Härlig fantasifest med vardagliga beröringspunkter

Meri Anna Hulkkonen och Robert Kock åker bland annat till månen i Viirus och Ensemble Bulleribocks nya föreställning.Bild: Janne Vasama

Oskar Pöysti debuterar som regissör med barnpjäsen Berättelser 1-2-3-4, en färggrann teaterlek baserad på Eugène Ionescos barnböcker.

Berättelser 1-2-3-4. Baserad på Eugène Ionescos barnböcker. Dramatisering och regi: Oskar Pöysti. Scenografi, ljus, kostym: Janne Vasama. Ljud: Kristian Ekholm. Musik: Robert Kock. På scenen: Meri Anna Hulkkonen, Robert Kock.

Teater Viirus 10.4.

Det är fint att få uppleva teater tillsammans med barn. Deras iver och förundran smittar av sig, och man kan leva sig in i hur de upplever de olika momenten, kanske för första gången. Bara att släcka lamporna är spännande. De plötsligt exploderande skratten får en själv att skratta – och tvärtom: när de vuxna skrattar åt någon undertext hakar barnen ofta på.

Största delen av premiärpubliken för Berättelser 1-2-3-4 på tisdag morgon består av en blandad grupp från daghemmet Pärlan som ligger granne med Teater Viirus i kvarteret Viktoria.

Föreställningen, som passar barn mellan tre och sex år på ett ungefär, är ett samarbete med Ensemble Bulleribock. Oskar Pöysti samarbetade med skådespelarna Meri Anna Hulkkonen och Robert Kock redan när han år 2016 skrev pjäsen Lilla Anna och Långa Farbrorn. Den här gången står han för dramatisering och regi.

Föreställningen på cirka femtio minuter är en fantastisk fantasifest full av magi. I huvudrollen är Josette (Hulkkonen), trettiotre månader gammal. Hon har en hundkompis som heter Jaques (Kock). Berättelsen (eller rättare, berättelserna) börjar när hon en morgon knackar på sina föräldrars sovrumsdörr och ingen öppnar. Det hörs bara höga snarkningar från kappsäcken – de har varit på teater på kvällen, och sedan på restaurang, och sedan på dockteater och sedan på disco och sedan på restaurang igen (och ätit surkål) och nu är de trötta.

Så Josette måste hitta på något att roa sig med. Hunden Jaques börjar berätta en berättelse inne i berättelsen för henne, och det här för ut bägge två på äventyr. Fantasin har verkligen inga gränser.

Iscensättningen är helt enkelt underbar, full av överraskningar och snilleblixtar. Hur föräldrarnas utekväll återberättas till exempel, med inblickar i små lysande tittskåp. Eller hur Josette går till parken: en grön kastrull som visar sig vara bottenlös och ur vilken hon drar fram de mest oväntade ting. Föräldrarna som snarkar som grisar är så klart – grisar. Månen smakar gott och liknar intill förväxling en riskaka.

Det är Janne Vasama som skapat scenografin, och han har också designat kostymerna och ljussättningen. Den fiffiga ljudvärlden, full med små ljud som ger orden en ytterligare dimension, är gjord av Kristian Ekholm. Robert Kock har skrivit musiken och sitter även stundvis bakom den elektriska orgeln.

Logiskt absurt

Berättelserna förs framåt i ett tempo som inte känns vare sig för snabbt eller för långsamt. Man har tid att ta in det som händer, men hinner inte få tråkigt (nu talar jag om mig själv, men detsamma verkar gälla den egentliga målgruppen), och upprepningar understryker de komiska bitarna och gör dem ännu roligare. Bland de roligaste infallen är biten när Josette och Jaque går i korridoren – och tar korridoren med sig, bokstavligen. Det är så absurt, men ser på scenen alldeles logiskt ut. Sången om hur alla ting byter namn – telefon heter ost, ögon heter fingrar och så vidare – kan säkerligen leva vidare i barnens egna lekar.

Fastän det mesta är fantasilek, finns inslag av inte alltid så rolig verklighet – hur pappa bara sitter och talar i telefon i sitt arbetsrum, eller hur han är trött när han igen varit ut på restaurang och disco, ensam dessutom. Mamma har åkt till sin egen mamma på landet (men kommer lyckligtvis snart tillbaka med blommor i håret).

Pöysti har skapat en fungerande helhet av de roliga berättelserna, och Kock och Hulkkonen är verkligt utmärkta i sina roller – Kock i fler än en dessutom. Energiska och med livligt minspel och fysiskt uttryck som sig bör. Den sjuttiotalsinspirerade färgvärlden och scenografin ger alltsammans en varm och mjuk inramning, som dessutom kommer till uttryck via mjukisdjuren vi kan sitta och krama under föreställningen.

Eventuellt kunde publiken ha gjorts lite mer delaktig i föreställningen – visst involveras den ett par gånger – men det är också det enda jag hittar på att anmärka på.

Föreställningen visas fem gånger på Viirus den 12.4 – 15.4 varefter den åker på turné. Teatern tar emot bokningar för hösten 2018.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08