Hästarna under våra fötter

Bild: Pressbild

Drömmen om odödligheten uttryckt i den stora konsten och människornas oftast fruktlösa försök att förstå och omfatta den. Det är kanske temat för den ungerske författaren László Krasznahorkais sällsamt poetiska berättelsesamling.

Prosa

László Krasznahorkai

Seiobo där nere (Seiobo járt odalent)

Översättning Daniel Gustafsson

Norstedts 2017

László Krasznahorkais berättelsesamling Seiobo där nere är en märklig bok, vacker, tragisk, intrikat, tankeväckande. Mer om det strax. Men låt oss börja med att hedra den som gjort det möjligt för oss som inte kan ungerska att ta del av allt detta på svenska: översättaren Daniel Gustafsson.

Krasznahorkai har ett mycket särpräglat språk. Hans långa, musikaliska och suggestivt böljande meningar sträcker sig över många sidor, sveper in läsaren i språk, manar fram världar. Och detta görs helt osökt, med perfekt behärskning, aldrig som självändamål utan alltid med syftet att dra in läsaren i den problematik och de känslor som berättelserna handlar om. Det säger sig självt att det måste vara mycket krävande att följa honom i spåren. Men Gustafsson gör det med en självklarhet man inte trodde var möjlig, helt utan missljud som skulle störa läsarens koncentration. Det är också en absolut nödvändighet: Seiobo där nere är så pass krävande – och belönande – att en knackig översättning skulle sabotera hela projektet. Tack, Daniel Gustafsson!

Odödligheten

Så, vad är detta då för en märkvärdig bok? Den handlar om odödligheten, och dess pris. Seiobo är en japansk shintogudinna om vilken inte mycket är känt, utom att hon odlar en persikoträdgård som blommar vart tusende år. Den som äter av frukterna får evigt liv. I en av berättelserna uppförs ett Noh-spel där hon besöker jorden. Men temat som förbinder bokens berättelser är mer allmänt odödlighetens närvaro i livet och hur det går för människorna som får en skymt av den. Den representeras av konstverken, de allra största som visserligen behöver människorna för att bli till men som sedan transcenderar dem och deras mått. När de försöker följa, visar Krasznohorkai, kan det leda till både salighet och katastrof.

I sjutton berättelser, förlagda huvudsakligen till Sydeuropa och Japan, möter vi bland annat honom som en gång såg Kristus blinka på Bellinianos tavla Christo Morto, museivaktmästaren som ägnat sitt liv åt att betrakta Venus från Milo, mannen som hela sitt liv drömt om att besöka Akropolis, de två nyfikna amatörerna som vill veta allt om återuppbyggnaden av helgedomen i Ise och den gamle, landsförvisade Noh-mästaren Ze'ami som lägger ner allt sitt vetande i en sista skrift. Tonläget i berättelserna varierar stort, från det upphöjda och elegiska till det tragiska och parodiska, i enlighet med hur de livsavgörande upplevelserna påverkar protagonisterna. För museivaktmästaren, med alla normala mått en tragisk förlorare, innebär statyn en riktning och en hemlighetsfull glädje i livet. En annan förlorare är den parodiskt skildrade men kanske ändå lycklige arkitekten som aldrig fått en enda ritning uppförd men som håller ett lidelsefullt föredrag om barockmusikens upphöjdhet för åtta oförstående åldringar på ett landsortsbibliotek. Men för mannen som äntligen, efter att ha drömt om det hela livet, ska se Akropolis, för honom går det illa …

Ingivelsen

Sedan finns de som, svingade av Krasznahorkais magiska prosa, upplever epifanier vid betraktandet av eller arbetet med konstverken. En viktig del av berättelserna är den sakkunniga och levande beskrivningen av hur de har kommit till, vad vi vet om dem och hur de kanske kan tolkas. De balanserar den sublima tematiken med saklig konkretion och blir så ännu ett uttryck för spänningen mellan jordiskt och överjordiskt. Och de fyller en med beundran för Krasznahorkais vidsträckta kunskaper i olika ämnen.

Allra mest beundrar man dock hans poetiska ingivelse. Det finns en berättelse i Seiobo där nere som skiljer sig från de andra genom en viss, relativ konstlöshet. Den är kort och språket är enklare än i resten av boken. Kanske kan man se den som ett slags motto. Här skildras ett möte mellan ett dussin konstnärer. De har dragit sig tillbaka till en avskild ateljébyggnad för att arbeta. Plötsligt dyker ännu en kollega upp, en gammal rumänsk konstnär. Dagarna går och de andra fäster sig vid att han aldrig syns till och aldrig tycks arbeta. De besluter sig för att spionera, och hittar honom snart i närheten av ateljéhuset. Han har grävt en stor, djup grop i sandjorden. Mitt i den har han av jord skulpterat fram en skenande häst, fantastiskt realistisk och uttrycksfull. "Den är underbar!", utbrister kollegerna. Konstnären gör en gest över platsen:

"'Det finns väldigt många fler', utbrast han med kraftlös röst."

Själv tänker jag med bävan, avund och tacksamhet på László Krasznahorkai i det ögonblick han såg ut över nejden och plötsligt kom till insikt om den skenande hästhjorden där under fötterna, och förstod att han skulle bli tvungen att frilägga den, för oss alla att se.

Michel Ekman Litteraturkritiker

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning