Hasardspel, kärlek och död

Årets operafestival i Nyslott körde i gång med en ståtlig nyuppsättning av Tjajkovskijs Spader Dam. Jere Erkkiläs arbetsgrupp ger en huvudsakligen traditionell tolkning med vackra bilder, träffande detaljer och flyt i spelet.

Operafestivalen i Nyslott

Pjotr Tjajkovskij: Spader Dam.

Regi Jere Erkkilä, dirigent Alexander Vedernikov, körinstudering Matti Hyökki, scenografi Jani Uljas,

kostymdesign Erika Turunen, ljus William Iles och koreografi Reija Wäre. I rollerna Mika Pohjonen,

Irina Tjurilova, Elena Zaremba, Julia Mazurova, Suvi Väyrynen, Nikoloz Lagvilava och Kostantin

Sjusjakov. Olofsborg 6.7.2018.

Efter Eugen Onegin är Spader Dam Tjajkovskijs näst mest älskade opera och kanske den i vilken hans eget engagemang får sitt starkaste uttryck. Tjajkovskij utvidgade handlingen i Pusjkins novell och laddade upp brodern Modests potentiellt småtråkiga librettoklichéer med sin egen förtvivlan. Hans identifikation med den spelgalne och hysteriskt förälskade Hermann är direkt skrämmande.

Bröderna Tjajkovskij flyttade handlingen bakåt till Katarina II:s epok, men nu har arbetsgruppen valt att återföra den till Tjajkovskijs egen tid. Och varför inte eftersom det är hans utanförskap det handlar om. Ofta hänvisar man till Tjajkovskijs homosexualitet som orsaken till att han kände sig så alienerad. Men sexuella avvikelser var inte speciellt ovanliga ens i så kallade bättre kretsar och jag tror att psykologerna borde komma med en bättre förklaring som har med hans överemotionalitet att göra.

Jere Erkkiläs regi börjar praktfullt i en park i S:t Petersburg med folk som firar en ledig dag och soldater och barn som marscherar. Här har Tjajkovskij i viss mån tagit modell av Carmen, en opera som han dyrkade. Scenen badar ofta i olika disiga stämningsgivande färger. Här får den fattige Hermann veta vem Lisa är, kvinnan som han älskat i hemlighet. Här berättar också Tomskij, ståtligt sjungen av Nikoloz Lagvilava, om den gamla grevinnan, Lisas förmyndare, som bär på hemligheten med de tre korten som segrar i följd.

Hasardspelet var i tiden en veritabel landsplåga i Ryssland. Hermann blir fullkomligt besatt av tanken på dessa tre kort som skall ge honom chansen att klättra upp i den sociala skalan och vinna Lisas hand. Det hemska är att medlet slutligen blir viktigare än målet, spelet viktigare än kärleken. Han lämnar Lisa för att bege sig till spelsalen och hon begår självmord. Mika Pohjonen var vokalt oerhört imponerande i denna tunga roll och i samarbete med regin lyckades han också göra ett sceniskt rätt trovärdigt porträtt av den förtvivlade unge mannen.

Lisa är förlovad med den förmögne furst Jeletskij, men då Hermann söker upp henne är hon ändå mottaglig för hans överspända kärleksförklaringar. Kvinnor faller lätt för charmiga busar, sägs det i folkmun. Irina Tjurilovas Lisa är välsjungen på många sätt fast hon gärna kunde ha lite mera ung sårbarhet i kärleksmötena. I den stora arian i slutet, där Tjajkovskij skrivit både musik och text, var hon nog imponerande.

Den gamla grevinnan har inte som vanligt gjorts till en trött äldre adelsdam som drömmer om sin ungdom i Paris. Regin låter henne vara relativt ungdomlig och kanske något mindre skrämmande. Elena Zaremba sjunger sin lånade franska aria av Grétry med mustig mezzostämma men inte så darrigt som man brukar. Dessa tre huvudpersoner i operan förföljs alla av en mystisk gestalt på scenen, som mycket snart visar sig vara döden personifierad.

Också de övriga rollerna var väl besatta. Julia Mazurova sjöng snyggt både Polina och Daphnis. Fint gjorde också Suvi Väyrynen sin dubbelroll Masja och Chloë. Med imponerande klang och frasering sjöng Konstantin Sjusjakov Jeletskijs härliga kärleksförklaring, om vilken man sagt att den trots sin melodiska skönhet låter lite formell. Kanske det förklarar det svala mottagandet från Lisas sida.

Den ryske dirigenten Alexander Vedernikov är rätt man på rätt plats. Under hans ledning spelade festivalorkestern underbart Tjajkovskijs läckert orkestrerade melodiska musik. Han har ett lite långsammare grepp om partituret än t.ex. Gergijev. Det blir mjukare och inte så demoniskt men också så här får musiken både precision och djupt emotionellt innehåll.

Operafestivalkören var alldeles fenomenal både i sång och spel, och väl ifrån sig gjorde också barnkören. De visuella effekterna fungerade i allmänhet utmärkt och scenbilderna var tilltalande. Till det smidiga storspektaklet bidrog även dansgruppen med en stil som ibland var lite klassisk och ibland mera modernt gycklande. Föreställningen tog långsamt men säkert ett stadigt grepp om publiken och fungerade kanske bättre som helhet än på det intima personliga planet.

Förhandsreklamen visste berätta att en överraskning väntar oss på slutet. Och för all del, den kom ju nog, då spader dam dök upp i kortpacken och berövade Hermann storkovan i spelet. Grevinnan och Lisa vandrade över scenen. Hermann sköt sig själv men reste sig sedan, då döden förde honom till Lisa, som väntade i den stora öppningen i borgen uppe till höger, som många Nyslottbesökare i tiden upplevde som Sarastros borg.

Spader dam ges med dubbelbesättning och de andra solisterna lär hålla samma goda nivå.

Jan Granberg