"Hellre döden än Joutseno eller Irak"

Ali har suttit två månader i förvar efter att ha fått avslag på sin asylansökan. Nu har han sökt på nytt, på grund av att han hör till en sexuell minoritet, men sitter fortfarande inspärrad.– Jag känner att jag förändrats, att jag håller på att bli galen, säger han.

På vägen till Migrationsverkets förvaringsenhet i Krämertsskog kommer ett textmeddelande: Polisen har precis fört bort den person ni ska träffa för förflyttning till förvaringsenheten i Joutseno. Och fem minuter senare: Förflyttningen avbruten, han hotade ta sitt liv om polisen kom nära.

Det är en person i ett av hjälpnätverken för asylsökande som textar.

I Krämertsskog blir vi insläppta på slaget tre då besökstiden börjar, går igenom noggranna säkerhetskontroller och får lämna väskor och identitetsbevis hos personalen vid ingången. Efter två låsta dörrar till är vi inne i ett av besöksrummen på ungefär fem kvadratmeter: tolk, fotograf, reporter och den vi kommit för att träffa – Ali från Irak, som sökt asyl i Finland. I rummet finns en soffa, ett litet bord, en stol, en papperskorg och gula väggar för att pigga upp helheten.

Det är några dagar efter att det kommit fram att polisen avbrutit alla tvångsavvisningar till Irak. Sedan början av oktober genomför polisen inte längre några avvisningar, eftersom Irak vägrar ta emot dem som tvångsavvisas.

Ali har varit en vecka i Krämertsskog, men vi spolar tillbaka bandet ett par månader. Då har Ali precis flyttat till sin pojkvän i Helsingfors och ska börja ett nytt jobb om en vecka när han blir kallad till flyktingförläggningen i Tammerfors där han är inskriven. Hälsovårdaren vill träffa Ali.

Men då han går ut ur förläggningen väntar polisen på honom.

– Först gick jag förbi en polisbil och sedan var jag plötsligt omringad av tre polisbilar. Polisen visste mitt namn och frågade om det var jag. Sedan tillbringade jag tre nätter i polishäkte och några dagar i förvaringsenheten i Krämertsskog innan jag flyttades till Joutseno, berättar Ali.

Ali skulle avvisas ur landet efter att ha fått avslag på sin asylansökan, och därför skulle han hållas i förvar, fastslog tingsrättsdomaren. Men då Ali var i Krämertsskog första gången lämnade han in en ny asylansökan på nya grunder och pojkvännen kontaktade Heseta, Setas Helsingforsavdelning, som stödjer personer som representerar sexuella minoriteter. Det var första gången Ali kom ut som homosexuell officiellt, och efter tre veckor i förvaringsenheten i Joutseno gjorde Migrationsverket en ny asylintervju med Ali.

Då var han redan i ganska dåligt skick och funderade mycket på döden. Förvaringsenheten i Joutseno ligger i Konnunsuo gamla fängelse ett tjugotal kilometer utanför Villmanstrand och drygt tio kilometer från östgränsen.

– Det var långt borta från allt, jag kunde inte träffa min pojkvän eller andra besökare. Medan jag var där försökte en av de andra boende begå självmord, och jag blev rädd för att jag skulle göra samma sak. Med alla mediciner jag fick började jag känna mig som en sten och jag kunde inte sova eller äta ordentligt. Det som hände i huvudet på mig var att jag verkligen ville döda mig själv, men jag vågade inte.

– Jag känner att jag förändrats, att jag håller på att bli galen. Varje dag då jag vaknar måste jag gråta. Då folk talar runt omkring mig händer det att jag inte förstår vad de säger även om de talar mitt språk, säger Ali om tiden i förvar. Bild: Leif Weckström

Efter två månader i Joutseno valde Ali att göra den så kallade frivilliga återresan. Han tänkte att han hellre blir dödad i hemlandet än tar livet av sig själv.

– Jag ville också träffa min pojkvän, och tänkte att jag får göra det då jag förs tillbaka till Helsingfors. Men flyget till Irak skulle gå redan dagen efter, så vi hann träffas bara en gång före det.

På flygplatsen bröt Ali ihop. Han grät och sa att han inte ville dö. Eftersom det var frågan om en frivillig återresa avbröts den och Ali fördes tillbaka till Krämertsskog. Där gjorde han återigen en ny asylansökan, sin tredje, eftersom försöket till frivillig återresa hade avbrutit den pågående processen. Det var förra fredagen, och samma dag beslutade tingsrätten om fortsatt förvaring.

Ali har bett om att få stanna i Krämertsskog för att vara nära dem som stödjer honom. Han säger att han hellre dör än åker tillbaka till Joutseno eller Irak.

– Jag känner att jag förändrats, att jag håller på att bli galen. Varje dag då jag vaknar måste jag gråta. Då folk talar runt omkring mig händer det att jag inte förstår vad de säger även om de talar mitt språk. I Joutseno blev jag "galningen", jag började tala för mig själv. Jag tappade allt, mig själv, allt jag gillade, allt vackert. Nu vet jag inte längre vad jag gör, säger Ali.

Enligt Ali har polisen sagt att han kommer att hållas i förvar tills han kan avvisas, men att polisen inte vet när det kan ske. För att hålla en person i förvar behövs ändå ett förnyat beslut i tingsrätten varannan vecka.

Ali förstår inte varför han hålls inspärrad.

– Jag är inte kriminell, jag har inte varit aggressiv mot någon. Jag har inte hållit mig gömd och alltid dykt upp på polisens begäran. Varför ska jag hållas i förvar? Två månader har jag suttit fängslad utan att veta orsaken. Och nu kan ingen tvångsavvisas till Irak – varför är jag ännu här? undrar Ali.

Han avbryts några gånger av kungörelser i högtalarna som hörs också in i besöksrummet. Först är det dags för frisk luft då de internerade får gå ut på gården en stund. En annan gång meddelar en röst i högtalarna att det nu är möjligt att köpa cigaretter. Intresserade ombeds vända sig till enhetens hälsovårdare.

Sedan Ali kom till Finland 2015 har han jobbat i storkök, studerat finska och gått en utbildning för restaurangarbetare. Han visar upp ett intyg från den nio månader långa utbildningen. Ali säger att han betalat skatt i Finland i nästan två år, och det hade han gärna fortsatt att göra. Ett vanligt liv som alla andra är vad han vill ha, varken mer eller mindre.

Än finns hoppet om ett nytt och annorlunda asylbeslut, men hoppet förmår inte riktigt lyfta Ali. På Heseta säger Hassen Hnini, som känner Alis fall, att många som uppger homosexualitet som ny asylgrund i en förnyad ansökan får avslag då den nya grunden inte anses trovärdig. Hnini känner personer som blivit avvisade efter sådana beslut.

Att bevisa sin sexuella läggning är förstås svårt eller omöjligt, men en fråga måste ställas: Varför uppgav Ali inte homosexualitet som asylgrund redan vid det första asylsamtalet?

– Jag var rädd. Det är svårt att vara öppen om sådant, vi kan inte prata om sådant. Är man öppet homosexuell i Irak blir man dödad. Kolla fast på sociala medier – i förra veckan dödades en ung kille bara för att några misstänkte att han var homosexuell. Han var bara femton år gammal, säger Ali.

Då han sökte asyl första gången berättade han i stället om hur han blivit kidnappad av en milisgrupp, om tortyr och knivhugg. Ali drar upp skjortan och byxbenet och visar ärr på magen och benet. Alis pappa dog redan för ett tiotal år sedan i en konflikt mellan religiösa grupper. Men Migrationsverket ansåg inte att någon av händelserna utgjorde ett hot för framtiden.

– Då jag precis kommit till Finland förstod jag inte systemet och samhället alls. Det tog mig länge att lära mig hur det fungerar, det kom småningom då jag jobbade och träffade finländare. Men också om Finland är tryggt för homosexuella är det en annan sak i små kretsar. Om irakierna i Finland får reda på att jag är homosexuell så nej, de dödar mig säkert inte, men jag kan bli diskriminerad, trakasserad på gatan, de kan berätta för min familj i Irak.

Sedan början av sommaren vet också familjen hemma i Irak om homosexualiteten, säger Ali. Han tror att det är någon av landsmännen i Finland som skvallrat.

– Familjen skulle döda mig om jag återvände. De har inget val, de måste putsa bort skammen.

Ali berättar att han blivit kidnappad i hemlandet och visar upp ärr på benet och magen efter det våld han utsatts för. Bild: Leif Weckström

Det var också i början av sommaren som Ali träffade sin pojkvän. Det fanns många vänner omkring, men Ali säger att han kände på sig att pojkvännen också var homosexuell då han tittade på honom. De började prata mer med varandra och blev vänner. Varje gång Ali hade en ledig dag kom han till Helsingfors för att träffa vännen som småningom blev pojkvän. Och precis innan Ali blev tagen i förvar hade han flyttat in hos pojkvännen i Helsingfors.

De enda vänner som Ali berättat för är några finländska unga kvinnor.

– De vet storyn och stödjer oss. Ibland brukade vi gå ut tillsammans för att synas i deras sällskap. Det är ett sätt att överleva.

Då audiensen är över ringer vi på en knapp på väggtelefonen som sitter strax innanför dörren. För att komma ut ur besöksrummet måste vi vänta på att en handledare kommer och låser upp.

En del av handledarna och väktarna har på sig västar med många fickor. För ett par år sedan trädde en lagändring i kraft som tillåter användning av maktmedel och maktmedelsredskap i förvaringsenheterna. Till dem hör gasspray, handbojor och teleskopbatong.

Vi följer efter handledaren tillbaka till säkerhetskontrollen. Knappnyckel, nummerkod och så får vi tillbaka våra saker. Ali försvinner åt andra hållet i de slutna korridorerna.

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46