Hemma hos "världens störste man"

Ben Hellmans Hemma hos Tolstojär rik på detaljer, välskriven och mäktig i sitt slag. Något som framträder indirekt men starkt i boken är hur internationellt Finland, ja, hela Norden, var, under decennierna före första världskriget, skriver Fredrik Hertzberg.

Sakprosa

Ben Hellman

Hemma hos Tolstoj. Nordiska möten i liv och dikt.

Appell Förlag 2017

Den ryske författaren Leo – eller LevTolstoj betraktades åtminstone från mitten av 1880-talet fram till sin död 1910 på många håll som den störste levande författaren. Och inte bara som den störste levande författaren, utan rentav som "världens störste man", tack vare sin stora levnadsvisdom och sitt kristliga program, den så kallade bergspredikoväckelsen.

Tolstoj påverkade inte bara folks tänkande utan också deras liv. Att vara tolstojan innebar ett slags religiöst fritänkeri, som inkluderade antimilitarism och en vegetarisk och asketisk livsföring, men också, för den som löpte linan ut, att man gav upp sitt borgerliga yrke, flyttade till landet och blev jordbrukare, såsom till exempel Arvid Järnefelt i Finland.

En stor posör

Om Tolstojs betydelse vittnar inte minst den strida ström beundrare som sökte upp honom på hans gods Jasnaja Poljana, nära staden Tula, ett par hundra kilometer söderut från Moskva. Där var Tolstoj född och levde hela sitt liv, därifrån rymde han då och då, för att leva som det enkla folket. Nästan varje dag anlände besökare, ofta utlänningar, och folk i trakten levde på att transportera gästerna till det tolstojanska godset.

Ben Hellman, lektor i ryska vid Helsingfors universitet, berättar i Hemma hos Tolstoj om de närmare femtio nordiska besökarna som uppsökte Tolstoj på hans gods. Det är ett omfattande hemma hos-reportage på 560 sidor, samtidigt ett slags biografiskt lexikon i miniatyr. Bland finländarna förekommer författaren Arvid Järnefelt, konstnären Sigurd Wetterhoff-Asp, den pensionerade översten Georg Fraser, läkaren och politikern Adolf Törngren och språkstipendiaten Lempi Tukiainen.

Tolstoj arbetade ofta ute på höängen med arbetsfolket, man inväntade honom på verandan och umgicks med hans utvidgade familj, där bland annat hans svenska svärdotter Dora Westerlund konverserade gästerna på sitt eget språk. Tolstoj själv kommunicerade förutom på ryska också på franska, tyska och engelska, det sistnämnda var hans favorit bland de främmande språken. Han talade enkelt, monotont och utan åthävor, framhävde inte sin auktoritet, var naturlig och otvungen. Men blicken trängde ner i den andras själsdjup, vilket kom notarien Hannes Jukonens ben att darra.

Det som många först slogs av var hur reslig Tolstoj var. Han var soldatlik och en adelsman, "född att ge order", tyckte den amerikanska kvinnoläkaren Alice Stockham. Han var bondsk vid bordet och plockade åt sig potatis med fingrarna, registrerade en okänd finländare, och han talade om alldagliga saker med stort allvar, ansåg översten Paul Linder. Enligt Wetterhoff-Asp var Tolstoj en stor posör, vilket bekräftades också av en del ortsfolk, som vitsade om att den som skulle besöka Jasnaja Poljana måste förvarna Tolstoj i god tid så att han skulle hinna dra på sig bondedräkten.

Ambivalent till Finlandsfrågan

Finlandsfrågan ställde sig Tolstoj ambivalent till. Han uppmanade till passivt motstånd mot förryskningen, men var besviken på den finländska patriotismen. Hade de finländska ynglingarna av pacifistiska skäl vägrat infinna sig vid uppbåden vid den så kallade värnpliktsstrejken 1902–1904, hade de säkert kunnat räkna med Tolstojs fulla stöd, men nu handlade det enligt honom bara om nationalism. Ändå ömmade Tolstoj delvis för Finland, hade en viss sympati.

Utöver de nordiska besöken presenterar Hellman nordisk korrespondens och Tolstojs läsning av nordiska författare, sedan följer "Utmärkelser, Nobelpris och fredskongresser" och nordiska förebilder till Tolstojs romangestalter. Bland de sistnämnda finns en och annan finländare, såsom Gustaf Mauritz Armfelt i Krig och fred, men också till exempel en finsk gatflicka, som i romanen Uppståndelse omvandlats till ryska.

När det gäller Nobelpriset i litteratur försökte Tolstoj till varje pris undgå det, och lyckades också. Det skedde delvis per korrespondens och delvis med hjälp av nordiska kontakter, men framför allt handlade det ändå om Svenska Akademien och dess konsulter, som liksom Alfred Jensen beundrade Tolstojs stora romaner men inte ville stöda författarens värderingar, hans rigida kyskhetsideal, pacifism och antiklerikalism.

Samma sak gällde Nobels fredspris. Tolstoj ville inte ha det, men avgörande var ändå hans alltför radikala åsikter. Ytterst var det fråga om att man inte ville provocera den ryska regeringen, merparten av Tolstojs senare skrifter var ju förbjudna i Ryssland.

Det internationella Finland

Ben Hellmans Hemma hos Tolstoj är rik på detaljer, välskriven och mäktig i sitt slag. Något som framträder indirekt men starkt är hur internationellt Finland, ja, hela Norden, var, under decennierna före första världskriget. Ett stort antal finländare studerade, arbetade och tjänade i Ryssland, och vice versa, många ryssar reste och verkade i Finland. Mot 1800-talets slut var intresset för skandinavisk litteratur starkt i Ryssland, också Tolstoj läste nordbor, fast inte just finländare, förutom Arvid Järnefelt, "en svag författare" med goda idéer.

En intressant sak som Hellman inte tar upp, det faller delvis utanför ramen för hans studie, är Tolstojs öde bland finlandssvenska intellektuella. I motsats till finska och rikssvenska författare och intellektuella tenderade finlandssvenskarna att vara tämligen oberörda av den tolstojanska religiositeten. Kretsen kring Euterpe, dagdrivarna och modernisterna fann sina hjältar på annat håll. Tolstoj var ju också fast förankrad i en realistisk estetik, t.o.m. Ibsen var för modern och dekadent för hans smak.

Något av Tolstoj gick igen till exempel hos Gunnar Björling, som läste Tolstoj i unga år, särskilt kritiken av yttre framgång och av egendom. Den högt spända idealismen blev dock småningom otidsenlig, och för de vänstersinnade tarvades en mera militant bonderörelse. Men ännu till exempel för en ung Ludwig Wittgenstein blev en liten skrift av Tolstoj, där han förklarar evangelierna, en livräddare och ett slags omvändelse. Allt detta faller förstås utanför ramen för Hellmans studie, som dock levandegör kontexten som får oss att förstå något av kraften hos denna märkliga person.

Fredrik Hertzberg

Svenska Sigtunaskolan lockar med högklassiga studier i anrik och internationell miljö

Intresserad av en internationell gymnasieutbildning och av att testa dina vingar utomlands? På svenska Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket kan det förverkligas under trygga och inspirerande förhållanden som samtidigt öppnar många dörrar. 15.2.2019 - 09.22