Hellström ute på villovägar – "Kom igen, Håkan!", ropar recensenten

Håkan Hellström är något av en modern svensk nationalskald. Här fotograferad på Runsala i samband med Ruisrock 2013. Bild: Mikko Stig

Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt ... ja, vad då? Håkan Hellström är älskad, hyllad och nästintill omöjlig att kritisera. Men på nya albumet är han ute på villovägar.

ROCK

Håkan Hellström

Du gamla du fria

(Woah Dad!/Warner)

"Louder and a little bit longer and a little bit stronger and let me slip into it." Så inleder Håkan Hellström sitt nya album Du gamla du fria. Lyssnaren följer med i ett radiomedley, hör en amerikansk radiopratare prata, Sveriges nationalsång spelas fel och sedan sjunger Hellström själv.

Det är ett tydligt avstamp från Hellströms tidigare album, som mestadels inletts med långsammare ballader. Introt förebådar också vad som följer – Hellström vill göra något nytt, hitta sin egen väg, överraska.

Ännu i den andra låten I Sprickorna kommer ljuset in håller han mig kvar. Det låter inte som Håkan – den nästan viskande rösten över en psykedelisk och rockig musikbild är intressant. Men så fort han är tillbaka på textraden "I sprickorna kommer ljuset in, jag tror man kan kalla det gryning" är mysteriet över och låten snarare klyschig.

Högljutt är inte alltid bättre

Hellström är något av en modern svensk nationalskald. Majoriteten av svenskarna kan hans låtar och texter utantill. Hans två utsålda spelningar på Ullevi i Göteborg i våras är legendariska, likaså de två konserterna han gav för hängivna expats i New York. Det är därför svårt att kritisera honom och i Sverige har det nya albumet hyllats. Frågan är varför.

Hellström har aldrig varit en stark sångare. På det nya albumet använder han en lågmäld basröst. Bild: Timo Toivanen

Du gamla du fria experimenterar Hellström. Han försöker hitta det nya bland det gamla som blivit tråkigt. Det reflekteras i låttexter som "Det finns nåt litet i mig och jag tror det är fint" och i musiken som går från arenapop till 1970-tals disco. Han vill slå lite högre, gå lite längre. Ändå sticker inget riktigt ut.

Visst finns det stunder när musiken och texterna fungerar. Ingen oro, tjabo! är en långsammare låt med tragikomiska inslag om hur livet förblir en "vidrig gåta" – och den övertygar. Du fria avslutar albumet i discotakter som förhoppningsvis kommer att spelas på dansgolv. Men helheten är spretig och texterna fantasilösa.

Hellströms speciella stämma

Hellström har aldrig varit en stark sångare. Men den desperata, gnälliga rösten har ofta stärkt budskapet i hans sånger. På det nya albumet väljer Hellström dock ofta en lågmäld basröst. I låten Öppen genom hela natten låter han som en blandning mellan Lars Winnerbäck och Magnus Uggla. Sången börjar dessutom med introt från Chicagos If You Leave Me Now. Resultatet låter varken som Håkan Hellström eller originellt och fräscht.

Recensenten visar ingen pardon för Håkan Hellströms fumlande på nya skivan. Bild: Mikko Stig

I Din tid kommer, som redan spelats mycket i radio, är Hellströms kännspaka röst tillbaka, men då är budskapet igen uttjatat. Låten framstår som specialgjord för Hellströms största målgrupp – tonåringar och personer i 20-årsåldern – men den känns inte genuin.

Introt med radiosnuttarna speglar slutligen hela albumet – en samling låtar där Hellström försöker hitta nya vägar utan att lyckas skapa en fullt fungerande helhet. I stället för att sjunka in i musiken – eller "slip into it" som Håkan menar – fattar jag inte poängen.

Kanske är det jag som är problemet, men jag tror att det är du, Håkan.

Anna Lillkung Reporter

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning