HIM är stora segrare på en ärofylld finalturné

I bra form. HIM, lotsade av frontfiguren Ville Valo, stod för en imponerande spelning på årets Tuskafestival.Bild: Lehtikuva/Emmi Korhonen

HIM:s saga är inne på det sista kapitlet och finalen är på väg att bli synnerligen värdig. Bandet är i toppform, vilket spelningen på Tuskafestivalen var ett ypperligt exempel på.

Hårdrock

HIM på Tuskafestivalen 2.7

Redan 40 minuter före HIM:s spelning, som avslutade Tuskafestivalens lördagsprogram, var stämningen trång och tät framför scenen. Tidigare i år meddelade Finlands största rockband att de kommer att lägga av, och samtidigt – efter 26 års karriär – debutera på heavyfestivalen i hemstaden. Vad det beror på, finns det två möjliga svarslinjer för, beroende på vems sida man vill ta: 1) Tuska är en heavy metal-festival och HIM är ett popband eller 2) HIM och "Love Metal" är för stora för en anspråkslös genrefestival som Tuska.

Vara hur det vill med den saken, har HIM:s uppträdanden i Finland och särskilt på festivaler sällan varit några fullträffar, ofta på grund av Ville Valos berusningsgrad och nyckfulla humör, som kunde förmörka stämningen blixtsnabbt när någonting gick snett. Kanske har det också handlat om jantelagen och det obekväma i att vara profet i sin egen stad? Det är lättare att dra huvudet fullt och schabbla bort hela konserten än ta risken att framstå som pretentiös inför kompisar, flickvänner och, förstås, mamma och pappa.

Alla de var också på plats i Södervik i lördags, och allt var alltså upplagt för det vanliga fiaskot.

Men det var inte de vanliga Tuskabesökarna, långhåriga inlandsgossar i svarta bandhoodies och cargoshorts, som köpt de 15 000 biljetterna för lördagen. I publiken hördes mera ryska, spanska, engelska, franska och göteborgska än finska. HIM:s trognaste fans från utlandet hade nu sökt sig hela vägen till det regniga och kulna Finland, vilket gjorde Tuskadebuten till något av en utlandsspelning.

Och Ville Valo svek inte. Med självsäkra steg vandrade han in med baskern på sne över de svarta lockarna, bugade och morrade ett "hyvää iltaa" före nya trummisen Kosmo räknade in bandet till explosiva Buried Alive By Love. Ingen uppvärmning krävdes, så gott som hela publiken tjöt med i refrängen direkt, och huden knottrade sig under läderjackan.

De tre första styckena gick till finjustering av monitorerna. Stundtals verkade Valo inte höra sig själv alls och fick sjunga lite försiktigt, men när ljudet väl satt fick vi äntligen se vilken unik vokalist det är frågan om.

Tung baryton

Valos baryton har blivit bara tyngre med åren, vilket också gjorde mer rättvisa till de äldre, långsamma och sköra låtarna, såsom kvällens kanske vackraste stycke Gone With The Sin, In Joy And Sorrow och When Love And Death Embrace. Det är tjugo år sedan debutalbumet Greatest Lovesongs 666, men redan året innan gav bandet stormvarning med ep:n 666 Ways To Love därifrån man nu plockat med den obskyra och aggressiva Stigmata Diaboli på repertoaren. Och sådär pågick det genom hela tjugotvå låtar: "något för tjejerna och något för killarna", som man ibland brukar pika band som uppenbart kommit på den vinnande kombinationen hur man får bägge könen – och samtliga andra – till konserterna och skivbutiken.

"Ei meil oo ketään muuta", utbrister killen bredvid mig spontant. Vi har ingen annan. "Vi" är uppenbart Finland, och "vi" har ingen annan rockstjärna än Valo. Ingen som kommer ens nära hans låtskrivartalang, melodikänsla och framför allt karisma. Jag känner av den, nästan fysiskt och konkret. Ännu när jag i slutet av konserten söker mig längre bort från scenen för att få en översikt av publikmängden, känner jag av den, ler för mig själv och skakar på huvudet i vantro över hur en man så fullständigt kan trollbinda oss alla.

Mästarprov

Med It's All Tears (Drown In This Love) ger Valo åter ett mästarprov i sångteknik, men det ska tillstås att HIM består av mycket mer än en charmig sångröst. Själva låtarna är alldeles mästerligt arrangerade och lutar tryggt mot Miges basgitarr, som han på något sätt samtidigt får att låta som en skördetröska och Stradivarius.

Man behöver bara följa med gitarristen Lindes plågade miner för att förstå hur mycket innehåll en HIM-låt har. Han fräser på som ett djur över strängarna, och vandrar rastlöst i cirklar mellan riffen, medan Burton står oberörd och nästan frånvarande bakom sina keyboards, och lägger harmonier med millisekunds precision.

Det är bara synd och skam att HIM nu beslutat lägga ner verksamheten, när bandet går som tåget både musikaliskt och personkemiskt. Humöret hos medlemmarna var på topp genom hela konserten och soundet var så bra som en utomhusscen kan erbjuda ett dynamiskt växlande låtmaterial.

Valo kommer sannolikt att fortsätta göra musik också efter HIM, något annat är svårt att tänka sig, men förhoppningsvis på högre nivå än den finska schlager han på senare tider gett ut solo. Jag föreställer mig att en att vändning mot mörka och sköra mördarballader i stil med Nick Cave eller Johnny Cash skulle passa hans allt djupare whiskybas.

Tuskaspelningen var alltså HIM:s första och sista, men bandet drar ännu i höst ut på avskedsturné i Nordamerika, Ryssland och Europa före man knyter ihop säcken på traditionella nyårspartyt Helldone på Tavastia.

Den som ännu vill se HIM i sommar på hemmaplan har chansen på Miljoonarock i österbottniska Tuuri 13 juli.

Ta den, den som kan.

Janne Strang Reporter

Fakta

Låtlistan

Buried Alive by Love

Heartache Every Moment

Your Sweet Six Six Six

Resurrection

The Kiss of Dawn

The Sacrament

Tears on Tape

Wings of a Butterfly

Stigmata Diaboli

Gone With the Sin

Bleed Well

It's All Tears (Drown in This Love)

Wicked Game

Killing Loneliness

Poison Girl

Heartkiller

Join Me in Death

In Joy and Sorrow

Right Here in My Arms

The Funeral of Hearts

Rebel Yell

When Love and Death Embrace

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00