Hilli gläntade på dörren till klangfärgernas himmel

Sebastian Hilli har redan fått internationell erkänsla och engagerats av huvudstadens symfoniorkestrar. Kompositionskonserten lockade en vältalig publik i Cameratasalen.Bild: Timo Kari

28-åriga Sebastian Hilli har blivit en snabbt stigande stjärna på den inhemska tonsättarhimlen. Kompositionskonserten med kammarmusik från de senaste fem åren bjöd på utsökta klangfärger och en uppsjö nya spelsätt.

Samtida konstmusik

Sebastian Hilli

Kompositionskonsert i Sibelius-Akademins sommarkonsertserie. Uusinta Ensemble, blåskvintetten Arktisk hysteri, Petri Kumela, gitarr, dirigent József Hárs. Musikhuset, Camerata 21.8.

Utifrån vad jag har hört tidigare kunde jag lätt ha skrivit under beskrivningen av tonsättaren Sebastian Hilli som stod att läsa i programbladet: Att han intresserar sig för struktur, dynamik, detaljer, komplexa texturer, nyanserade sonoriteter, långtgående processer, utommusikaliska inspirationskällor och intensitet i olika former.

Det som kanske gör Hilli intressantare än många andra tonsättare är att hans musik så gott som helt saknar den konstgjorda sötma, som numera förpestar musik i lika hög grad som yoghurt. Hillis musik ger tvärtom gott om tuggmotstånd och i den florerar en ambitiös experimentlust i en fördomsfri kontext. Så till exempel i Paraphrase-verken där han parafraserar olika tonsättare och musikstilar inom ramen för sin egen modernistiska estetik, bland annat Sibelius, free jazz, acid house och Gesualdo. Att tala om parafrasering låter ändå som plagiering och är egentligen helt vilseledande eftersom Hillis skapelser är så distanserade och självständiga att man knappt känner igen ursprunget om man inte är medveten om det.

Hillis musik må vara barskare än många av kollegernas och i de mest häftiga partierna kan han låta nästan mekanisk (till exempel i Paraphrase II byggd på Coltranes Giant Steps). Men i sina finaste stunder är han synnerligen sofistikerad, så speciellt i alla de tystaste nyanserna. Det som klarnade för mig nu, efter att ha hört kammarmusiken från de senaste fem åren, var vilken utsökt känsla Hilli har för klangfärger och hur mycket möda han lagt ner på att hitta desamma.

Stråkkvartetten Elogio de la sombra, till Jorge Luis Borges nocturnala texter, bjöd på en uppsjö av nya spelsätt med en intensitet som var som mest påtaglig när stråkarna knappt nuddade vid strängarna. De nio satsnamnen, tagna från dikterna, från gryning till skymning, fungerade som ett program, som gjorde det lätt för lyssnaren att ta till sig musiken med en given innebörd.

Synnerligen fint var också det första Paraphrase-stycket, där kopplingen till Sibelius (På verandan vid havet) blev uppenbar närmast genom det urvackra engelska hornet (Saku Mattila) och vissa tersmotiv. I övrigt kunde man iaktta de vackert fallande, trånande linjerna som kontrasterades mot pianots (Emil Holmström) häftiga accenter.

Två års arbete resulterade i ytterst ambitiöst framtagna klangfärger i confluence/divergence för flöjt, slagverk, harpa, gitarr och cello. Speciellt fascinerades jag av Hillis sätt att utvinna nya fascinerande klanger med gummiklubba, kreditkort och en vrålande människoröst inuti en flöjt (Malla Vivolin).

I tredje Paraphrase-stycket, blåskvintetten Soave dolore, är kopplingen till Gesualdo mest uppenbar genom konsonanserna och harmonierna mellan stämmorna, men också genom stämningen. Det förefaller som om det varit en bra idé för Hilli att i det här skedet av karriären skriva parafraser eftersom hans eget uttryck troligtvis utkristalliseras när han tar reda på vad som är lånat och vad som är eget.

Hillis musik fick tveklöst de bästa tänkbara tolkningarna av Arktisk hysteri-blåskvintetten och Uusinta-ensemblen som stod för merparten av jobbet under ledning av József Hárs. Professionalismen som genomsyrade musikerna var på allt sätt beundransvärd.

Av olika orsaker kommer jag att associera till två av Hillis lärare, Veli-Matti Puumala och Lauri Kilpiö, och deras status för tjugo år sedan. Båda har sedermera, sakta men säkert och i egen takt, vuxit fram som den inhemska modernismens mantelbärare. Man undrar var Hilli står om tjugo år.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33