Heininens sofistikerade träblåsare

Tonsättarmästaren Paavo Heininen bjöd inte på någon retrospektiv konsert i lördags utan mestadels nya kompositioner.Bild: Saara Vuorjoki / Music Finland

Firandet av Paavo Heininens 80-årsdag fortsatte med fokus på kompositioner för träblåsinstrument och piano. Närapå tre timmar av mestadels ny musik kändes rentav överväldigande.

Klassiskt

Paavo Heininen 80 år: Sonater för träblåsinstrument och piano. Hanna Kinnunen, piccolo. Mikael Helasvuo, flöjt. Mikko Raasakka, klarinett. Anni Haapaniemi, oboe. Paula Malmivaara, engelskt horn. Jaakko Luoma, fagott. Arvid Larsson, kontrafagott. Olli-Pekka Tuomisalo, saxofon. Ilmo Ranta, Emil Holmström, Jouko Laivuori, Risto-Matti Marin och Antti Vaahtola, piano. Musikhuset, Organo 5.5.

Sibelius-Akademin fortsatte tonsättaren Paavo Heininens 80-årsfirande på lördag kväll i Musikhuset. Konsertprogrammet får en att gapa. Åtta sonater för tråblåsinstrument och piano blir sammanlagt nästan tre timmar av musik. Och det handlar inte om någon retrospektiv sammansättning, utan verken är skrivna relativt nyligen. De facto har Heininen under det senaste årtiondet skrivit sonater för (nästan) alla klassiska orkesterinstrument. Han säger sig trivas med att komponera flera liknande verk samtidigt.

Det ligger en stolt och högsinnad atmosfär över konserten – programmet är helt klart ämnat för att inge respekt. Musiken växer fram ur en akademisk tradition. Det doftar 1950-tal, 1920-tal, 1800-tal och Beethoven. Med ett ord: klassiskt.

På det hela taget är Heininens nya sonater alltså skrivna med stort allvar och stor kärlek. Musiken är elegant skräddarsydd för de olika träblåsinstrumenten. I likhet med orkestersolon typiska för träblåsare fängslar musiken med melodiös charm eller teknisk talang. Vid lördagens maratonkonsert framhävdes skillnaderna mellan instrument, musiker och deras personligheter.

Vissa verk lyste med sin konkreta klang. Arvid Larssons fylliga och svarta toner på kontrafagott ackompanjerades av stillsamma och mörka ackord, med Jouko Laivuori vid pianot. Sonaten för piccoloflöjt – spelad av Hanna Kinnunen och Emil Holmström – lät däremot porös och luftig, men stang till i öronen då och då.

Värme och kyla

Emellanåt upplevde man på något oförklarligt sätt skillnaden mellan sonaterna som skillnaden mellan värme och kyla. Klarinettsonaten var varm – med rörlig musik för klarinett (Mikko Raasakka) och underligt jazziga ackord på piano (Antti Vaahtola). Flöjtsonaten – Jeu I, skriven redan 1980 – lät däremot isigt kall. Mikael Helasvuo visslade tystlåtet på flöjt och Ilmo Ranta skrapade strängarna innanför pianot i en frusen stämning.

Saxofonsonaten lät högljudd, suddigt snabb och maskulin – med självsäkert musicerande av Olli-Pekka Tuomisalo och Risto-Matti Marin. Både oboesonaten (framförd av Anni Haapaniemi) och sonaten för engelskt horn (med Paula Malmivaara) lät däremot betonat klassiska, med melodiska motiv och traditionella karaktärer. Sedvanligt klassiskt ljöd också Jaakko Luomas melodier i fagottsonatens taktfasta musik.

Överlag fick man intrycket att samtliga nya sonater är skrivna med briljant kompositionsteknik. Man kan se fram emot att höra verken i andra sammanhang än denna aningen överväldigande jubileumskonsert.

Dante Thelestam

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33