Hennes farfar var nazist

Varför? Om Katarina Baer fick träffa sin nazistiske farfar Gerhard Bauer skulle hon fråga honom varför han fortsatte tjäna partiet trots alla fasor. Bild: Cata Portin

Varför pratar vi om morfar men aldrig om farfar? undrade Katarina Baer när hon var barn. Som vuxen fick hon svaret – farfar var nazist.

Känslan av skam och skuld drabbade Katarina Baer regelbundet under barndomen. Hennes tyska efternamn var ovanligt i 1970-talets Tammerfors och ledde till glåpord som "satans nazist".

– Det var skämmigt, genant och konstigt. Jag var ju ett oskyldigt barn, säger Baer.

– Men visst är det ironiskt. Min farfar var anhängare av ett rasistiskt system och hans barnbarn utsattes för rasism på grund av det system farfar beundrade.

Katarina Baer visste tidigt att hennes tyske farfar Gerhard Baer, hade stupat i Italien under andra världskriget, bara elva dagar innan freden i maj 1945. Hon visste också att han beundrade Adolf Hitler. Detta hade hennes pappa berättat för henne men så mycket mer visste varken fadern eller hon.

Sanningen om farfar Gerhard och farmor Ortrud uppenbarades när Katarina Baer i egenskap av utrikeskorrespondent i Berlin för Helsingin Sanomat för fyra år sedan började rota i de tyska arkiven.

I Das Bundesarchiv fanns åtta dokument om Gerhard Baer, bland annat det papper som bevisade att han den 1 januari 1932 antagits som medlem i det tyska nationalsocialistiska partiet NSDAP.

Upptäckten blev en chock.

– Jag satt i arkivet, omgiven av forskare och drabbades av en känslostorm. Dels var jag upprörd över att min farfars engagemang i nazisterna värre än jag hade trott, dels var jag lättad över att han åtminstone inte hade tillhört partiets militanta fraktioner SS och SA.

– Men det var hemskt och sorgligt att inse att han hade anslutit sig så tidigt som 1932. Det innebar att han måste ha varit en hängiven nazist.

Påhejad av sina chefer på Helsingin Sanomat skrev Katarina Baer artikeln Vaari oli natsi som publicerades vintern 2013, i samband med 70-årsdagen av utnämningen av Adolf Hitler till rikskansler. Helt lätt var det inte – Baer hade visserligen slutat skämmas och hon var inte intresserad av att hemlighålla sin familjehistoria men hon grubblade mycket över vem som kunde tänkas vara intresserad.

Oron var obefogad – artikeln fick ett enormt genomslag och Katarina Baer insåg att ämnet handlade om något större än hon och hennes familj.

– I Tyskland finns miljoner barnbarn till nazister. När jag på 1990-talet försiktigt hörde mig för ville ingen i min ålder medge detta utan påstod alltid att deras farföräldrar varit socialdemokrater.

– I dag har min generation mognat och vågar erkänna sanningen samtidigt som atmosfären har förändrats.

Djupdykningen i farföräldrarnas förflutna ledde Katarina Baer vidare. I dagarna debuterar hon som författare med boken He olivat natseja (Teos). Boken är en dokumentation av Ortrud och Gerhard Baers familjehistoria, (båda var balttyskar), en genomgång av arkiv och brev men framför allt ett sökande efter svaret på den fråga Katarina Baer funderat mest på:

Hur kunde det komma sig att prästsonen och lärardottern, båda godhjärtade och kristligt uppfostrade i lutheranska familjer, hyllade en ideologi som var den mest destruktiva i världshistorien?

En anledning för Gerhard och Ortrud Baer kan ha varit drömmen om ett Stortyskland, en annan rädslan för kommunismen och en tredje att nazismen gav dem en gemenskap och ett sammanhang att identifiera sig med.

Inför frågan Varför? drar Katarina Baer paralleller till samtiden.

– Att Ortrud och Gerhard förblindades av nazismen bevisar att vem som helst kan byta sida. Det gäller att minnas att den som är god också kan göra väldigt onda saker.

– Vi måste oavbrutet bekämpa rasism. I dagens Tyskland och Finland finns hur mycket rasistisk retorik som helst och folk bryr sig inte ens om att vara anonyma längre.

En miniführer

Gerhard Baer arbetade på gräsrotsnivå i det nationalsocialistiska partiet och han var en av dem som bjöds in till partikongressen i Nürnberg 1934 vilket ansågs vara en stor ära. Under sina år i Berlin bodde familjen Baer bland annat i Grunewald där Baer utnämndes till först sektionschef, därefter cellchef. I och med uppdragen blev han en av hundratusentals miniführer i Tyskland.

Uppgifterna var att sprida nazistpropaganda, arbeta för den nazistiska raspolitiken och övervaka invånarna, i synnerhet judarna, i grannskapet. När andra världskriget bröt ut blev Gerhard Baer inkallad och arbetade som ingenjör i Luftwaffe.

Kände han till Förintelsen?

– Alldeles säkert. Utrotningen av judar inleddes 1941 och ryktena om massmord var i omlopp senast 1942. Farfar var på östfronten och kan inte ha undgått att höra vad som var på gång.

Vintern 1945 måste den nazistiska partieliten ha insett att spelet började vara förlorat men vägrade ändå erkänna faktum. Detta gällde även Gerhard Baer som i ett brev till sin hustru, daterat 26.1.1945 (dagen innan Auschwitz befriades) skriver att "Jag tror på en fin seger och tänker dagligen allt oftare på att vi strider på den rätta sidan."

Tvivlade Ortrud och Gerhard någonsin på den nazistiska överlägsenheten?

– Jag är ganska säker på att de tvivlade. De var inga maskiner och inte var de blinda heller, säger Katarina Baer.

– Jag skulle tro att självbedrägeriet hjälpte dem att hålla övertygelsen vid liv. Det finns inga dokument om hur de förhöll sig till Kristallnatten eller till den nazistiska förföljelsen av kyrkan men de kan inte ha varit opåverkade. Människan är skicklig när det gäller att lura sig själv.

En öm farmor

Farmor Ortrud då? I likhet med de flesta tyska kvinnor tillhörde hon aldrig det nationalsocialistiska partiet men var engagerad i nazistiskt välgörenhetsarbete och nazistisk socialhjälp. Ortrud Baer överlevde sin man med mer än fyrtio år och Katarina Baer minns en leende och snäll farmor som mutade sina barnbarn med godis.

Om kriget och farfar ville farmor inte prata.

– Farmor hade ett foto av farfar på sitt nattygsbord. Jag frågade om honom ibland och undrade varför hon berättade så lite. När jag ville veta vad Förintelsen var svarade hon med ett rasistiskt utlåtande om polacker.

På gamla dagar blev farmodern dement och vårdades på sjukhem. När en mörkhyad sjuksköterska en gång passerade uppges farmodern ha muttrat "Jag trodde att vi hade gasat ihjäl dem alla".

I likhet med många andra tyskar med nazistsympatier låtsades farmodern efter kriget som om Tredje riket aldrig hade existerat. De närmast följande decennierna var hon aktiv i ett parti som arbetade för att nazister skulle återfå toppjobb i det efterkrigstida Tyskland.

Ironiskt nog var just det en anledning till att hennes son, Katarina Baers far Gerhard "Butz" Baer, lämnade Tyskland och bosatte sig i Tammerfors tillsammans med sin finska hustru.

– Jag frågade pappa varför han utvandrade. Han visade mig en artikel i Die Zeit som beskrev hur nazister åter innehade höga positioner i Tyskland och sade att det var förklaringen, i kombination med den inskränkta stämningen.

Utan stödet från sin pappa Gerhard och sin faster Gisela, hade Katarina Baer inte kunnat skriva boken, säger hon. De visste inte mycket om sina föräldrars nazistiska bakgrund men det lilla de kände till berättade de och de ville aldrig att sanningen skulle tigas ihjäl.

Det moderna Tyskland är berömt för sin beslutsamma inställning till att bearbeta fasorna och skulden i stället för att dölja såren från andra världskriget. Det fick Katarina Baer själv uppleva när hennes dotter som sexåring inledde sin skolgång i Berlin.

– Redan i första klass fick eleverna lära sig i vilka hus kvarterets judiska familjer hade bott och vilka deras öden blev.

Ålder: 46 år.

Familj: Make och två barn – en elvaårig dotter och en sexårig son.

Karriär: Journalist på Helsingin Sanomat.

Aktuell: Med boken He olivat natseja (Teos).

Senast lästa bok: Boken Und was hat das mit mir zu tun? av Sacha Batthyany. Den handlar om en centraleuropeisk familj under nazisttiden.

Bok om nazismen jag rekommenderar: Själv läser jag gärna historiska verk som utgår från en individ. Jag läste nyss Göran Rosenbergs fina bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, en bok skriven ur offrens synvinkel.

Annons: Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning