HBL-äventyrarna nådde etapp 9: Tankning på vinvägen mot Strasbourg

HBL:s Stefan Lundberg och Leif Weckström kör mot svalare trakter på sommaräventyrets nionde och nästsista etapp. Nu är det dags att handla sensommarens fisk- och skaldjursviner. Naturligtvis i Alsace, på vägen mot Strasbourg.

Välsignat vin. De små vägarna mellan vinodlingarna och medeltidsbyarna I franska Alsace är som gjorda för vandrare och cyklister, men det går bra med bil och buss - speciellt om man får för sig att bunkra av varorna. Bild: Leif Weckström

För vinälskarna är "Route du vin" lika helig som "Route 66" för mc-folket. Vinvägen som officiellt går mellan Strasbourg och Thann ritades ut på 1960-talet. Den är bara 170 kilometer lång men kryssar mellan vinodlingar och genom tiotals medeltida byar med korsvirkeshus som sommartid tävlar med varandra i blomstersmyckning.

Bild: Mikael Bobacka

Vägen har dragit till sig turister som i sin tur bidragit till att göra de vita Alsacevinerna i sina smala långhalsade flaskor världsbekanta.

Bästa sättet att ta sig fram mellan vingårdarna och byarna i det lätt kuperade landskapet är att hyra sig en eldriven cykel och följa den märkta cykelvägen.

Vi får ty oss till eldriven bil, men i gengäld har vi gott om bagageutrymme ...

Två korta eltankningar, en nära Bern i Schweiz och en i Mulhouse på franska sidan, och vi är laddade för vinprovning längs den berömda rutten. Vi tar in på vinvägen strax före den lilla staden Colmar, det närmaste man kan komma Venedig, utan att åka dit. En del av innerstan kallas förstås La Petite Venice. Där har vi reserverat ett anspråkslöst rum i ett lägenhetshotell. Det visar sig dock omöjligt att få bilen parkerad på ett vettigt ställe i centrum. Lite reströtta som vi är ger vi upp och tar in på ett motormotell längs den trista infarten till staden.

Vi kan trösta oss med att det blir en överranson pittoreska småstäder i morgon!

"Pfaffenheim" låter bekant från Alkos hyllor och dit kör vi först. Men gatorna ligger öde, vare sig turister eller bybor syns till. Lite besvikna kör vi vidare mellan vinodlingarna till Eguisheim.

Och här blir vi inte besvikna!

Storktätt. Det råder inget tvivel om vem som står symbol för Eguisheim, ofta på ett ben. Bild: Leif Weckström

Spenderbyxor. Lådvis med friska fräscha vita fiskviner från Alsace får plats i trunken. Provsmakningen ger löften om njutningsfulla augustikvällar. Bild: Leif Weckström

Staden är känd för sina storkar som har byggt bon i varje torn och tinne. Gatorna kantas av de lokala vingårdarnas butiker med provsmakning.

Det blir mest att dofta och smutta försiktigt. Tusan att man inte är med cykel nu.

Å andra sidan: när Léa Nawrocki bakom disken låtit oss dofta och smutta på riesling från Paul Schneiders gamla vinstockar, hans muscadet, pinot blanc, rosé och gewürtztraminer är vi förförda med en gång.

Det blir trångt i bilen när Léa hjälper oss att lasta in lådorna med sex i varje.

Nu är det bara att hoppas att det inte blir för varmt för våra långhalsade vänner på den sista och tionde etappen av årets sommaräventyr.

Härlig stad. Finländska Annika Bourgogne och hennes familj har bott 2,5 år i Strasbourg. Hon njuter av att ständigt upptäcka nytt och analysera kulturskillnader. En bok med tips för tvåspråkiga familjer har hunnit med. HBL ska återkomma till den. Bild: Leif Weckström

STRASBOURG FÖRGIFTAR OCH FÖRTROLLAR

Skylten med ordet "Baeckeoffe" får kallsvetten att bryta fram. Reaktionen kommer osvikligt trots den ljumma julikvällen i nordfranska Strasbourg med sina korsvirkeshus, broar och blommande kajkanter. Den strasbourgska "nationalrätten" höll en gång på att kosta mig livet – tror jag.

– Välkomna till Strasbourg, hälsar Annika Bourgogne, finländsk tvåbarnsmamma, som räknar staden som sitt hem sedan två och ett halvt år.

Bourgogne i Alsace? Ja varför inte. Alsace, eller Elsass, är en skön blandning av franskt och tyskt och litet av varje.

Vi möts på Place Kléber mitt på ön, som utgör den historiska delen med katedralen omfluten av floden Ill, som har sitt ursprung i Rhen. Småspringande har vi tagits oss över Corbeaubron, där man under medeltiden dränkte barnamördare i speciella burar. Men det struntar vi i just nu för vi håller på att försena oss till det avtalade mötet vid statyn mitt på torget.

– Ni är typiska finländare, skrattar hon när vi andfådda anländer prick klockan 17.

Att hålla tider är inte en fransk dygd har Annika lärt sig under sin tid här.

Till skillnad från de flesta utlänningar i "Europas huvudstad" har hon och maken Gilles ingenting med Europaparlamentet att göra. Annika är högstadielärare i engelska, i en skola utanför Strasbourg och maken jobbar som ingenjör.

– Gilles och jag träffades i Finland där han var utbytesstudent. Han stannade kvar och det blev över tjugo år i Finland innan han erbjöds ett jobb här. Nu går flickorna Emma, 16, och Sara, 11, i skola här. Vi är en högst vanlig familj.

I Frankrike satsar man på utbildningen i elitskolor. Kraven är höga och pressen på eleverna är stor. Annika är glad att Emma har både fotboll och pojkvän vid sidan av skolan.

Gymnasium. Inte så tokigt att gå på statlig elitskola vid flodkanten? Bild: Leif Weckström

Efter en snabb förfriskning på en av serveringarna vid det soldränkta torget tar hon oss med på en rundvandring till sina favoritställen. Vi ska hinna med mycket så vandringen får mer karaktären av en rundlöpning. En förtvivlad Leif frustar i kölvattnet med kameror, objektiv och ett klumpigt stativ. Till all lycka är allt i Strasbourgs historiska mitt på bekvämt gångavstånd.

Katedralen är hjärtat i Strasbourg. Ända fram till år 1874 var den med sina 142 meter världens högsta byggnad.

Scifi-raket? Vårjungfrukatedralen är symbolen för Strasbourg, påbörjad för tusen år sedan. Bild: Leif Weckström

– Den första stenen till katedralen lades här redan 1015, vet Annika berätta.

Man blir alltid lika häpen vid åsynen av dessa megalomana kyrkliga byggnadsverk där de plötsligt likt månraketer reser sig mot skyn mellan de trånga kvarteren i gamla städer eller byar. Vårjungfrukatedralens uppåtsträvande rödstensfasader i gotisk stil ser ut som om de glödde i eftermiddagssolen. Det är inte svårt att föreställa sig vilken gudsfruktan en sådan byggnad har injagat i en medeltida bondpojke eller -flicka som plötsligt står framför den under ett besök i staden.

Goethe kallade byggnaden för "Guds träd".

En "jävla" vind

Nu är platsen framför katedralen en central samlingspunkt för turisterna som trotsar snålblåsten med en öl eller kopp kaffe på någon av de strategiskt utplacerade serveringarna.

– Det finns otaliga myter om vad det beror på att här alltid blåser. En lång och krånglig anekdot handlar om att den rasande djävulen blivit instängd i kyrkan och därför framkallar häftiga vindar runt katedralen.

Legenden kanske inte är sann, men blåsten är ett faktum.

En annan legend handlar om en pelare vid husknuten mittemot katedralens huvudingång. Den står tätt intill väggen och det berättas att stadens ämbetsmän en gång om året måste visa att de rymdes mellan väggen och pelaren. Om inte, ansågs de ha fått för mycket av livets goda, det vill säga de var korrupta – och feta.

Korrupt? Nej inte Annika Bourgogne, men strasbourgska ämbetsmän som inte rymdes mellan pelaren och husväggen ansågs ha fått för mycket av det goda. Bild: Leif Weckström

Vi får veta andra märkliga saker om de vackra kvarteren, som är resultatet av ständiga fransk-tyska maktskiften.

– Orsaken till att väggarna är utbyggda, som stora burspråk, är att man betalade skatt för byggnadens yta, men de utskjutande delarna räknades inte.

– Det sägs att korsvirkeshusen är byggda så att de kan plockas isär som Ikeas möbler och flyttas när som helst.

De flesta har dock stått här i fem-sexhundra år och ingen verkar ännu ha kommit på idén att undersöka om de är Ikea-byggsatser.

Flodbåtarna vid kajerna med sina inbjudande soffor lockar dem som önskar avnjuta en afterwork-drink, men vi rusar förbi dem och beryktade Pont du Corbeau där en text inhuggen i stenläggningen berättar hur man placerade illgärningsmännen i burar och dränkte dem under medeltiden. Speciellt barn som mördat sina föräldrar hamnade i buren, och sådana som mördat barn.

Europas historia är våldsam oberoende av om vi rör oss i medeltid eller nutid.

Allt emellanåt förvånas vi över de tungt beväpnade poliserna, av vilka en del patrullerar iförda jeans, t-tröjor och skottsäkra västar. Det ger ett tveksamt intryck.

– Det återspeglar en kulturskillnad. Gilles anser att de ökar trygghetskänslan. Mig påverkar de tvärtom, säger Annika.

Jag kan hålla med henne. Det enda som indikerar att de står på "rätt sida" är en liten bindel med "Police" på armen.

– Vilken terrorist som helst kan ju få tag på en sådan, konstaterar Leif.

I La Petite France delar floden på sig som en bukett av kanaler som forsar genom stadsdelen. Namnen på gatorna och husen anger att här bott fiskare, köpmän, garvare och andra hantverkare. "Petite France" är egentligen ett öknamn som de manliga borgarna gav staden med anspelning på att franska soldater en gång i tiden vårdades här för syfilis på ett sjukhus. Det var avsett som ett varningens ord åt stadens kvinnfolk.

Räddad till livet

Det är nu jag får syn på krogskylten "La Baeckeoffe d'alsace" och minnen från 35 år tillbaka väller över mig. Det var under ett besök i Europarlamentet vi på middagen bjöds på denna elsassiska variant av karelsk stek. Jag satt bredvid värden som trugade mer och mer och jag täcktes inte säga stopp.

På natten bröt helvetet löst och när döden stod för dörren lyckades jag kalla på kollegan Erik Rissanen på Ilta-Sanomat, som bodde i rummet intill, och som hade magdroppar innehållande allehanda numera strikt förbjudna droger. De räddade mig långsamt till livet.

Inte ett ont ord om baeckeoffe, men jag avböjer numera.

Det blir i stället en lättare meny med getostsallad, anka och crème caramel, till dessert. Avnjutna på balkongen på en av kanalkrogarna. Priset, tjugo euro, känns skrattretande lågt i jämförelse med dem vi upplevde i schweiziska Montreux där man fick punga ut med 23 euro för en enkel spagetti bolognese.

På morgonen känner jag mig i kanonform när Annika vill visa mig sitt favoritställe nummer ett: Parc de l'Orangerie. Apelsinparken utgör en stark kontrast till de glänsande europeiska institutionerna som är inrymda i kvarteret intill. Vi springer runt dammar, paviljonger och lusthus.

Ändå är parken nära förknippad med politisk makt, inte bara geografiskt. Strasbourgarna lät bygga den åt Napoleons hustru Josephine så att hon skulle kunna njuta av naturen på ett behagfullt sätt. Men hon lär inte ens ha behagat titta åt hela parken, som har en stor paviljong uppkallad efter henne.

LÄSARTÄVLING

Dit näsan pekar:[leadinseparator]Vart är vi på väg?

Här följer tipsen för den sista och tionde etappen i HBL:s Sommarserie 2017.

1. Nu hotar allt bli en enda röra.

2. En väldränkt katt ser man här.

3. Platsen lockar med sitt berömda ljus.

4. Här tar resan slut – och vägen.

Så här svarar du:

SMS till nr 13526. Skriv: HBL DNP din gissning, ditt namn, adressen. SMS:et kostar 0,95 euro.

Alternativt fyll i webbformuläret i slutet av den här artikeln.

Vinnarna i etapp 8:

Carin Sahlberg från Helsingfors vann två biljetter till Cirque Soleils föreställning på Hartwall Arenan i oktober, Niklas Rajalin från Helsingfors vann ett städpaket för bilen och Bea Kaskinen från Karis vann en tre månaders HBL365-prenumeration. (Priserna delas ut i höst.)

Sommaräventyret 2017 sponsras av OP Kulku och Partioaitta.

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42