Helheten är mindre än summan av delarna

Stockholms Moderna museums Modernautställningen är något av en svensk motsvarighet till Kiasmas Ars, men en inåtriktad sådan.

Modernautställningen 2018 – Med framtiden bakom oss. Moderna museet, Skeppsholmen, Stockholm. Till den 6.1.2019.

Sedan 2006 ordnas denna stora grupputställning vart fjärde år med syftet att presentera den samtida svenska konstscenen för allmänheten. Denna fjärde inkarnation av Modernautställningen är kuraterad av Joa Ljungberg och Santiago Mostyn som gett sig i kast med det svåra uppdraget att spegla det svenska samhället.

Ljungberg och Mostyn har gjort det alla kuratorer borde, nämligen bekantat sig med konstnärer som verkar utanför etablissemanget och som inte nödvändigtvis har gallerirepresentation eller stora framgångar i bakfickan. Seminarier har anordnats, ateljéer besökts, resor gjorts. Slutresultatet är en Modernautställning med 36 medverkande konstnärer och konstnärsgrupper som har olika bakgrunder men som alla på ett eller annat sätt är knutna till den svenska konstscenen. Kuratorerna har lyckats med den svåra uppgiften att skapa en multikulturell utställning som inte präglas av en stark känsla av tokenism, det vill säga en symbolisk inkludering av minoriteter för syns skull.

Först verkar Ljungbergs och Mostyns sikte vara inställt på utopi. Utställningstexten förkunnar strävan efter "en existens och sexualitet bortom patriarkatet och konsumtionssamhället". Ja tack! Men konstigt nog når utställningen aldrig riktigt hela vägen dit. Patriarkatet utmanas inte nämnvärt, och queer verkar inte riktigt ha fått plats. I stället är det främst det förflutna och gränsdragning som lyfts fram. Vackert så, men det märks att planerna varit spretiga och kanske lite väl grandiosa för det begränsade utrymme som Moderna museet kan erbjuda.

Åttiotalisterna dominerar

Modernautställningen anno 2018 består främst åttiotalisters konst, även om några konstnärer i medelåldern slunkit med. Å ena sidan är det fräscht att (relativt) unga konstnärer dominerar i en viktig institutionsutställning, men å andra sidan är det litet underligt att en helhet som denna nästan enbart fokuserar på en specifik åldersgrupp. Det är som om Ljungberg och Mostyn glömt bort att det inte enbart är ursprung och kulturella rötter som formar konsten och samhället, utan att också det levda livet är betydelsefullt; att tankar och uttryck mognar och förändras under livets gång. Att konstnärer i alla åldrar kan verka utanför etablissemanget.

Denna brist på representation av olika generationer är förvånansvärt påtaglig. Trots viljan att spegla samhället finns det inte så mycket dramatik eller spänning mellan verken. Modernautställningens äldsta konstnär, Britta Marakatt-Labba, som nyss fyllt 67 år och är den enda medverkande 50-talisten. Hennes installation Händelser i tid (2013) är placerad intill Sven X:et Erixsons (1899–1970) oljemålning Flyktingar i Malmö museum (1945), som trots sin ålder inkluderats på grund av flyktingtematiken. Här sprakar det äntligen till: de båda verken kommunicerar med varandra, men inte rofyllt utan i en dissonans som väcker tankar och associationer. I en annars strömlinjeformad och polerad helhet uppstår ett lockande mörkt bråddjup.

Mörkret återkommer visserligen flera gånger, men inte på samma sätt som i Marakatt-Labbas installation som tyst viskar om ondskan i stället för att skrika ut sitt budskap. Hanni Kamalys välskrivna och täta dokumentär Head, Hand, Eye (2017) viskar inte, utan talar med behärskad och byråkratisk röst, vilket är om möjligt ännu mer blodisande. Syriska Muhammad Alis bläckteckningar föreställande mytologiska vidunder och demoniska mutanter kommunicerar med förrädiskt mjuk ton. I övrigt är det dock lite väl mycket skrik när ondskan och orätter tas upp, och lite väl stumt i verk som handlar om vår omgivning. Framför allt är det för få överraskningar och insikter för att vara effektivt.

Utmanar inte

Vad gäller skrik är ett bra exempel Godwins lag, som stipulerar att det i argumentationer på internet alltid förr eller senare dyker upp jämförelser med nazister. Så är även fallet i konsten med politisk tematik. I Modernautställningen dyker nazistliknelserna upp ungefär halvvägs, i en serie målningar av Anders Sunna. Han illustrerar den institutionaliserade rasism som samer utsätts för genom att helt sonika måla män i kännetecknande bruna uniformer och armbindlar som symboler för den svenska staten. Hans storskaliga verk är välkomponerade och utförda med en stark känsla för färg och yta, men nog måste det väl finnas mer relevanta sätt att avbilda konflikten mellan Sápmi och nationalstaten Sverige än genom att måla en enorm grå byråkratgubbe iklädd SA-uniform tornande över en liten renhage?

I teorin är Modernautställningen 2018 en brännande aktuell politisk helhet med en rejäl dos aktivism och ett stänk postkolonialism. I praktiken är utställningen dock lite väl tunn, den skrapar bara ytan. Det är inte konstnärernas fel, eftersom de medvalda verken är av hög kvalitet, men det är frustrerande när allt konstant är vad det verkar vara: gruva representerar gruvdrift, övervakningskameror representerar övervakning, skymning representerar övergång, groteska kroppar representerar kroppen i världen. Betraktaren måste utmanas mer.

Helen Korpak Konstkritiker

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42