Helsingfors universitet sjabblar bort unga förmågor

Sinuhe egyptiern skriver sitt livs avhandling om sig själv, för sig själv.Bild: Första sidan ur romanen Sinuhe egyptiern/Illustration: Björn Landström

"Ingen vinner på att studerande i åratal kämpar ensamma i ett intellektuellt ingenmansland i universitetsbibliotekets källarvåningar."

Det ska sägas direkt: den här texten tar inte de dramatiska förändringarna i universitetsvärlden i försvar. Men allt var inte bättre förr vid Helsingfors universitet. I det så kallade Stora hjulets strävan efter att utexaminera studerande snabbare än förr finns åtminstone en positiv aspekt, nämligen att det enligt uppgift satsas mera på handledning, respons och uppföljning när studerandena skriver sina kandidat- och magisteravhandlingar.

I synnerhet avhandlingarna pro gradu har ofta varit kvarnstenar som hängt blytunga kring många studerandes halsar i åratal. Inte för att gradurna skulle vara oöverkomligt svåra att skriva, utan för att de alltför sällan förankras i meningsfulla vetenskapliga och sociala sammanhang. Många studerande som kanske inte har så klara framtidsplaner har svårt att hitta ett lämpligt graduämne och blir ofta utan den typ av praktisk vägledning och sporrande respons som behövs för att ro projektet i land.

När målet är oklart och det inte verkar finnas något yttre intresse för ens avhandling infinner sig frågorna: varför gör jag över huvud taget det här? Och vem ska läsa min gradu om den blir färdig, förutom granskarna som är tvungna att göra det?

"Men gradun skriver du ju för din egen skull, för att du ska bli färdig", kan svaret från universitetet då lyda.

Ungefär så resonerar också Sinuhe egyptiern i inledningen till Mika Waltaris roman med samma namn. "Blott för sin egen skull" skriver Sinuhe sina femton böcker där han sitter i besviken isolering vid havets strand, för han är trött på världen, gudarna och mänskligheten.

Det här fungerade kanske för den åldrande Sinuhe, som upplevt krig, svek och ond, bråd död i parti och minut. Men få 23-åriga studerande är lika trötta på mänskligheten som Sinuhe egyptiern. De vill tvärtom få chansen att visa vad de går för, göra en insats, bidra till forskningen inom sitt område, ens på ett litet hörn.

Att universitetet ändå i första hand framhäver vikten av att bli färdig är i sig logiskt, för de enskilda läroämnenas finansiering, och därmed också deras fortsatta existens som arbetsplatser, är beroende av att tillräckligt många studerande fås genom systemet. Det är därför viktigare att avhandlingen blir färdig än att den blir bra, och det bor självklart en viss sanning i det. Men på en ambitiös och samvetsgrann studerande, som ännu söker sin riktning, kan den här tankegången ha en kontraproduktiv effekt.

Lägg till det faktum att den akademiska arbetslösheten ökat markant och att en magisterexamen inte längre garanterar någon trygghet alls på en arbetsmarknad där det enda bestående är den vindsnabba förändringen, och där det finns ett galopperande överutbud av akademiskt utbildade. Det här har redan länge varit en realitet inom exempelvis humaniora och samhällsvetenskaper. De få fasta jobb som ännu finns sparas bort i snabb takt.

När graduskribenten upplever att både den vetenskapliga kontexten och de yrkesmässiga framtidsutsikterna saknas blir avhandlingen lätt hängande. I detta vakuum kan gradurna trotsa fysikens lagar och svälla till oformliga frågeställningar där den röda tråden försvinner ur sikte eller nystar ihop sig till ett garntrassel utan ändor.

Tiden går. Månader blir år. Snart skäms graduskribenten för att be någon om råd. Och så sitter hen där. Långt över 30 år gammal, utan slutexamen eller jobb, med en ofärdig avhandling i ett hopplöst ämne, en mastodonttext som plöjt in i en återvändsgränd och i praktiken lagts på is.

Nu ska inget av det ovanstående uppfattas som en bredsida mot bildning, forskning och vetenskap. Tvärtom är det en förhoppning om större satsningar på att involvera unga, flitiga och kunskapstörstiga förmågor i det akademiska arbetet på konkreta sätt, att visa studerandena hur de själva kan göra meningsfulla skrivar- och forskarinsatser.

Det pågår många intressanta forskningsprojekt vid Helsingfors universitet – varför inte göra magisterstuderandena delaktiga i dem, ifall de inte har egna graduidéer?

Ingen vinner på att studerande i åratal kämpar ensamma i ett intellektuellt ingenmansland i universitetsbibliotekets källarvåningar. Inte heller universitetets internationella rankning, som ledningen är mycket mån om att höja.

Läs också: Magistrar blir lapplisor i jakten på jobb

Tobias Pettersson Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00