HBL-serie, del 4: Finland löps in på världskartan

Bild: Ulla donner

När Finlands lag marscherar in på Stockholms stadion tror de ryska idrottsledarna inte sina ögon. Gymnasten Siri Börjeson håller tvärtemot alla överenskommelser upp en egen flagga, Helsingfors gymnastikförenings standar. Ryssarna blir rasande, men publiken jublar och ropar "Lefve Finland".

======

Journalisten och författaren Staffan Bruun har dykt in i Finlands över 800-åriga historia och botaniserat fram 50 fenomen, händelser och personer som var viktiga när vårt land formades. Han har också rangordnat händelserna och skeendena. Tidigare delar i serien hittar du i slutet av texten.

==========

1912 såg inte ut att bli något bra år för Finland. Förryskningen hade fullbordats och förmånerna som autonomin gav oss i hundra år var avskaffade. I S:t Petersburg kunde de ryska nationalisterna glatt konstatera att kravet på "finis Finlandiae" hade uppfyllts, Finland var ett avslutat kapitel och en likvärdig del av Moder Ryssland.

Men motståndet hade ingalunda kvästs. Det gällde bara för finska nationalister att hitta nya kanaler för kampen mot det ryska förtrycket. Idrotten var en sådan kanal och lyckligtvis var baron Reinhold von Willebrand medlem av Internationella olympiska kommittén IOK. Han skulle spela en nyckelroll då Finland som redan såg uträknat ut reste sig och tog en mäktig pr-seger i Stockholm-OS 1912.

I Ryssland ansåg man det självklart att finländska tävlare bara kunde delta som medlemmar i den ryska truppen. Den första konflikten seglade upp redan under OS i Aten 1906, trots att liberalare vindar då ännu blåste i S:t Petersburg efter storstrejken 1905. Finland representerades i Aten av en fyra man stor trupp och brottaren Werner Weckmans guld födde en febril aktivitet.

Finländarna fick bråttom att till prisutdelningen köpa tyg, nål och tråd och sy upp en finländsk flagga. Men när Weckman tog emot sin guldmedalj hissades ändå den ryska. Arrangörerna i Aten vågade inte trotsa ryssarnas bannlysning av finska flaggan.

Efter OS insåg man i Finland vilken stor synlighet OS gav. Till nästa tävlingar två år senare i London 1908 planerade man att skicka en stor trupp. Men nu hade också ryssarna vaknat och krävde att den inbjudan som redan hade skickats till Finland skulle återtas.

Men det var för sent. Finlands olympiska kommitté hade grundats 1907 och antagits som medlem i IOK enligt principen att "idrottsnationer" kan delta i OS även om de inte är självständiga stater.

Kompromissen blev att Finland deltog som en självständig trupp, men utan egen flagga. Vid inmarschen använde truppen i stället pappskylten med texten "Finland" som man slitit bort från dörren till omklädningsrummet.

Någon flaggkris uppstod aldrig i London av den enkla orsaken att Finland inte hade några framgångar. Idrottsmännen föredrog att bekanta sig med metropolen och dess nöjen på bekostnad av tävlingarna.

Mjuka svenskar

I november 1910 får Finlands olympiska kommitté en inbjudan att delta i OS i Stockholm två år senare. Reaktionen i S:t Petersburg kommer snabbt. Ryssarna kräver i en frän not till Stockholm att finländare endast ska tillåtas delta som medlemmar i den ryska truppen, under rysk flagg.

Finland hamnar nu i bakgrunden när ryska och svenska diplomater förhandlar direkt med varandra över finländarnas huvuden. Reinhold von Willebrand protesterar högljutt och tvingas gång på gång upplysa svenskarna om hur viktig frågan är för Finland. För att ge eftertryck åt kraven på att "idrottsnationer" ska få delta självständigt bojkottar han IOK:s kongress i Budapest 1911 och hotar att Finland uteblir också från OS.

Det skulle vara ovälkommet för både svenskar och ryssar. Svenskarna vill ha ett så brett deltagande som möjligt och blir nu lyhörda för de finska kraven. För ryssarna skulle också ett finskt uteblivande väcka ovälkommen uppmärksamhet. Man vill ha en kompromiss.

Reinhold von Willebrand hamnar i korseld då han i Finland måste försäkra idrottsrörelsen och politiker att han inte viker en tum från kravet på att Finland deltar som en självständig trupp. Samtidigt måste han lova ryssarna att Finlands lojalitet med tsaren står fast.

Kompromissen som först godkänns av Böhmen och Österrike-Ungern går ut på att Böhmen deltar med egen trupp, men marscherar in till stadion tillsammans med moderlandet efter en skylt med det egna landsnamnet.

Samma modell föreslogs för Finland. Reinhold von Willebrand krävde ännu ett klarläggande om hur finska medaljer skulle firas. Arrangörerna svarar: "Vi undviker allt sådant som kan såra den finska självkänslan men ber er ändå i viss mån beakta ert förhållande till Ryssland".

Löftet var tillräckligt och Finland beslöt efter en viss tvekan att delta i det som eftervärlden skulle kalla "Solskensolympiaden".

Flaggan i beslag

Reinhold von Willebrand levde i övertygelsen om att den finska truppen skulle följa överenskommelsen och inte bära någon egen flagga, endast Finland-skylten. Han blir därför mäkta förvånad då han sitter på hedersläktaren och följer med invigningen den 6 juli och truppen, som avtalat marscherar 50 meter efter Ryssland, trots allt bär på ett standar.

Bakgrunden är att då finländarna gjorde sig klara för inmarsch gav de svenska arrangörerna vinken att man i stället för nationsflagga kan bära någon annan fana. Därför tar Siri Börjeson med sig Helsingfors gymnastikförenings standar med texten "Frisk själ i frisk kropp".

Ryske furst Urusov tappar både monokel och humör när han på läktaren ser gymnastikflaggan i täten för den finska truppen. von Willebrand ursäktar sig och springer ner till planen där han tar flaggan av Börjeson.

Finland marscherar därför in till stadion under egen flagga medan utmarschen sker utan flagga.

Uppmärksamheten och publikens jubel blir desto större. När truppen passerar den kungliga logen spelar orkestern Det finska rytteriets marsch medan publiken ropar "Lefve Finland" och viftar med Finlands röda lejonflagga. Blåvit blir den först senare.

Tävlingarna de närmaste dagarna ska bjuda på mera irritationsmoment för ryssarna, varje medaljutdelning innebär en ny påfrestning.

Julius Saaristo får sin spjutmedalj hissas en skylt med texten "Finland" upp, men ingen rysk flagga. Och när Hannes Kolehmainen vinner sitt första guld spelas åter Det finska rytteriets marsch och efter Finlands trippelseger i spjut sjunger publikhavet med i Björneborgarnas marsch.

Ryssarna blir rasande och Reinhold von Willebrand förklarar så gott han kan att svenskarna ansvarar för arrangemangen, inte han.

Ryssarnas vrede tilltar av att Finland har så mycket större framgångar än moderriket. Finland blir fjärde bästa nation efter Sverige, USA och Storbritannien, klart bättre än Ryssland som kommer först sjuttonde.

En av spelens stora hjältar är Hannes Kolehmainen, muraren från Helsingfors som två år tidigare fick sparken från jobbet då han flyttade till arbetarföreningen Helsingin Jyry. Kolehmainen tar tre guld, på 5000, 10 000 och terränglöpning. Legendarisk är bilden där Kolehmainen med en hårsmån vräker sig förbi fransmannen Jean Bouin i upploppet på 5000 meter.

Efter OS sade man att Kolehmainen sprang in Finland på världskartan. Samma fras har använts otaliga gånger sedan dess, men i Kolehmainens fall finns fog för uttrycket. När han tog sina medaljer 1912 fanns Finland med på världskartan bara som ett bihang till Ryssland.

Kolehmainen var bitter för avskedandet i Helsingfors och valde efter OS att resa till USA för att tjäna pengar på sitt löpande. Han flyttade hem först 1921 och undvek därmed kriget 1918 då han sannolikt skulle ha sympatiserat med den röda sidan. I Antwerpen-OS 1920 var han åter med på startlinjen och tog guld på maraton.

Också för fotbollslandslaget blev OS 1912 en stor framgång, den största någonsin. Seger över Italien med 3–2 efter förlängning följdes upp av seger i kvartsfinalen mot ärkefienden Ryssland med 2–1. Semifinalen mot England slutade i förlust 0–4 och i bronsmatchen hade Finland inget mera att ge, Holland vann 0–9.

Vid slutbanketten gjorde Ryssland klart att man fått nog av nationalistiska provokationer. Vid nästa OS skulle inga "idrottsnationer" längre tillåtas. Måttet var rågat och Finland hade gjort sitt sista OS, dundrade Rysslands delegater.

Så gick det inte. Finland var med redan vid nästa OS 1920 i Antwerpen.

Ryssland (Sovjet) skulle däremot delta i OS följande gång först 40 år senare, i Finlands huvudstad Helsingfors.

Så kan det gå.

Arrangerades i Stockholm 1912. Invigning 6 juli, men tennismatcher spelades redan i maj och seglingen fortsatte till 27 juli.

Med 9 guld, 8 silver och 9 brons blev Finland fjärde bästa nation.

Den finska truppen bestod av 200 deltagare av vilka 176 tävlade. Seglarna som tog sig för egen köl till Nynäshamn är inte medräknade.

Gymnastikföreningens flagga som Siri Börjeson bar under invigningen finns bevarad i Finlands idrottsmuseum.

Hannes Kolehmainen hade många förtroendeposter i idrottslivet efter karriären. Vid hemma-OS 1952 var det han som tände den olympiska elden uppe i stadiontornet.

Därför 47:e plats

När förryskningsåtgärderna föll slag i slag tappade man i början av 1900-talet framtidstron. Möjligheterna till opposition var obefintliga och den som försökte ta till kamp hittade sig snabbt i Sibirien. Idrott och kultur erbjöd andningshål, chanser för utövarna att profilera sig som finländare och påminna världen om Finlands existens. OS i Stockholm blev ett viktigt skyltfönster och fick en stor symbolisk betydelse för nationsbygget Finland som då stampade på stället. Därför landar händelsen på 47:e plats i vår rangordning över viktiga händelser som format Finland.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning