Henrietta i kontrasternas övärld

Utsikt mot Teneriffa från västra stranden i San Sebastián de la Gomera. Vulkanen Teide syns i bakgrunden. Bild: Karin Ducander

Kanarieöarna är överexploaterade av turism, men bjuder också på orörd, obebodd natur och tusen kontrasterande mikroklimat. Allt är så annorlunda än jag tänkt, om jag nu ens hade tänkt. Inget hade åtminstone kunnat få mig att föreställa mig segling på Kanarieöarna som vi upplevt det: Kyla och ylande vindar, obekvämt och besvärligt.

Jag landade på Gran Canaria i mitten av mars med idén om evig sommar. Var får man den idén ifrån? Finns det ett evigt behagligt paradis? Var är egentligen södern? Kanske i själva verket kring ekvatorn. Hur många är vi inte som är ute och söker det evigt behagliga?

Bild: Maija Hurme

Jan Backman mötte mig i sällskap av Peter Lüttge, som kommit ner för att göra ett reportage om Jan och Henrietta. Vi bilade från flygplatsen till Maspalomas där Jans föräldrar var på vinteravbrott. Jakobstad, Helsingfors, Berlin, vänskap och familj fyllde ett hotellrum på södra Gran Canaria denna sena kväll.

I nattligt mörker paddlar vi till Henrietta som ligger för ankar i Arguineguin. Det känns bekant, hemvant och trevligt att hälsa henne godkväll. Hon gungar friskt i svallet från söder. Natten sover vi kanske ärligt talat ganska usligt. Vi hälsar varandra god morgon glatt, men lite dåsigt. Skoj att vara tre ombord.

Vi njuter av samtalen med Peter som jobbar, intervjuar, spelar in ljud och lagar härlig mat.

Lilla Norge

Jag acklimatiserar mig i Lilla Norge, vilket är det andra namnet på Arguineguin. Det är en underlig värld där det lokala livet vikt undan för service för turister. Få lokala verkar bo här. De bara jobbar här på kusten.

Något som betecknar Kanarieöarna är att det är ganska svårt att riktigt komma fram. Är jag i Finland, Sverige, Norge, Tyskland eller England? Men varför hör man då ibland spanska på gatorna? Restaurangpersonalen tar emot beställningen på svenska. Och följande sekund träffar man ännu ett gäng bekanta på gatan, och så ännu ett par bekanta från Jakobstad. Österbotten är ju trots allt långt härifrån! En känsla av förvirring och till och med protest infinner sig. Det här skulle ju vara spännande, annorlunda och exotiskt! Jag visste det här och var förberedd, men jag ville ju hitta de kanariska Kanarieöarna!

Peter åker och vi blir kvar i Arguineguin och funderar på fortsättningen av vår resa. Trots att Gran Canaria bakom en smal överexploaterad kustremsa gömmer otaliga skatter och orörd natur har vi ingen lust att bli kvar länge. Vi är inställda på La Gomera som är en mindre besökt och naturskön ö med lite alternativa tendenser som vi vill utforska.

Efter några dagars guppande utanför Arguineguin lättar vi ankar en ganska vindstilla morgon. Vi ställer stäven mot Teneriffa och bortom det Gomera.

Vi hade bara vagt studerat vindrapporten. Inte heller hade vi satt oss in i de lokala vindarnas egenheter. Vi hade väl hört med vänster öra att vinden kan öka litet mellan öarna. Äventyrslystna satte vi i väg i stiltje. Vi räknade inte med att komma långt, men det var kul att lyfta ankar och hissa segel i alla fall.

Och segling blev det.

Så fort vi kom ur lä av Gran Canaria fick vi ta ett rev, och sedan ett till. 15 m/s med ett tillägg för den nya bekantskapen "accelerationszon", venturieffekten mellan de höga öarna som gör att det blir dryga 20 m/s med krabbig brottsjö.

Matrosen fick uppleva något nytt. Vi fräste fram lutande med halva däcket under vatten. Vågorna bröt och skummade, daskade till mot skrovsidan ibland, men rullade oftast mjukt under oss fast de såg ut att vilja rulla över oss. Mitt i detta märkte jag att rädslan var borta. En annan känsla glödde litet försiktigt, glatt och stolt: tilliten till Henrietta. Där rädslan hade suttit fanns ett ganska stort men skönt tomrum som denna gång började fyllas av en alldeles annorlunda känsla, nämligen sjösjuka. Det var mindre skönt, men alltid en erfarenhet rikare.

Tio timmars skummande segling tog oss förbi Teneriffas sydspets, där vi plötsligt kom i lä. Översätt detta till stiltje med ordentligt svall och det var bäddat för en ganska sömnlös natt när vi rullande drev lite hit och dit enligt enstaka vindfläktars nycker.

Elmotor till La Gomera

På förmiddagen fick vi nog, och tog hjälp av elmotorn för att komma över mot La Gomera. Havet var blankt utan en krusning, men med kraftig rullsjö. Några delfiner dök upp och simmade lojt omkring oss. Till och med de såg ut att röra sig i slow motion. Vi blev lite lata och avtrubbade, men hann ändå se det mörka bandet föröver, och bakom det en armada vita gäss i storoffensiv söderut. Vad nu? Accelerationszonen! Innan vi hann reva låg vi på sidan igen, med vinden ylande i riggen, i brytande vågor vars toppar rykande piskades sönder i blåsten. Skum, fräs, kräng! Kapten upp på fördäck för att reva, matrosen vid skoten för att ge slack. Hela storen ner, genuan in, och en liten flik av focken fram.

Två timmars krängande framfart i 9–13 knops fart förde oss fram till San Sebastián de la Gomera, där vi lättade vek in bakom piren. Vi överraskades av att det kårade våldsamt ännu innanför piren och fick gå in till innerhamnen för full motordrift i motvinden.

Vi förtöjde, mörbultade och saltbakade, omtumlade efter ett första pass i kanarisk havsterapi.

Kryssningshamn

San Sebastián är den lilla huvudstaden på Gomera. Med sina knappa 10 000 innevånare är det ändå en liten stad, inte en by. Sedan några år tillbaka styrs stadens liv av den regelbundna färjtrafiken som hämtar dagsturister från Teneriffa. Tyska och engelska kryssningsfartyg stannar också regelbundet i hamnen, och varje torsdag är det marknad för kryssningsturisternas konsumtionsbehov.

Tallskog på ön La Gomera. Högre upp på öarna är klimatet svalare och fuktigare. Bild: Karin Ducander

Bakom San Sebastián tornar sig bergen upp. Som de andra Kanariska öarna är La Gomera en vulkanö. Denna är hög och brant med lodräta väggar och smala raviner. Södra sidan är torr och domineras av kaktusar och annan låg stryktålig växtlighet. Norra sidan tar emot molnen från Nordatlanten och har en rikare växtlighet. Högst uppe växer en gammal skog av lagerträd som ibland kanske litet missvisande (för mig i alla fall) kallas regnskog. Visst, där regnar, och växtligheten tar tillvara fukten ur luften i sina dagliga molnbad. Men det motsvarar alls inte de bilder som ordet regnskog manar fram hos mig. Jag har väl tänkt tropisk regnskog, och här är det definitivt inte det. Då vi första gången åker upp till öns mitt är det bara 7 grader varmt, vinden pinar, och molnen kramar ur sig sin fukt i trädkronorna. Senare, när vi fått besök av vår vän Fredrik från Jakobstad, passar vi på att göra en rundvandring i skogen under en lugn och solig dag, och njuter av tystnad och fågelsång alternerat med härliga dramatiska vyer. Däremot är skogen inte tillräckligt stor för att man skall känna sig omgiven av vild natur. Bilvägar skär igenom parken på flera ställen, och det känns kanske just som det, en park.

Jan och vår vän Fredrik på väg ner i dalgången från La Laja, omgivna av frodig växtlighet och dramatiska klippor. Bild: Karin Ducander

Från Korsika till Hermigua

Vi gör också enstaka cykelutfärder. Upp mot la Laja, i en härligt lugn och frodig dalgång som skär ner från öns centrum till San Sebastián, blir det 1 200 höjdmeter på en 15 kilometers stigning. Senare fortsätter vi till Hermigua på nordostsidan, en 30 km sträcka med 1 500 höjdmeter. Vi cyklar en god bit på asfalt, men sedan följer en underbar sträcka grusväg med utsikt över kusten mot Teneriffa. Genom tallskog, lavafält med kaktusar, röd, svart, grå, grön jord passerar vi genom ett så gott som obebott område där vi bara ser enstaka getter på bete.

Atlanten har en underbar färg, här turkost svall vid hamnen i San Sebastián. Bild: Karin Ducander

I Hermigua hälsar vi på Nathalie och Pierre, ett par vi träffat i hamnen i San Sebastián. De har flyttat hit från Korsika för 8 månader sedan och bodde först i husbil, sedan i en i båt i hamnen. Nu sköter de om uthyrningen av ett semesterhus här i Hermigua, mot logi och en liten penning för städningen. Deras beslut att flytta kom av en önskan att hitta ett lugn med natur och både mänsklig och meteorologisk värme. Delvis var flytten också en protest mot Frankrikes allt mer restriktiva och kontrollerande ojämlika politik. De trivs här. Klimatet i Hermigua lär vara bland de jämnaste och behagligaste på Kanarieöarna.

Livet i hamnarna är en stor del av långseglarens sociala liv. Man får lätt kontakt med andra seglare, delar stunder, diskuterar planer och drömmar, jämför erfarenheter, motiveringar och orsaker till att man gjort detta val. Orsakerna är lika många som antalet tillfrågade, men en gemensam nämnare är viljan att göra något annorlunda, stiga ur rutinen, sluta springa i ekorrhjulet och börja upptäcka.

Här finns också de som redan seglat, som stannat upp, men fortsätter att bo på båten i hamnen. I San Sebastián bor bland andra Rickhard, född av tyska föräldrar i Jugoslavien, vars väg fört honom via Österrike och Tyskland till arbete, äktenskap och familj i Sverige, och sedan efter hans hustrus bortgång ut på haven. Han är 82 år, har bott här i 16 år nu. Varje morgon seglar han ut med sin lilla laserjolle, varefter han tillbringar dagen med att skulptera eller titta på tv. Han har en underbart rik erfarenhet och visdom som han har gåvan att medryckande dela med sig av.

Säsongen tar slut

Vi stannar närmare tre veckor i San Sebastián, delvis på grund av ett elfel som gör att elmotorns batterier inte kan ta emot laddning. Ett huvudbry och en frustration, men vi får bästa möjliga stöd av motortillverkaren under felsökningen, och de dagliga samtalen håller oss på gott humör. Vi hittar felet nästan av misstag till slut, det visar sig vara bara en enkel löskontakt i en kabel. Goda nyheter, och vi kan ta oss vidare.

Innan vi åker ordnar båtgrannarna med en liten fest, vi är nämligen inte de enda som ska lämna hamnen. Vintersäsongen börjar vara slut och de flesta åker hem till Europa till familjer, arbete eller bara en landpaus.

Vi seglar i väg i väldigt svag vind och tar oss endast en liten bit längs södra kusten innan vi kastar ankar i en liten vik strax utanför Santiago, playa de Chiguarime. Stranden ligger i lä av lodräta klippväggar med flera grottor. Herrarna i hamnen i San Sebastián har förtjust berättat att man kan få se nakna flickor springa på stranden här, men det är nu inte direkt orsaken till att vi stannar här. Vi är mera intresserade av att grottorna i bergväggen är befolkade, och vi är lite nyfikna på denna livsstil.

Corinne, Mondo och Jan i samtal kring en kanna te framför Corinnes grotta. Bild: Karin Ducander

Vi paddlar till stranden följande morgon och kravlar i land på de stora stenbumlingarna som utgör stranden. Vi kravlar för att svallet kraschar ganska imponerande mot stranden, och vi kommer faktiskt inte iland på rätt köl. Litet försynt sätter vi oss en bit ifrån ett naket par (han med hatt) som sitter och diskuterar sinsemellan. Vi solar litet en bit bort, men går sedan fram och hälsar.

Det är Corinne från Schweiz och Mondo från Cypern. En behagligt mjuk och naturlig bekantskap uppstår.

Liv på stranden

Vi delar samtal, te och måltider under ett par dagar i deras stillsamma vardag här på stranden. Corinne har bott här i flera år i olika etapper. Nu har hon varit här sedan oktober. Vintertid kan här bo upp till 150 personer i grottor och tält, men nu är det bara 30 kvar för säsongen, berättar hon. På samma sätt som seglarna drar folk härifrån till Europa då den värsta vintern är över.

Några enkla attiraljer är allt man behöver i ett strandkök. Bild: Karin Ducander

De lever enkelt, promenerar in till byn och hämtar vatten och förnödenheter en gång i veckan. Äter enkelt och vegetariskt, samlas på kvällarna för att äta tillsammans eller spela litet musik, samtala. Corinne tjänar sitt uppehälle genom att göra tatueringar, och medan vi dricker te med henne kommer hennes följande kund klättrande ner längs repet som är den enda vägen ner till den här stranden landvägen.

På kvällen paddlar vi in för att delta i ett kvällsfirande i en av huvudgrottorna. Bränningarna är kraftiga och det är en liten utmaning att ta sig in till stranden. En våt utmaning, men vi har förberett oss, Jan har torrdräkt och jag har mina kläder i en vattentät säck.

Krabbor myllrar det av på alla öarnas strandklippor och stenar. Bild: Karin Ducander

Sedan klättrar vi rep och promenerar över följande strand till grottan. Matlagningen pågår redan över små eldar, 15–20 personer samtalar i små grupper. Mest hör vi tyska. Vi äter, och sedan spelar Jan på sin hangtrumma en stund, ackompanjerar en eldslukare som ger en uppvisning. Stjärnhimlen är klar. Stormfåglarnas speciella läten fyller kvällen en timme efter solnedgång, som om en flock av Kalle Ankor skulle flyga omkring och diskutera. En annorlunda kväll.

Hemvägen till Henrietta blir i kolmörker. Jan paddlar först över trumman. Jag blir kvar på stranden och väntar på min tur. Det är en speciell känsla att stå där ensam, naken under stjärnhimlen, med min lilla ryggsäck på ryggen och bara urskilja vågornas vita skum då de rasar in över stenarna.

Efter en dag till i det stekande solskenet här på läsidan av La Gomera lättar vi ankar igen, hissar seglen i nästan stiltje och ger oss i väg mot nästa hamn.

Serie

S/Y Henrietta

S/Y Henrietta har i tre artiklar tidigare seglat längs Engelska kanalen från Nieuwpoort i Belgien söderut till Galicien och slutligen till Portugal och en vilopaus i Vilanova de Milfontes. Nu är skepparen Jan Backman och skribenten Karin Ducander framme vid Kanarieöarna. De tidigare avsnitten har publicerats i HBL 14.1, 31.3 och 29.4.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning