Helsingfors stadsplan är modernistisk vandalism

”Planerna för Elielplatsen hämtar det nya Böles charm till stadskärnan att beskåda – levererat i form av en hägrande låda. Som lägger sig över torget och hotar järnvägsstationen."

Helsingfors arkitektur och stadsplanering befinner sig i bedrövligt tillstånd. De senaste planerna för Elielplatsen och Sandviken har stött på omfattande kritik. Och vi kan alla se vad som åstadkommits på Busholmen samt i Böle, Fiskehamnen och vid Tölöviken. Planerna för stadens strandmiljöer och allmänna platser är inte hoppingivande.

Det finns dock ljusglimtar. Det skulpturlika fristående Ode är enastående, likaså ses vissa halvdana försök till tegelexpressionism, valvbågar och jordnära formspråk i stadens nya stadsdelar. Men överlag är det man kan beskåda på exempelvis Busholmen bokstavligen nyproduktion av de brutala och strukturalistiska kolosser som redan finns i Havshagen och Böle. I kombination med tidens täthetsideal skapas dystra stadsrum samt hotfulla och söndriga fasader.

Planerna för Elielplatsen hämtar det nya Böles charm till stadskärnan att beskåda – levererat i form av en hägrande låda. Som lägger sig över torget och hotar järnvägsstationen. I Sandviken vill man driva igenom en liknande maximering av byggnadsmassan i kombination med en reducering av hamnbassängen till något slags eko av Gräsvikens kanal. Båda projekten hamras givetvis igenom som obligatoriska bihang till de förbättringar stadsmiljön i dessa områden är i behov av.

Den nybyggda grannen till Ohranas hus, nyrenässanspalatset i Ulrikasborg, pekar på hur man också på unika enskilda tomter fatalt missar målet. Den nya byggnaden lyckas nämligen kombinera den trista elementarkitekturen med en postmodern taktlöshet. Och nu vill man, som tur är, riva det närliggande låga affärshuset på Kaserntorget. Men vad är poängen då fantombilderna av det nya uppvisar samma illasittande dussinmodernism?

Om Helsingfors skall kunna utvecklas med stil måste den uppifrån dirigerade kommersiella vandalismen abdikera och de nya förmågorna få träda fram. Bland annat har arkitekten Kari Kuosma ritat upp vackra planer för Kaserntorget med en ny imponerande paviljongbyggnad som fokuspunkt. Paviljonger, fotgängarzoner och grönska platsar också i Sandviken och på Elielplatsen – utan förtryckande elementarkitektur.

I det senare fallet utgör de aktuella planerna endast höjdpunkten av hela områdets vanskötsel. Den nya gatan som sträcker sig från Elielplatsen till Tölövikens järnvägsbro utgjorde en uppenbar möjlighet att skapa en ny arkitektoniskt attraktiv och livlig gågata som kunde ha kopplat den kommande fotgängarmiljön runt järnvägsstationen till Fågelsången och på så sätt expandera stadslivet norrut. I stället dras vi nu med en död retromodernistisk kontorspark, som agerar propp i stadsbilden.

Finlands stormaktstid inom arkitekturen varade cirka 1900–1970. Om en ny vitalitet skall kunna blomma ut måste den ingrodda korporatismen, historielösheten och indoktrineringen inom arkitektutbildningen spräckas så att en större frihet och skönhet i konsten och planeringen blir möjlig. Man får hoppas, för Södra hamnen står näst i tur.

Nicolas von Kraemer Historiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bred efterfrågan på stugor gynnar den som vill sälja

Mer läsning