Häxhammaren dunkar på Åland

Förhören tar vid. Tuulia Eloranta och Magnus Krepper i Saara Cantells Djävulens Jungfru. Bild: Okänd

På Åland avrättades ett halvt dussin kvinnor för häxeri mellan 1665 och 1668. Onekligen bjuder Saara Cantells film på en lite annorlunda tidsbild än Fredrik Pacius i sin opera Kung Karls jakt.

DRAMA

Djävulens Jungfru

Regi: Saara Cantell. Manus: Saara Cantell, Leena Virtanen. Foto: Konsta Sohlberg. Musik: Stein Berge Svendsen. Scenografi: Matiss Kalnins. I rollerna: Tuulia Eloranta, Magnus Krepper, Lauri Tanskanen, Elin Petersdottir, Kaija Pakarinen, Antti Reini, Claes Malmberg.

Det är väl inte helt överraskande att Saara Cantell med sitt historiska häxdrama Djävulens Jungfru (Tulen morsian) även vill uppmärksamma vår egen tid med förföljelser av oliktänkande och våld mot kvinnor. Då minns man att ett notabelt nedslag i genren som Arthur Millers pjäs Häxjakten (The Crucible, 1953), för övrigt filmatiserad två gånger, beskrev händelser i Salem 1692–93 men parallellerna med McCarthyismens kommunistjakter var uppenbara.

Mellan åren 1665 och 1668, alltså mer än ett par decennier innan händelserna i Salem, ägde en kedjereaktion av häxprocesser rum på Åland, på sätt och vis en prolog till de förföljelser som sedan tog verklig fart under Karl XI:s regering 1668–76, "det stora oväsendet".

På Åland, och i filmen, startar händelserna med den nya häradshövdingen Psilander som utbildats vid universitetet i Dorpat i det dåvarande svenska Livland. Psilander (Magnus Krepper) är väl inte direkt ondskefull men en nitisk kyrkans tjänare som ser det som sin heliga uppgift att bekämpa trolldom och svartkonst. Rättesnöret blev den beryktade boken Malleus maleficarum (Häxhammaren) författad 1487. De europeiska häxprocesserna skedde utan någon större distinktion mellan katolska och protestantiska områden.

I skottgluggen befinner sig i synnerhet så kallade kloka och synska kvinnor. Men som villiga vittnen fungerade ofta en uppskrämd allmänhet som villigt understöddes av nitiska präster. En roll kunde även personliga passioner spela. I Djävulens Jungfru blir den unga och väna Anna (Tuulia Eloranta) en aktiv spelbricka i dramat. Anna som verkar som omtyckt piga hos Psilander grips av en flammande kärlek till fiskaren Elias (Lauri Tanskanen) som emellertid är gift och har flera barn med Rakel (Elin Petersdottir). I sin svartsjuka och desperation anger hon hustrun för häxeri. Slutligen följer en självuppoffringens akt då hon inser de tragiska konsekvenserna av sitt handlande.

Så framskrider handlingen från ljus och vardaglig bygdeskildring till mörk och mustig tragedi för att slutligen ändå återvända till ljuset. Som kostym- och epokdrama gör filmen ett någorlunda habilt intryck även om den språkliga brokigheten och dialogen ger smått valhänta drag. Detta är för övrigt den andra färska utflykten till 1600-talet och stormaktstiden som också behandlades av Mika Kaurismäki i The Girl King (Tyttökuningas, 2015).

Tematiskt handlar det givetvis även om religiösa och manliga fobier om kvinnan som representant för "köttet" och synden. Personligen anser jag att också Lars von Triers så omdebatterade Antichrist (2009) utspelade sig på axeln manligt–kvinnligt och kan ses om en kavalkad av kristendomens projektioner och metamorfoser, farhågor, förträngningar och djävulsutdrivningar.

I det manliga rollgalleriet noterar man Claes Malmbergs lismande och liderliga kyrkoherde och Antti Reinis empatiska fogde som känner sympati för de anklagade kvinnorna men utan makt att ingripa.

I den nordiska filmens hävder finns två tematiskt besläktade centrala verk. Dansken Benjamin Christensens stumfilm Häxan (1922) som blev ett rungande publikfiasko men som vunnit i betydelse som ett ytterst märkligt "kulturhistoriskt föredrag i levande bilder". Hans berömde landsman Carl Th. Dreyer var mannen bakom Vredens dag (1943), ett psykologiskt häxdrama om både självinsikt och självbedrägeri.

Hans Sundström Reporter, filmkritiker

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46