HBL i Uganda: Närkontakt med några av världens sista vilda bergsgorillor

I de dimmiga branterna i Afrikas hjärta vädrar världens sista bergsgorillor morgonluft – noggrant bevakade av före detta tjuvjägare. Genom intensiva skyddsåtgärder är jätteprimaterna långsamt på väg tillbaka efter djupdykningen i mitten av 1900-talet som nästan utplånade arten. Den växande turismen är avgörande för gorillornas framtid, på gott och ont.

Bwindis ogenomträngliga regnskog i sydvästra Uganda gör skäl för sitt namn. Växtligheten på 2 400 meters höjd är som en grön mur, så tät och snärjande att John Tuyisenge, parkvakt och guide i nationalparken sedan 2012, måste använda både yxa och machete för att hugga fram en stig.

Trots räfflorna slinter skosulorna i branternas leriga jord. I sluttningen kräver varje steg koncentration, det gäller att grabba tag i grenar och rötter för att hålla balansen.

Den fuktiga luften doftar mossa, mull och förmultnande växtdelar.

Men plötsligt, efter ungefär en timmes vandring, flyter en annan lukt in: lukten av svett. Och den är inte vår egen.

– Vi är alldeles nära gorillorna nu. Spejarna längst fram har lokaliserat en familjegrupp, säger John Tuyisenge.

Tuyisenge, klädd i grön kamouflagedräkt och med ett gevär på axeln, har hållit radiokontakt med två andra parkvakter som spårat en grupp gorillor ända sedan gryningen.

Svettlukten blir starkare. Och så skymtar någonting svart och ulligt mellan bladen och klängväxterna. Ett ansikte med djupa, mörka, forskande ögon tittar fram. Blicken är skygg och nyfiken på samma gång.

Ur frodigheten uppenbarar sig en ung, kraftig gorillahane med tjock svart päls, gående på sina knogar. Omgiven av en svärm av flygfän stannar den upp en stund, tuggar fundersamt på ett bambuskott, och kommer sedan ytterligare några steg närmare oss.

Tankfull blick. I jämförelse med sina nära släktingar schimpansen och människan är bergsgorillan en lågmäld och fredlig varelse. Den är ofta nyfiken på människor och kommer väldigt nära. Bild: Tobias Pettersson

Snart är gorillan så nära att man skulle kunna sträcka ut handen och röra vid den – vilket dock är strängt förbjudet. Bergsgorillan är en mycket fredlig varelse, men i och med att den delar 98,4 procent av sin arvsmassa med människan kan den lätt smittas av sjukdomar som människan bär på. Följaktligen ska all kontakt undvikas, och den som till exempel har säsongsinfluensa får inte ge sig ut på gorillaexpedition förrän infektionen gått över.

Inom kort tappar den unga gorillan intresset för oss. Den lägger sig i stället på rygg i undervegetationen alldeles intill med armarna i kors över bröstet. Snart hörs ljudliga snarkningar.

Lekfull gorillaunge

När adrenalinruschen efter det första mötet lagt sig visar det sig att vi befinner oss mitt i en familjegrupp på ett tiotal individer i olika åldrar. Utspridda i terrängen håller de fridfullt på med sitt utan att ta någon större notis om sina nära släktingars hänförda besök.

En åtta månader gammal gorillaflicka med tovig, kolsvart päls och stora ögon kliver omkring på en kullfallen stam och klättrar vidare över sin mammas och sin systers ryggar.

Klanens minsting, en åtta månader gammal gorillaunge, är full av energi. Här kliver ungen på sin mamma och sin syster. Bild: Tobias Pettersson

Silverryggen, gorillagruppens dominanta hane med en vikt på uppemot 200 kilo, sitter ett stycke längre bort och gäspar. Han släpper också ut stora mängder gas, ljudligt och länge. Bergsgorillan är uteslutande vegetarian – med undantag för enstaka räder till myrbon – och de svårsmälta växtdelarna ger mycket luft i magen.

Gorillakollektivet vi stött på är ett av ett dussin i den 330 kvadratkilometer stora nationalparken Bwindi, vid gränsen till Demokratiska republiken Kongo, som regelbundet får besök av naturturister. Alla familjegrupper har namn, den här heter Kyaguriro. Processen att vänja en gorillafamilj vid människomöten tar flera år, och bara enstaka familjegrupper väljs ut för det här syftet.

Bild: Maija Hurme

Regelverket är rigoröst: högst åtta personer per dygn får besöka gorillafamiljen, och man får inte tillbringa mer än en timme i dess sällskap. Tillstånden måste bokas många månader i förväg. Men så handlar det också om en av de mest hotade däggdjursarterna, världens största primat vid sidan om sin kusin, den västliga låglandsgorillan.

I Bwindi finns över 400 av världens knappa 900 återstående bergsgorillor. De andra populationerna huserar i de närliggande Virungabergens vulkaniska sluttningar som löper genom grannländerna Rwanda och Demokratiska republiken Kongo.

Välbevarad hemlighet

Den här regionen, hjärtat av Afrikas regnskog, förblev länge oupptäckt – om man med ordet upptäckt avser den europeiska kunskapen om området. Det visar bland annat den karta som upptäcktsresanden och kolonisatören Henry Morton Stanley gjorde upp under en av sina flera år långa, strapatsrika resor längs Kongofloden. Stanleys karta från 1880-talet är nästan tom – med undantag för några stora floder och bergskedjor. Ett område större än hela Västeuropa benämns kort och gott "Den stora skogen".

Henry Morton Stanleys karta från 1880-talet över nuvarande Uganda, Demokratiska republiken Kongo, Rwanda och Burundi hade få landmärken. Den för européerna okända terrängen kallade Stanley Den stora skogen. Bild: Cata Portin

Det dröjde ytterligare nästan tre decennier innan europeiska zoologer fick upp ögonen för bergsgorillan. Det var så sent som 1903 då den tyska kaptenen Friedrich Robert von Beringe sköt två exemplar i bergen i nuvarande Rwanda.

Under de ungefär 150 år som gått sedan Stanleys transafrikanska expedition öppnade djungeln för europeisk exploatering har "Den stora skogen" blivit avsevärt mycket mindre, uppspjälkt och kringränd. Industriell avverkning i kombination med jordbrukets och bosättningarnas utbredning har drabbat gorillorna hårt.

Hur fåtalig bergsgorillan blivit framgick när den tysk-amerikanska zoologen George Schaller gjorde sin banbrytande studie av bergsgorillans beteende i Virungabergen under 1950- och 1960-talen. Mellan åren 1957 och 1968 försvann hälften av gorillornas habitat.

Schaller visade också att bergsgorillan – i motsats till den gängse King Kong-inspirerade bilden av ett aggressivt vidunder – var en högintelligent och mycket fridsam primat, med förmåga att känna medkänsla och utföra intellektuellt och motoriskt krävande uppgifter. Till gorillans mest häpnadsväckande talanger, som uppdagats på senare år, hör förmågan att lära sig kommunicera med människor på teckenspråk.

Videoglimtar från regnskogen. Texten fortsätter nedanför.

Fosseys passion och öde

Schallers arbete fortsattes av den amerikanska biologen Dian Fossey som mer än någon annan bidrog till att fästa världens uppmärksamhet vid gorillornas kritiska situation. Förutom miljöförstörelsen eskalerade tjuvjakten i den krigshärjade och mer eller mindre laglösa regionen. Inbördeskrig rasade turvis i Uganda, Rwanda och Demokratiska republiken Kongo. Gorillans kött åts av rebellfraktioner i djungeln, pälsar och huvuden smugglades och såldes som troféer, de stora runda händerna som askfat.

Dian Fossey, amerikansk handikappterapeut, ägnade större delen av sina sista 19 år åt att studera och skydda bergsgorillorna i Virungabergen i Rwanda. Bilden är tagen omkring 1970. Bild: Arkiv/TT/AP

Gorillapopulationen störtdök som värst till bara omkring 250 individer. Fossey själv, som kunde vara skrupelfri i sin kamp mot tjuvjägare, hittades brutalt ihjälhuggen med machete i bergen i Rwanda 1985, ett mord som aldrig lösts. Men Fossey hann ge ut bestsellern De dimhöljda bergens gorillor, som tre år efter hennes död blev Hollywoodfilm med Sigourney Weaver i huvudrollen.

Fossey hoppades att det internationella samfundet skulle komma till gorillornas undsättning med pengar och skyddsåtgärder. Däremot var hon inte alls pigg på tanken att göra gorillorna till turistattraktioner.

Ändå blev just turismen nyckeln till gorillornas överlevnad.

Rekryterar jägare

I Uganda kom gorillaturismen i gång i början av 1990-talet, när landet småningom rest sig efter Idi Amins skräckvälde och det kaos som följde på hans sorti. En småskalig början har under de senaste 25 åren vuxit till en mångmiljonbusiness.

För den spirande ugandiska turistnäringen, som står för över sju procent av det fattiga landets bnp, är gorillan det alldeles överlägsna dragplåstret. I dag är bergsgorillan Afrikas stjärna och en källa till nationell stolthet i Uganda. Gorillan pryder sedlar, frimärken, officiella emblem och oräkneliga souvenirer.

I takt med att turistströmmarna ökat har priserna höjts. En timme med vilda gorillor i Uganda kostar 600 dollar per person. I Rwanda har privata entreprenörer chockhöjt priset till 1 500 dollar per skaft.

Då mera pengar flutit in har också skyddsåtgärderna skärpts. Parkvakter beväpnade med kalasjnikovgevär patrullerar Bwindis skogar och håller ett vaksamt öga på de dyrbara primaterna. Med all logistik som dessutom behövs för att på ett tryggt sätt forsla västerlänningar in och ut ur regnskogen är gorillaturismen lokalt en enorm arbetsgivare.

Medan vi iakttar gorillorna som tuggar på bambuskott och rengör varandras fluffiga pälsar berättar John Tuyisenge att flera av parkvakterna och bärarna som är med på gorillaexpeditionerna är tidigare tjuvskyttar som rekryterats av naturskyddsmyndigheterna.

Jägarna har insett att de numera får en säkrare utkomst genom att skydda gorillorna än genom att skjuta dem. Tidigare tjuvjägare känner också till sina ex-kollegers taktik och är därigenom nyttiga för myndigheterna också som angivare.

John Tuyisenge rekryterades av naturvårdsmyndigheterna 2012 och har jobbat som parkvakt i Bwindi sedan dess. Han tror att gorillornas framtid är ljus, trots att många hotbilder kvarstår. Bild: Tobias Pettersson

Blodig konflikthärd

På frågan om sin egen och sina kollegers tunga beväpning – automatkarbiner och ammunitionsbälten – svarar Tuyisenge att vapnens främsta funktion under en sådan här vandring är att skjuta skrämskott ifall skogselefanter oförmodat skulle dyka upp och bete sig aggressivt. Någon aggression från gorillornas sida har Tuyisenge inte upplevt.

Men han framhåller också att hotet från tjuvjägare inte försvunnit. Dessutom har rebellfraktioner från grannländerna ibland rört sig över gränsen till Uganda.

Namnet Bwindi kan ge kalla kårar hos den som minns massakern som ägde rum här 1999, i svallvågorna efter inbördeskriget i Rwanda. Ungefär 150 huturebeller slog till mot ett turistboende, kidnappade 14 personer och marscherade i väg mot den kongolesiska gränsen. Åtta turister slaktades med yxor och djungelknivar och lämnades i skogen.

Sedan dess har säkerheten i Bwindi förbättrats. I Rwanda och Uganda råder i dag en relativ politisk stabilitet. De östra delarna av Demokratiska republiken Kongo är däremot en kronisk oroshärd, vilket bland annat syns i en flyktingström från Kongo till Uganda.

I takt med trygghetens och turismens uppsving i Uganda har gorillastammen börjat repa sig. Det sker med små steg, för gorillan förökar sig långsamt.

Habitatförlusten är alltjämt ett av de största hoten, inte minst då lukrativa oljefynd nyligen gjorts i både Uganda och Kongo. Befolkningen i närområdet växer så det knakar, och forskare oroar sig för att en sjukdomsepidemi som smittar via människor ska slå ut hela den återstående gorillapopulationen.

Myndigheterna försöker därför minimera risken för att gorillorna ska röra sig utanför de skyddade nationalparkerna och komma in i bosättningsområden. Ett överraskande knep är att anlägga teodlingar i utkanterna av nationalparken. Tebuskarna fungerar som en effektiv buffertzon som avskräcker gorillorna från att plundra åkrarna och odlingarna i närheten.

– Gorillorna tycker inte om te, så de stannar upp och väljer en annan rutt, säger Tuyisenge.

Hittills har forskare inte märkt att mötena med turister skulle ha haft en negativ inverkan på gorillornas beteende. Besöken är korta, turistgrupperna små.

Tebuskar som buffert. I utkanterna av nationalparken har man anlagt teplantager för att avskräcka gorillorna från att röra sig in i bebyggelsen. Bergsgorillan äter över 100 olika växtarter, men tycker inte om te. Bild: Tobias Pettersson

Avigsidan: Skogsfolkets misär

Men gorillaturismen har en mörk sida som det sällan talas om. Att Bwindi officiellt blev nationalpark 1991 var ett lyckokast för gorillorna, men ett dråpslag för den ogenomträngliga skogens uråldriga befolkning. Folkgruppen batwa, halvnomader som i många millennier fått hela sin utkomst från skogen, tvingades lämna sina förfäders marker. Deras småskaliga livsstil, som byggde på nedärvda, hållbara metoder, blev plötsligt kriminaliserad. De internationella donatorer som låg bakom grundandet av nationalparken krävde att alla boende omedelbart skulle ut ur skogen.

Över en natt förlorade batwafamiljerna, som lokalt kallas pygméer, tillgången till skogen och omplacerades, ofta i områden som varken lämpade sig för jordbruk eller som betesmark. I dag återstår spillror av skogsfolkets kultur. Fattiga och malplacerade i en ny verklighet blev batwa lätta offer för diskriminering, samtidigt som alkoholproblemen bredde ut sig.

– Frågan är svår, men jag tror det bästa man kan göra är att involvera batwafolket i gorillaskyddet och turismen. En av mina närmaste kolleger är till exempel batwa, och genom sitt jobb som parkvakt och spejare har han kunnat återvända till skogen, säger John Tuyisenge.

– En andel av pengarna som gorillaturismen ger går till stöd för batwasamhällena. Det är av största vikt att intäkterna kommer lokalsamhället till godo och att gorillorna ger jobb. Det är ohållbart om alla pengar försvinner till Europa, Dubai och så vidare, fortsätter han.

Timmen med gorillorna börjar vara till ända. I buskaget lutar sig silverryggen tillbaka och gäspar en gång till med gapet vidöppet och de stora hörntänderna glimmande. Det smattrar i kamerorna när bildserier fyras av mitt i gäspningen. Då döljer silverryggen ansiktet i händerna och tittar sedan försiktigt fram mellan de tjocka fingrarna.

När han märker att kameraobjektiven fortfarande är riktade mot honom ger han fotograferna en lång, frågande blick och vevar sedan med armen på ett sätt som bara kan tolkas som "schas med er!"

Gäsp. Silverryggen, gorillagruppens ledare, omger sig med ett harem av vanligen 3–4 honor. Den silvergråa tonen på hangorillans rygg framträder när han genomgått puberteten, det vill säga ungefär vid 13 års ålder. Bild: Tobias Pettersson

Färska skott faller den unga gorillahanen i smaken. I Bwindi, där det årligen faller 1 500 millimeter regn, råder aldrig någon brist på mat. April är i regel den våtaste månaden, juli den torraste. Bild: Tobias Pettersson

Gorillahonan diar sin unge i 3–4 år. Honan är vanligen trogen samma hane livet ut och föder 2–6 ungar under sin livstid. Gorillan blir ofta över 50 år gammal i naturen. Bild: Tobias Pettersson

Över 140 olika växter står på gorillans nästan uteslutande vegetariska matsedel. Bild: Tobias Pettersson

Bwindis ogenomträngliga skog i de ugandiska bergen är som en kompakt vägg av växtlighet. Regnskogens artrikedom är enorm, med bland annat 350 olika fågelarter. Utöver människan har bergsgorillan få fiender. Den lever i familjegrupper med omkring tio individer. Bild: Tobias Pettersson

Fakta

Bergsgorillan (Gorilla gorilla beringei)

En av världens största primater och genetiskt mycket nära släkt med människan (98,4 procent av arvsmassan).

Akut hotad art. De knappa 900 återstående individerna lever i små familjegrupper i svårtillgängliga molnskogar högt uppe i bergen i Uganda, Rwanda och Demokratiska republiken Kongo.

De största hoten mot bergsgorillan är miljöförstörelse, tjuvjakt, sjukdomar och krig.

Bergsgorillan är aktiv dagtid och tillbringar sin tid med att äta, vila och umgås.

Gorillan har en viktig roll i regnskogens ekosystem, bland annat genom att sprida frön från de växter den äter och genom att skapa gläntor där nya skott kan gro och förnya skogen.

Bergsgorillan lever nästan uteslutande på växter. Den bygger sig ett nytt bo varje natt, antingen i ett träd eller på marken.

Högintelligent, fredlig och social primat som till och med kan lära sig teckenspråk.

Gorillagruppen består vanligen av en ledande silverrygg, några honor och flera ungar.

Silverryggen kan väga över 200 kilo och nå längder på 175 centimeter då den står upprätt.

Bakgrund

Gorillaturismen

Bwindis ogenomträngliga skog, listad som världsarv, är ett av de säkraste ställena i världen att få se vilda bergsgorillor.

Gorillaexpeditioner för turister har ordnats i Bwindi sedan 1993.

En gorillavandring i Uganda kostar omkring 600 dollar per person. I Rwanda är priserna nästan tredubbla.

Vandringarna görs i små grupper på maximalt åtta turister. Efterfrågan är stor och tillstånden måste bokas många månader i förväg.

Turister som möter en gorillgrupp får tillbringa en timme i gorillornas sällskap.

De nyfikna gorillorna kommer mycket nära, men det är strängt förbjudet att röra vid dem. Man får inte heller äta eller uträtta sina behov i närheten av gorillorna, främst på grund av risken för att smitta ner de hotade djuren.

Vandringskängor och långärmade kläder är ett måste i regnskogen.

Många gorillavandringar görs i lättare terräng än den som beskrivs i artikeln.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00