HBL i Lockstedter Lager: Här var generalerna en gång rekryter

Salen med gula väggar och slitet trägolv utgör ett stycke av Finlands historia. För hundra år sedan var detta jägarnas kasern. Då var de blivande generalerna fortfarande osäkra rekryter. Här tog Lennart Oesch och Erik Heinrichs sina första klumpiga marschsteg.

(Texten publicerades 16.11.2014 i HBL)

Till vänster om Kieler Strasse, huvudgatan i Hohenlockstedt ett stycke norr om Hamburg, ligger barackerna kvar. Här skolades i början av 1900-talet över en miljon man till soldater. Närmare tvåtusen av dem var finländare i det som skulle bli 27 Kungliga Preussiska Jägarbataljonen.

På den tiden hette staden Lockstedter Lager, namnbytet skedde 1956 och berodde på att nazisterna hade gett ordet "Lager" (läger) en dålig klang.

Bakgrund

Lockstedter Lager

1865. I samband med tysk-danska kriget uppförs de första barackerna.

1870-1871. Franska krigsfångar sänds till lägret. Som mest är de 5 500 och utnyttjar fångenskapen till att plantera träd som i dag har vuxit sig stora och kan beundras över hela stan.

1898. Lägret byggs ut och blir ett av de största militära övningsområdena i Tyskland.

1915. Lägret är som störst med 20 000 man och 5 000 hästar. De första 185 finländska jägarna anländer.

1916. Ytterligare 1 700 finländska jägare ansluter sig.

1918. Freden i Versailles tvingar Tyskland att stänga skjutbanan. Barackerna används nu av hemvändande krigsfångar och hemlösa flyktingar som utvisas från områden som Tyskland förlorat.

1932. Nazisterna börjar utnyttja barackerna för sport- och ungdomsläger.

1935. En stor ammunitionsfabrik byggs på området. De allierade får aldrig veta det, staden skonas från bombangrepp under kriget.

1945. Barackerna fylls av tyska flyktingar från Östpreussen.

1956. Lockstedter Lager byter namn till Hohenlockstedt.

I dag går det enkelt att ta till väns­ter från Kieler Strasse in på Finnische Allee. För hundra år sedan låg här porten till det inhägnade kasernområdet. För att passera krävdes skriftligt tillstånd.

Pappren kontrollerades i administrationsbyggnaden som låg strategiskt i korsningen. I dag finns här banken Sparkasse. Och ingen vill se handlingarna då HBL:s team vandrar in på det gamla manöverområdet för att känna doften av jägarna och vandra över de gatstenar där en gång Woldemar Hägglund och Harald Öhqvist lärde sig sluten ordning.

Finnische Allee heter gatan för att det var i andra ändan som de finländska jägarna hade sin barack. Till en början var de bara knappt 200 och rymdes i baracken längst borta, i hörnet av det som för hundra år sedan hette Lager Strasse, i dag Breite Strasse.

Fortfarande står det ett stort M på husfasaden, M för Mannschaft. Byggnaden har tagits över av ett konstgalleri, men de nya ägarna högaktar minnet av jägarna. En sovsal har bevarats i samma skick som den var när Hugo Österman och Ruben Lagus bodde här.

I salen invid har konstgalleriet tagit över. Tavlor pryder väggarna som en gång Eirik Hornborg och Hjalmar Siilasvuo stirrade in i då de låg sömnlösa om nätterna. Salen domineras av en bred dubbelsäng mitt på golvet med exklusiva, glänsande sidenlakan. Längre bort från exercisen 1915 kan man knappast komma.

Konkurrens av HSV

Det första året rymdes finländarna i en enda barack. Ett år senare när antalet utökades till 1 900 tog finländarna över ytterligare två baracker. De är i dag bostäder.

Finländarna bodde mitt inne i kasernområdet. Och jägarna hade fått stränga order om att hålla låg profil och inte gå utanför området.

Tyskland hoppades på en separatfred med Ryssland och ville inte provocera fienden med budet att man skolar upp finländska soldater för att göra uppror mot de ryska härskarna.

De finländska jägarnas minne bevaras synligt i Hohenlockstedt. I det historiska museet har jägarna fått ett av tre rum. Bild: Leif Weckström

För jägarna fanns därför inte så många andra alternativ på fritiden än att gå över gatan till Wilhelm­strasse, passera de större och flottare officersbostäderna och sedan vika in på Mittelstrasse och ta in på Kantine 7.

Här låg närmaste Bierstube och här kunde trötta och törstiga jägare räkna med öl, mat och värme av kroginnehavaren Mia Böge, även om jägarbataljonens kommendör, major Maximilian Bayer, till en början i sann scoutanda förbjöd öl.

Huset står kvar och invid texten Kantine 7 kan man nu också läsa texten Restaurant Zum kühlen Grunde. Andrea Peters tar emot och visar fotografier från svunna tider som hänger på väggen.

– Där ser du min farmorsmor Mia som finnarna kallade Mutti, hon var Mutter för alla soldater.

Andrea och hennes man driver nu restaurangen. Bilder och föremål som minner om de finländska jägarna trängs med HSV:s flaggor och vimplar. Förkortningen står för Hamburgs fotbollslag.

– Min man är lite fotbollstokig, men HSV spelar uselt, klagar Andrea och går för att tappa ett stort glas pils.

Mitt på Finnische Allee ligger några minnesmärken i en liten inhägnad. Hohenlockstedt minns de stupade från bägge världskrigen. Ett stort minnesmärke har också rests till jägarnas ära. Tre stora kransar visar att finska besökare nyligen varit på besök.

Falsk adress

Till Kieler Strasse återvänder vi via den gamla kommendörsvillan som står ensam i en park. Härifrån leddes övningarna på de jättelika manöverfälten utanför staden. Som mest vistades 20 000 man och 5 000 hästar samtidigt i Lockstedter Lager för att göras redo för första världskriget.

I dag är kommendörsvillan stadshus. Här huserar borgmästaren och hans stab.

– Hohenlockstedt är i dag tack vare de stora, gamla manöverfälten den till arealen största staden i Schleswig-Holstein, även om vi har bara 6 000 invånare, berättar vice borgmästare Lothar Schlutz som känner varmt för jägarna, han är själv gammal yrkesofficer.

Ett stycke vidare, på andra sidan Kieler Strasse, ligger en stor kyrkliknande byggnad. I dag är detta nattklubb och Bierstube för 600 gäster, men för hundra år sedan var huset soldathem, "Soldatheim".

Här kunde manskapet ta igen sig med kaffe eller öl, bakverk och läsa eller bara umgås. Den finländska soldathemstraditionen har sitt ursprung i denna ståtliga byggnad. När jägarna efter 1918 byggde upp Finlands armé kopierades också mycket annat än soldathemmet ur den preussiska militärtraditionen.

Officerarna utnyttjade inte soldathemmet, de hade sitt eget officerskasino, en gång en lyxig byggnad, i dag snabbköp.

Längs Kieler Strasse ligger historiska byggnader tätt. Vi passerar hotell Zum Kamin som i dag är stadens enda hotell. Ursel Kreuzmann som leder stadens historiska förening berättar att det fanns många hotell i staden för hundra år sedan.

– Officerarna som ledde övningarna kom från andra delar av Tyskland och var här på en kortare kommendering. Även om de själva bodde inne på lägerområdet så följde familjerna med, och de behövde hotell. Där låg hotell Stadt Hamburg, där låg hotell Kaiserhof och där låg Café Schütt, berättar Ursel Kreuzmann och pekar längre fram på gatan.

Café Schütt var de finländska jägarnas enda kontakt med omvärlden. All post till och från jägarna gick via Café Schütt. Bild: Jägarkansliet

Schütt säger vi igenkännande och stannar utanför det lilla huset. För hundra år sedan var kaféet de finländska jägarnas enda kontakt med omvärlden. Eftersom deras närvaro i ett tyskt militärläger var topphemlig skickades all post till och från dem via Café Schütt.

Vi går mot ingången och ägnar Lauri Malmberg, Selim Isaksson och Uno Fagernäs en tanke. Kanske de dag efter dag förväntansfullt tog samma steg som vi i hopp om att brev eller paket hemifrån skulle finnas på kaféet.

Den riktiga posten ligger inte många meter därifrån. Fortfarande står det Kaiserliche Postamt på fasaden, även om posten flyttat bort och ersatts av en central för stödundervisning.

– Det där är ett speciellt hus, säger Ursel Kreuzmann och pekar på ett gult och vitt hus.

Vi går närmare och får höra att det var här många jägare satt en augustidag 1915 då budet kom från Berlin att jägarna, trots tidigare beslut, nu tilläts stanna kvar. Kejsaren hade beslutat att gruppen inte bara skulle upptas i den tyska armén och ingå i den 9:e armékåren, den skulle också utvidgas från 185 till 2 000 man.

– Den kvällen firade finländarna som aldrig förr. Och efter den dagen kunde de kasta sina förhatliga scoutuniformer och bli riktiga soldater. Nu började de också sjunga på finska då de marscherade. Deras närvaro i lägret var inte längre någon hemlighet.

Alla finländare var inte lika förtjusta i att över en natt bli tyska soldater och svära kejsar Wilhelm och den tyska fanan trohet.

– Några vägrade och skickades till straffläger i Hamburg.

Vi tar Lazarettweg som löper åt motsatt håll från Kieler Strasse och når efter några hundra meter en stor byggnad som nu är privathem, men för hundra år sedan fungerade som övningsområdets lasarett.

Övningsområdet i Lockstedter Lager hade ett eget lasarett. Bild: Jägarkansliet

Utanför den stora baracken som nu är daghem leker småbarn. Jag sluter ögonen och ser framför mig Ruth Munck och Saara Rampanen. Så hette de båda sjukvårdarna som följde jägarna inte bara till Tyskland utan senare till Baltikum och östfronten och därifrån hem till Vasa och frihetskriget.

Här vårdade också Ruth Munch på heltid Oberzugführer Runar Appelberg som i ett tidigt skede blev odiskutabel ledare och talesman för jägarna. Han insjuknade på östfronten och dog i maj 1917.

Utanför den lilla stadskärnan står det ståtliga vattentornet som i alla tider varit Hohenlockstedts symbol. Tornet var också en viktig byggnad för jägarna. När de efter en lång marsch närmade sig hemmet var vattentornet tecknet de väntade på, när det syntes vid horisonten hade de inte långt kvar.

Vattentornet 1915. Bild: Jägarkansliet

Efter en lång marsch var vattentornet landmärket som berättade för jägarna att snart skulle de åter vara hemma. Bild: Leif Weckström

Uppe i tornet fladdrar en stor boll för vinden, två meter i diameter, gjord av bast.

– Signalbollen var tecknet på att man sköt skarpt på övningsområdet och att ovidkommande skulle hålla sig borta, berättar Ursel Kreuzmann.

Det som en gång var ett stort övningsområde är i dag fyllt av privata villor. Vattentornets pumphus där­emot har byggts om till museum. Av tre rum har ett ägnats de finländska jägarna. Alla vitriner har text på tyska – och finska.

När vi lämnar Hohenlockstedt tar vi vägen förbi grannstaden Kellerhusen och ortens begravningsplats. Här ligger 40 stupade i första världskriget i prydliga rader. Fyra gravar skiljer sig från de andra med jägarbataljonens märke på stenarna.

Vi läser namnen på fyra jägare som aldrig återvände hem utan för evigt blev kvar i Lockstedter Lager: Simon Ilola, Kustaa Kataja, Konsti Kemppainen, Thure Ström.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33