Kongo under kolonialtiden. Keskisarja får mothugg av sin kollega Mirkka Lappalainen, som säger att jämförelsen haltar på flera punkter.

Vilka är alla tiders ohyggligaste händelser i Finlands historia? Och vad kan Finland i efterhand glädjas åt, när har godheten och välviljan glimtat till? De här frågorna besvarades av tolv historieforskare och professorer i Helsingin Sanomat i söndags.

Docent Teemu Keskisarjas svar på den första frågan, de värsta grymheterna i vår historia, väcker livlig debatt. Keskisarja menar att "den exploatering som Sverige utövade" är ett av de svartaste kapitlen i finländarnas förflutna.

– Exploateringen av finländarna under svenska tiden var jävligare än kolonialismen i Afrika. Det hade ingenting att göra med rasism eller språkpolitik, utan berodde på ekonomiska realiteter. Det fattiga Finland intresserade inte de svenska regenterna i samma mån som det bördiga Skåne eller handelsknutpunkterna vid de tyska floderna, säger Keskisarja i artikeln.

Utsugning. Historikern Teemu Keskisarja anser att till och med kongoleserna under kung Leopold II:s skräckvälde hade drägligare villkor än den finländska allmogen under svenska tiden. Bild: LEHTIKUVA / ANTTI AIMO-KOIVISTO

Keskisarja framhåller också att kronans krigföring var en tung belastning för den finländska allmogen.

– Den vanliga finländaren var inte ett dugg intresserad av att dö på krigsfälten i Polen, Lützen och Narva, säger Keskisarja.

Vidare anser Keskisarja att till och med plantagearbetaren i kolonialismens Kongo hade det bättre ställt än finländaren under svenska tiden.

– Själv skulle jag hellre skörda gummi i Kongo än bränna tjära och tugga barkbröd i Kajanaland, säger Keskisarja.

Finland ingen koloni

Belgiska Kongo, eller Fristaten Kongo som kolonin hette 1885–1908, kung Leopold II:s personliga egendom, har ett hårresande historiskt eftermäle. I regionen, bland annat skildrad i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta, utövade europeiska storbolag under 1800-talet och början av 1900-talet en hänsynslös utsugning av landets resurser. För lokalbefolkningen tog sig exploateringen bland annat uttryck i tvångsarbete, lemlästning och systematiska våldtäkter.

Bland annat därför delar docent Mirkka Lappalainen, lektor i Finlands och Nordens historia vid Helsingfors universitet, inte Keskisarjas uppfattning.

– Det går inte att jämföra 1800-talets kolonialekonomi med svenska tiden, som varade från 1000-talet till början av 1800-talet och inrymmer så otroligt många olika skeden, säger Lappalainen, som själv specialiserat sig på 1600-talet.

– För det första var Finland ingen koloni, utan en del av riket, i motsats till sådana områden kring Östersjön som Sverige erövrat. Finländare deltog i riksdagen, och statsapparaten utövade aldrig systematiska grymheter mot sin egen befolkning. Klubbekriget (1596–1597) var ett undantag, men där var det främst finländarna själva som dödade finländska bönder, påpekar Lappalainen.

Inte jämförbara. Docent Mirkka Lappalainen påminner om att Finland – i motsats till Belgiska Kongo – inte var någon koloni utan en del av det svenska riket. Dagens samhälle bottnar i lagar och institutioner från svenska tiden. Bild: HBL-arkiv/Niklas Tallqvist

Megalomaniska krigsdrömmar

Någon rosig bild av svenska tiden har Lappalainen ändå inte. För större delen av befolkningen var levnadsvillkoren så förskräckliga att vi inte kan föreställa oss dem, säger hon. Visst tuggades det bark i Kajanaland under svåra år. Och de åren duggade tätt under den så kallade lilla istiden (cirka 1430–1850). Under hungersnöden på 1690-talet strök till exempel upp till 30 procent av Finlands befolkning med.

– Det är sant att den höga beskattningen på allmogen hade en negativ inverkan, i synnerhet på 1600-talet när kronan i stort sett hela tiden förde krig som krävde enorma resurser. Det var en form av utsugning som försämrade folkets överlevnadsmöjligheter i ett kallt klimat, säger hon.

I krigen mellan stormakterna dog de ur allmogen rekryterade fotsoldaterna som flugor i sjukdomar på tyska, polska och litauiska fälttåg. Att avstå från krigföring var ändå inte aktuellt för stormaktstidens monarker, fixerade vid drömmen om dominium maris baltici, herravälde över Östersjön.

– Vanliga svenskar ville bli kanonmat lika lite som finländare, men det fanns ingen fredsideologi på den tiden. Antingen försvarade du dig eller så anföll du. Hos monarkerna kunde det vara sammankopplat med ett apokalyptiskt tänkande som det är svårt att leva sig in i i dag. Gustav II Adolf trodde till exempel på fullt allvar att han var det protestantiska lejonet utvalt av Gud för att bekämpa ondskans makter, säger Lappalainen.

Apokalyptiska krigståg. Gustav II Adolf moderniserade det svenska rikets armé och betraktas som en av de största fältherrarna i Europas historia. Samtidigt dränerade stormaktstidens krig den svenska och finländska landsbygden på dess redan från början knappa resurser. Bild: Wikimedia Commons/Nationalmuseum

Frosten är arvfienden

Allmogens utsatta situation förvärrades av den tidens ekonomiska kungstanke, merkantilismen, som i det svenska riket bland annat tog sig uttryck i en koncentration av handeln till huvudstaden Stockholm.

– Många beslut som fick svåra konsekvenser för vanliga människor fattades inte av illvilja, utan för att man helt enkelt inte hade koll på situationen. Inte visste man i Stockholm vad som hände i de inre delarna av Finland, hur människor hade det eller ens hur mycket folk där bodde, säger Lappalainen.

– Beskattningen kunde få gruvliga följder, men främst i kombination med det obarmhärtiga jordbruksklimatet. Den finländska allmogens verkliga fiende var frosten, dödsångesten för att kylan ska ta brödet ifrån en. Barkbrödstuggandet tog inte slut när den svenska tiden övergick i den ryska, tvärtom åts det bark som aldrig förr under nödåren på 1860-talet. Finland har varit ett förskräckligt fattigt land förskräckligt länge, långt in på 1900-talet, fortsätter hon.

Ingen livegenskap

Trots de kärva levnadsförhållandena påminner Lappalainen om att arvet från den svenska tiden är mycket mer än barkbrödsrecept. Själva samhällsstrukturen bottnar i lagar och institutioner från tiden då Finland och Sverige var ett och samma rike. På den grunden började det moderna finländska samhället byggas upp under 1800-talets autonoma period.

– Det väsentliga är att det svenska riket redan från och med 1600-talet var en rättsstat som strävade efter att skydda sina undersåtar genom ett fungerande rättsväsen. Att tjänstemän brukade våld mot befolkningen godkändes inte, säger Lappalainen.

Under svenska tiden lyste också livegenskapen med sin frånvaro – en avgörande skillnad gentemot Finlands grannar i öster och söder.

– Det svenska riket var ett jämförelsevis fredligt samhälle där bönderna var delaktiga i beslutsprocesserna och hade en klar uppfattning om sina rättigheter. Det är i hög grad därför man lyckats bygga upp ett demokratiskt samhälle i Finland, säger Lappalainen.

– Rättsskyddet på 1600-talet var väldigt bra i internationell jämförelse – såvida du inte var katolik eller "häxa", tillägger hon.

HBL har inte lyckats nå docent Teemu Keskisarja för ytterligare kommentarer om svenska tiden och Belgiska Kongo.

Trettioåriga kriget. Den svenska stormaktstidens monarker gav sig in i flera blodiga krig som skövlade stora delar av den europeiska kontinenten och innebar en hård belastning för den egna befolkningen. Många av soldaterna dog i sjukdomar under de långa fälttågen. Målningen föreställer slaget vid Lützen 1632, där Gustav II Adolf själv stupade. Bild: Wikimedia Commons/Målning av Jan Asselijn

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00