Herrbastu

Bild: Mostphotos

Jag har alltid tyckt om att bada bastu. Tydligen är det ärftligt, för särskilt den yngre av mina söner är en ivrig bastubadare. Han uppför sig som min lillebror när han var liten: så fort han hör ordet bastu börjar han dra av sig kläderna.

Unto är också ett utomordentligt bastusällskap. Lugnet och värmen får femåringen att söka sig till de stora livsfrågorna. Vi har på tumanhand fört diskussioner bland annat om trosfrågor och om människans fortplantning. Nyligen avhandlade vi Finlands historia från svenska tiden till våra dagar. Det är inte jag som väljer samtalsämnet, initiativet kommer alltid från motparten.

Diskussionerna brukar följa samma dramaturgi. Han framkastar en egen teori, och ställer därefter en fråga. Jag försöker besvara den efter bästa förmåga och övervägande. Därefter kommer oundvikligen en följdfråga, jag svarar, och så fortsätter vi tills pojken är nöjd. Som det brukar vara i livet är det gråtonerna som vållar mest förvirring. När jag berättade att Finland inte segrade i kriget mot Ryssland (jag försökte inte ens introducera begreppet Sovjetunionen här), men inte heller direkt förlorade det, skakade min åhörare misstroget på huvudet.

Jag njuter av de här gemensamma stunderna. Det är trevligt att någon gång få vara sitt eget livs Sokrates. Men liksom hans lärjungar ibland utmanade honom, utmanar också min lärjunge mig. Efter vår krigsdiskussion började jag till exempel fundera på begreppet avvärjningsseger. En hörnsten i vår nationella självförståelse, ett begrepp som varje vuxen finländare internaliserat. Men konstigt ändå. Hur kan man samtidigt vinna och förlora?

Jag njuter av de här gemensamma stunderna. Det är trevligt att någon gång få vara sitt eget livs Sokrates. Men liksom hans lärjungar ibland utmanade honom, utmanar också min lärjunge mig.

Våra återkommande dialoger har fått mig att uppskatta den sokratiska metodens enkla genialitet. Man lär sig genom att fråga. Man lär sig genom att lyssna. Man lär sig också genom att undervisa. Det femåriga sinnets charmerande öppenhet kan man naturligtvis inte som vuxen längre få tillbaka, men ändå borde man ibland när tillfället är det rätta bara våga fråga som ett barn. Alltför ofta kväser vi vår inre osäkerhet och uttrycker bestämda åsikter också om sådant som vi egentligen inte vet just någonting om.

Å andra sidan borde de som besitter kunskap eller makt, eller båda, kunna förklara invecklade saker för dem som vet mindre. Hur mycket jag än sörjer brexit och den genomförljugna kampanj som ledde till det, är det alldeles sant att EU har förlorat kontakten med sina medborgare. Det är inte lätt att förklara fördelarna med internationellt samarbete och fri rörlighet för människor som är arga och besvikna, men man borde försöka med större emfas. När dialogen bryts helt och hållet, vittrar hela grunden för unionen sönder.

EU har vi förresten ännu inte tagit upp där på bastulaven. Jag misstänker att det snart blir dags för den lektionen. Återstår att se hur jag gör ifrån mig då.

Övers. från finskan Pia Ingström

Juha Itkonen

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning