Helsinki maraton och finländarens självkänsla

I lördags var vi ett par tusen galningar som trotsade vädergudarna under några timmar runt Havsparken i huvudstaden.

Färre än 600 sprang ett maraton, resten sprang halva sträckan, 10 km eller var med i ett stafettlag runt banan.

Under en halvtimme på förmiddagen öppnade sig himlen på vid gavel och man plaskade i decimeterhögt vatten, särskilt i vägkorsningarna.

Själv föll jag svårt på en kortare grussträcka och slet upp, visserligen ytliga men desto fler, blödande sår längs hela högra sidan. Jag fick hjälp upp av en engelsk dam och efter ca tre kilometer fick jag såren rengjorda och omplåstrade så jag kunde ta mig i mål utan att se ut som ett skräckinjagande monster. Vi var alla hjältar, tycker jag.

Vad skrev tidningarna om loppet? Om att tusentals amatörer från flera olika länder sprang och sprang och kände alla slags hemska och underbara känslor under förmiddagen den 21.8.2021. I huvudstaden.

Inte ett jota. Inte en rad. Inte ett ord. Inte en siffra. Inte ett namn.

Amatörer! Vad är det i "idrottstokiga Finland"? Nej de/vi var ingenting. Vi fanns inte. Trafiken fick vänta i korsningarna stup i ett. Inte ens det superintressanta skrev man om.

Jag säger inget mer. Än att resultaten i OS ska ses som en relief till hur amatöridrotten inte uppmärksammas här. Nej det ska vara elit hela vägen. En helt okänd kanadensare i ishockey som råkar göra mål eller en snabblöperska från Shangri-La som springer fortare än alla andra i startfältet får garanterat läsplats i blaskorna – för de är elit!

Man får det man ber om och som man bäddar får man ligga.

Det lilla landet med det tvivelaktiga självförtroendet tål inga mesar. Svaghet och litenhet och okända är ingenting för en finländare. Men så föds heller inga guldmedaljörer. De två till synes diametrala fenomenen hör nämligen ihop.

Gunnar Hilén Esbo

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning