Historien tenderar att skrivas om – därför kan tysken behöva försvaras

Tove Djupsjöbacka. Bild: Kristoffer Åberg

Folk tenderar att glömma och förenkla, och skriva om historien. Det gäller i musiken, menar Tove Djupsjöbacka.

Finlands hundraårsfirande har hunnit en bit på väg, och jag har snöat in på musikhistoria. Det finns så mycket intressant att gräva i, och tyvärr också mycken omedvetenhet om viktiga frågor. I fjol var jag tvungen att läsa in mig på Fredrik Pacius liv för att kunna försvara "tysken" och hans verk mot alla ivriga förespråkare av Finlandiahymnen som ersättande nationalsång. Och hur ofta får man inte påminna folk om att Sibelius modersmål faktiskt var svenska och att han var utbildad i Centraleuropa? Folk tenderar att glömma och förenkla, och skriva om historien med jämna mellanrum.

Hur många finlandssvenskar har inte stått i Kajsaniemiparken eller på Vårdberget i förstamajyran och hört manskörerna sjunga in våren? Eller medverkat vid någon sångfest, sjungit med i kör, spelat i orkester? Vid dessa tillfällen blir musikhistorien konkret. Utan insatser av pionjärer som Pacius, Richard Faltin och Martin Wegelius skulle vi inte ha ett sådant musikliv vi har i dag. Sibelius skulle sannerligen inte ha haft några blandade körer eller symfoniorkestrar att skriva för.

Men den som lyssnar till sången på första maj tänker kanske inte så mycket på det jobb som legat bakom alltihop – att sångerna förutom att de komponerats, arrangerats och ofta översatts överlag övats in av kunnigt folk. Många av sångerna kom från Tyskland via Sverige. De finskspråkiga körerna fick ligga i med översättandet för att skapa sig en finskspråkig stamrepertoar, men även en finsk standard-dryckesvisa som Metsämiehen juomalaulu är faktiskt av tyskt ursprung.

Wilhelm Kvist skrev förtjänstfullt om Helsingfors kammarkörs senaste konsert (HBL 16.3.), där tanken var att lyfta fram 1800-talsalster som på olika sätt speglar körmusikens utveckling i Finland, speciellt vad gäller blandad kör. Som sångare i ledet gjorde jag många spännande upptäckter. Vad hade det väl inte kunnat bli av Karl-Johan Moring, om han inte dött så tidigt? "Finlands Donizetti" skrattade kören glatt då vi repeterade hans bel canto-influerade Den väntande. Vem var denna Ludvig Kiljander som komponerade modigt på finska? Hur kommer det sig att Toivo Kuula skrev så underbart klingande körverk?

Armas Järnefelts Kanteletar-kompositioner är en intressant parallell till Sibelius Rakastava-svit. Många tonsättare gav sig på att tonsätta runosångstexter, bollande med rytmer och betoningar på olika sätt för att komma vidare från de traditionella rytmerna och melodierna. En av mina egna favoriter var definitivt Pacius skönt klingande och centraleuropeiskt doftande Vårmorgonen, ett prov på en professionellt kunnig tonsättarhand, som bidrog till att bygga upp det vars frukter vi kan njuta av i dag.

Tove Djupsjöbacka är frilansande musikskribent samt sångare i Helsingfors kammarkör och Sibelius-Akademins vokalensemble.

Tove Djupsjöbacka Musik- och danskritiker

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning