Vad händer på Skanslandet då alla lämnat ön? HBL tog reda på

Morgonkaffe efter morgondopp i värmen inomhus. Bild: Timo Kari

Vi ligger i en inglasad igloo med Skanslandet i väster och Kungsholmen i öst. I norr glittrar Helsingfors stadssiluett i nattmörkret och i söder blinkar fyrarna i rytmiskt tempo. Och någonstans där under oss vilar skatterna från militäröns brokiga historia.

Bild: Gabriella Torres Airava

Allt började med tre män och en igloo. Eller egentligen med en idé att erbjuda en unik upplevelse ett stenkast från det hektiska storstadslivet. Men det tog över nio månader av förhandlingar, dykningar och tillstånd innan företagartrion Kenneth Thelen, Henrik Bischoff och Anders Jakas slutligen kunde ankra sin flytande glashydda i Torpedviken.

– Den här sommaren testar vi med en, men målet är att ha fem igloor här nästa sommar, säger Jakas, då vi närmar oss övernattningsstället femtio meter från vågbrytaren som förbinder Kungsholmen med storebrodern Skanslandet.

Anders Jakas, delägare i Archipelago Igloos som ägs av företaget Burn Out City, har främst kört ut inhemska turister i sommar. Oftast är det yngre par som vill bo exotiskt, men också ett par på 80-plus har övernattat i igloon. Bild: Timo Kari

Sommartid är det få som använder pimpelhålet i igloon. Vintertid kommer det däremot väl till pass då igloon ligger på isen, berättar Anders Jakas, delägare i Archipelago Igloos som ägs av företaget Burn Out City. Bild: Timo Kari

En udda semesterbostad, ett exotiskt hotellrum eller en lyxig tillflyktsort ett stenkast från land. Den som vill övernatta nära naturen, men ändå bo bekvämt, trivs bra i igloon. Bild: Timo Kari

Här har Forststyrelsen kommit fram till att igloon varken stör eller orsakar problem. Museiverket har utrett att den inte orsakar skada på det trettio meter långa vraket som ligger tvärs över viken mellan klipporna och gästhamnen. Försvarsmakten har utfört minröjningar för att försäkra sig om att resterna efter den ödesdigra explosionen på ön 1937 inte ger upphov till överraskande bottenfaror. Ja, och så var det kabeln och den militärtida järnkedjan som löper rakt genom sundet och ställer till med ytterligare utmaningar.

– Vi tittade länge runt Sveaborg och Rönnskär. Tanken är att bjuda på ett exotiskt lyxboende i innerskärgården, gärna med nära tillgång till toalett och restaurang i land, och helst bastu. Men det finns inte så många skyddade vikar som är lämpliga, säger Jakas.

Pimpelhål i golvet kan rädda middagen

Efter ytterligare överläggningar med Forststyrelsen, och i vetskap om att Helsingforsbiennalen skulle locka folkmassor till Skanslandet under sommaren, föll valet på Torpedviken. Här stiger vi ombord på flotten och möts av en liten glashytt med plats för säng, kök, torrtoalett och ett litet pimpelhål mitt i golvet där man kan dra upp sin middag. På terrassen står en grill, två solstolar och simstege.

Skanslandet kännetecknas av gamla befästningar, vallgravar och försvarsställningar. Södra delen är fortfarande avspärrad på grund av förekomsten av grottor, osäkra hålor och stup. Dessutom kan det fortfarande finnas sprängämnen på området. Bild: Timo Kari

De inhemska lyxigloorna, byggda i Lappland, finns utspridda över hela landet, och har nu även landat i Helsingfors inre skärgård. Bild: Timo Kari

– Ni har en roddbåt och två sup-brädor till ert förfogande, och på land finns varsin sparkcykel om ni vill utforska ön, säger Jakas innan han lämnar oss.

Han har kört skytteltrafik till Skanslandet hela sommaren, främst med yngre par som hyrt igloon för en natt. Tre brudpar har han fört ut, ett som han plockade upp på Skatudden i bröllopsklänning och frack klockan ett på natten efter en livlig bröllopsfest.

– De stannade i två nätter, annars brukar de flesta nöja sig med en natt.

Sedan kan man ju fråga sig vad som är trevligare. Att sitta där en varm vindstilla kväll i juli, med tusentals besökare på holmen som ser en dricka vin på terrassen i solnedgången, eller en stormig septemberkväll då det blir beckmörkt och råkallt efter åtta och inte en levande själ syns till.

Bångstyrig igloo i stormen

Vi valde helt tydligt den senare, och just i dag drar den värsta septemberstormen in över viken i nordlig riktning och blåser rakt mot flotten som roat snurrar runt kring sin egen axel medan vi försöker angöra roddbåten på läsidan och hantera kamerastativ och väskor, halvfulla skumpaflaskor (vad gör man inte för den bästa bilden i solnedgången), anteckningsblock och ficklampor.

– En av oss kommer att simma i kväll, eller så är det kameran, säger Timo, ungefär samtidigt som en vindby får tag i papperslapparna med viktiga namn som virvlar i väg över viken.

Vi ror efter, men åran brister och fotografen vill föreviga den krusande vattenytan och just i den stunden känns det skönt att de där folkmassorna på stranden uteblivit den här måndagseftermiddagen.

En hektisk sommar är förbi

Kalle Nousiainen har haft en stillsam dag. Han är kapten ombord på förbindelsebåten M/S Vire som dagligen går till Skanslandet från Salutorget. Hela förmiddagen har det regnat, och nu på eftermiddagen stiger endast några passagerare i land. Inomhusutställningarna på biennalen har stängt i början av veckan och den stormiga överfarten har fått besökarna att stanna hemma.

Vilket väder till havs i dag! utbrister Kalle Nousiainen som är kapten på M/S Vire och har kört över hundratusen besökare till Skanslandet i sommar. Bild: Timo Kari

– Sista turen går halv elva på kvällen, men efter sju får jag nog köra ensam så här på vardagarna, säger han.

– Men sommaren har varit jättehektisk. Det är knappt så att alla besökare rymts ombord.

Hektisk är ordet, det intygar Tuomas Kuijala och Elina Isokangas som anlägger M/S Tuulispää på andra sidan bryggan. De kör Sveaborg–Lonnan–Skanslandet.

– Nu under helgen var det mer folk än på hela sommaren, alla har väl insett att biennalen snart tar slut, säger Isokangas.

"Ska ni faktiskt stanna här i natt?"

– Här har varit fler besökare än på Högholmen i sommar, säger i sin tur Oliver Laiho, som står och bygger på sin kaféservering nära gästhamnen.

I dag har han stängt, eftersom det knappt funnits några besökare alls.

– Ni har ju valt en bra dag ... ska ni faktiskt stanna här i natt?

Företagaren Oliver Laiho har fyra års kontrakt för sin kaféverksamhet ute på Skanslandet. – Vi har sålt så mycket vin i sommar att jag plötsligt stod där med över 500 fina glasflaskor jag inte ville slänga bort. Nu bygger jag in dem i exteriören på uteserveringen, berättar han. Bild: Timo Kari

Eija Holmström har bott i Helsingfors hela sitt liv, men aldrig varit på Skanslandet förut. Bild: Timo Kari

Helt ensamma är vi ändå inte. Eija Holmström och hunden Helga har stigit i land för att ta en kvällspromenad runt konstverken. Holmström har tillbringat hela sommaren på stugan och hört alla bekanta berömma biennalen och naturen här ute.

– I dag tänkte jag att nu måste jag bara ta färjan hit ut! Varför har jag inte gjort det tidigare? I stället för att ta den vanliga promenaden i stan, säger hon.

Ungefär samtidigt som Holmström börjar sin runda, återvänder Jens Hilberger från sin tur runt ön.

– Det var fint, absolut värt ett besök! säger han.

Han kommer från Stuttgart i Tyskland och letade efter ett resmål som tar emot honom utan en massa krångliga restriktioner.

– Helsingfors fungerade jättebra, det räckte med att visa upp mitt vaccinpass, säger han, köper en läsk och sätter sig för att vänta på färjan tillbaka.

Det enda kafé som är öppet stänger klockan 18. Hilda Hiltunen har haft kring tio betalande kunder i dag. Men rätt skönt efter den hektiska sommaren, då folk som mest fått köa i en timme för en bit mat, säger hon.

– Man blir ändå aldrig ensam, det är som en djurpark här ute, berättar hon ivrigt.

Hilda Hiltunen har haft så fullt upp i hamnkaféet hela sommaren att hon inte själv hunnit gå runt holmen. Bild: Timo Kari

Förutom fjärilar, fästingar, insekter, fladdermöss och hjortdjur har två minkar (varav en albino) och två mårdhundar gjort henne sällskap hela sommaren.

– Den ena mårdhunden dog då den bet av sladden till vår elbil som stod på laddning.

– Och ja, så var här några poliser som frågade om jag sett älgfamiljen som rört sig på ön.

"Hjälp, vi är inte ensamma!"

Dem vill vi träffa, utbrister Timo modigt då vi inleder holmrundan medan allting ännu är ljust och ofarligt. Inte en enda människa stöter vi på, men konstverken står inbjudande där i kvällssolen, starka mot stormen. Under stålkonstruktionen som ska symbolisera de läckande glaciärerna håller vi på att blåsa bort, medan vi försöker föreställa oss det droppande regnet i stilla sommarnatt.

Vi gör några avstickare bland de gamla kasernerna, passerar träsket med simförbud och beundrar Sveaborgs ruiner och båtarna som kämpar mot vågorna genom Gustavssvärd.

Solen håller på att sjunka bakom Kungsporten, men över det som sägs vara Helsingfors högsta punkt uppe i sydvästra hörnet av Skanslandet, lyser den ännu som starkast.

Kan det bli vackrare, undrar vi, och sjunker ner mellan Alicja Kwades planetliknande klot vid de västliga klipporna. Det är ungefär då vi ser någon komma gående uppe vid utsiktsberget.

– Timo, människor, vi är inte ensamma!

Så här i mitten av september inleds den gyllene timmen ungefär en timme före solnedgången, lite före klockan 19. Då står solen lågt och kastar ett fint gyllene ljus. Bild: Timo Kari

Vi inväntar dem vid planeterna, för att få några fina bilder. Sedan blir det oklart vem som egentligen frågar ut vem. Marie Mendes, Horace Chiu och Eleonora Poetschke är alla utbytesstudenter vid Aalto-universitetet och verkar tagna av vyerna och naturen här ute. De förstår inte varför vi vill fotografera dem när de hellre vill ta selfier med oss i solnedgången och höra oss berätta vad som skiljer Skanslandet från Sveaborg och hur man kan övernatta här.

– Ska ni faktiskt sova här, det är ju svinkallt, säger Mendes och drar sin långa halsduk tätare runt sig.

– Kallt, säger vi övermodigt, det är ju bara september.

Marie Mendes kom till Finland i början av september, och har redan hunnit turista på både Sveaborg och Skanslandet med sina nya studiekompisar. Bild: Timo Kari

Fotografen Timo Kari förevigar Marie Mendes i bästa skymningsljus. Bild: Johanna Häggblom

Yllesockorna med på nattäventyr

Timo påminner sig om att han har yllesockorna i igloon. Dessutom måste vi ha stativet för solnedgången, så det blir bråttom tillbaka längs stigen för att hämta nödvändig rekvisita för de sista stunderna av dagsljus.

Sedan sjunker solen snabbt, och himlen färgas rosa och halvmånen stiger rakt upp i söder och allt är vackert och magiskt och bråttom en kort kort stund innan det plötsligt bara blir mörkt. Vi lånar trampcyklarna vid hamnen och hastar tillbaka mot utsiktsplatsen med kamerautrustning och skumpa och jordgubbar och andan i halsen.

– Vadå, man måste trampa manuellt, stönar Timo och förbannar gårdagens benträning på gymmet.

Konstverken på Helsingforsbiennalen återspeglar Skanslandets vackra natur och spännande historia, rent bokstavligt. Bild: Timo Kari

Uppförs- och nerförsbackar blir svåra att urskilja i det annalkande mörkret, men fram kommer vi. Och ser den guldgula horisonten bakom staden och Fiskehamnens skyskrapor som ter sig enorma i jämförelse med Domkyrkans spira. Tänk de beväringar och stampersonal som tillbringade sin tjänstetid här ute. Hur de lärde sig känna igen fyrarnas karaktärer, ljuden från fartygen och de upplysta siluetterna på fastlandet. Någonstans i mörkret stod fienderna alltid på lur och skulle förintas, och tog man sin tillflykt till de hemliga grottorna svepte fladdermössen över huvudet.

Maijas lampa lyser i mörkret

Nu är kasernerna släckta för gott, och de flesta förbudsskyltar har tagits ner. En sista lampa brinner hemma hos Maija på Kungsholmen, den enda invånaren som stannat kvar långt efter att alla andra flyttat. Hon bor här ute året runt, men har flytt höststormen till sin bostad på fastlandet.

Där står vi ensamma i mörkret med våra trampcyklar. "Skadligt UV-ljus" står det på de fjärilslampor som finns strödda över de mörkaste delarna av ön. Träsket med grenarna som sugs ner i det svarta vattnet ser hotfullt ut och bland skuggorna börjar bråtet på sjöbotten växa. Det är därför man inte får bada här, har Fortstyrelsen bestämt och spikat upp ett plakat vid stranden. Gångna tiders simskola i träsket får oss att rysa.

Som tur är hade vi tänt lampan i glastaket då vi lämnade igloon. Inne i hytten är det varmt och skönt, och vågorna kluckar rofyllt mot flotten. Vi släcker alla lampor och ser fyrarna snurra förbi utanför glasväggarna. De blinkar, i takt med att flotten sövande vrider fram och tillbaka i vinden.

Men nej, här ska inte sovas på en god stund ännu, tycker Timo och lossar roddbåten för att föreviga natten och igloon från landsidan.

– Du får sköta grillen. Jag har riggat upp en ledlampa på terrassen så du hittar tillbaka om du tänker simma.

Det går att dra för gardinerna ifall panoramafönstren känns alltför avslöjande. Men oftast får man övernatta rätt ostört. Bild: Timo Kari

För den som är van vid stadens ljuskällor dygnet runt kan nattmörkret ute på Skanslandet te sig skrämmande. Bild: Timo Kari

Ett morgondopp friskar upp

När vi väl vaknar håller det redan på att ljusna där ute. På de gamla militärkartorna över ön är solens upp- och nergång dokumenterade för varje månad. Klockan 6.42 går den upp över Kungsholmes ostliga stränder och det värmande ljuset sveper snart över vallarna och letar sig in mellan de täta trädstammarna och de ödsliga kasernerna.

Huvudstadsregionens mest orörda natur sägs finnas här ute på Kungsholmen, där små stigar redan trampats upp av hänförda besökare de senaste åren. Vi tar ett morgondopp på läsidan vid Hamnsundet och får upp värmen genom att klättra upp mot femte batteriets ruiner.

Hundratusentals har vallfärdat till Helsingforsbiennalen hela sommaren, men Skans­landet bjuder på oförglömliga skatter också i septembermörkret. Här kan man sova under stjärnorna i en flytande igloo. Bild: Timo Kari

Stormen tänker inte bedarra, så morgonkaffet dricker vi inomhus. Igloon har två gasplattor där man kan koka vatten. Rinnande vatten får man från kranen kopplad till en 140 liters sötvattentank bakom torrtoaletten. Elen produceras av solpanelerna på taket. Värmen går att justera, inomhus i alla fall. Här finns egentligen inget väsentligt som saknas, konstaterar vi.

– En förmiddagstur med sup-brädan? föreslår jag.

Då Anders Jakas dyker upp för att hämta hem oss känner vi oss vindpinade och slitna.

– Inte behöver ni städa, det fixar vi, säger han och skrattar till åt minnet från i somras.

Redan i ett tidigt skede anlitades Maija på Kungsholmen för att göra rent mellan gästbytena. Men i mitten av juli blev arbetet för hektiskt, och Jakas, som då befann sig på semesterseglats med familjen, tvingades per telefon hitta en ersättare som sedan på distans skulle guidas ut med förbindelsebåten till Skanslandet, lossa roddbåten, ro ut till flotten, knappa in koden på dörren, bädda sängen och diska kärlen.

– Hon var jätteduktig, men hade aldrig rott förut. Så det projektet började med en flera timmars grundkurs i hur man ror – på distans, säger han och skrattar.

Bild: Timo Kari

På medeltiden kallades Skanslandet för Träskön, då dricksvatten hämtades från träsket.

De första fästningarna byggdes på 1600-talet. På 1700-talet flyttade lotsarna in i sina stugor på udden vid Gustavssvärd.

Skanslandet sörjde länge för Sveaborgs underhåll, och hade bland annat boskap.

När ryssarna belägrade Sveaborg döptes Skanslandet till Alexandersön, och Ryssland började utveckla den som en del av försvaret. Eldställningar för artilleriet byggdes på Skanslandet och Kungsholmen i mitten av 1800-talet.

Skanslandets historia som militärt område fortsatte när Finland blev självständigt 1917. På ön har man förvarat vapen, underhållit ammunition, torpeder och minor samt reparerat gasmasker. Som mest bodde här 300 personer, det fanns till och med en skola på ön.

Även brännvinstillverkning och ölbryggning har funnits på Skanslandet.

Militärhistorien innehåller en tragisk händelse då krutmagasinet sprängdes i luften i juni 1937. Tolv människor dog och tiotals skadades.

1996 upphörde beväringsutbildningen på ön och de sista finländska militärerna flyttade bort. Kvar fanns några sommargäster som bodde i gamla kaserner och enkla trävillor. En sommargäst bor ännu kvar, därför ska man respektera skyltarna om privat område.

Skanslandet har väldigt stora naturvärden och man räknar med att 40 procent av södra Finlands växtarter växer på denna förhållandevis lilla ö.

På Skanslandet förekommer alla arter av finländska fladdermöss som trivs i de hemliga grottorna på ön.

Faktarutan korrigerad 20.10: Beskjutningsplats ändrades till eldställning och beväringstjänst ändrades till beväringsutbildning.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning