Hård kritik mot Vanda: Tar inte tag i mobbning och trakasserier

Rainer Åhlgren, huvudförtroendeman för Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade i staden, menar att Vanda inte tar i arbetsplatsmobbning och trakasserier som staden som arbetsgivare borde. Bild: Cata Portin

Vanda betalar lägre löner än grannstäderna Helsingfors och Esbo för många tjänster. Men huvudförtroendeman Rainer Åhlgren är mindre oroad för lönerna än för förhandlingskulturen i staden och för att Vanda inte håller sig till uppgjorda avtal. Inte heller tar man alltid tag i direkta trakasserier, menar han.

I december i fjol skapade byggnadstillsynen i Vanda rubriker för att staden inte hade tillräckligt med tjänstemän för att kunna behandla nya ansökningar om byggnadstillstånd. Stadens tjänstemän hade flyttat till andra kommuner som betalar bättre för det jobb de gör.

Läget är detsamma på andra håll inom stadens förvaltning. Inom sysselsättningsservicen har personal slutat och omsättningen är stor. Många, speciellt med social utbildning, får högre lön i grannkommuner och väljer att flytta.

Men löneskillnaderna är inte det största bekymmer som Rainer Åhlgren har. Han är huvudförtroendeman vid Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade Fosus.

Han pekar i stället på arbetsbeskrivningar som skrivs om utan att arbetstagaren hörs, på arbetstagare som jobbar på samma arbetsplats och med samma uppgifter på olika villkor och på direkt arbetsplatsmobbning som staden enligt honom inte tar i.

– Vanda tolkar lagen om samarbete på arbetsplatserna på sitt eget sätt. Inte heller följer staden som arbetsgivare alltid de kommunala arbetsgivarnas rekommendationer. Stadens rykte som arbetsgivare blir sämre hela tiden, säger Åhlgren.

Flykt från vårdcentraler

Hälso- och sjukvårdarna är en arbetsgrupp som under hösten fått mycket publicitet. Under sensommaren och hösten har mer än 30 vårdare på Vandas vårdcentraler sagt upp sig för att börja jobba på annat håll. Den största enskilda orsaken till flykten är att vårdarna är i en ojämlik situation vad lunchpauserna beträffar.

En del av vårdarna får äta sin lunch vid sidan av arbetet under den tid på dagen då de har möjlighet att lösgöra sig. En annan grupp förväntas däremot äta lunch på egen tid och har därför fått sin arbetsdag förlängd med en halv timme. I praktiken jobbar grupperna sida vid sida och utför samma arbete.

Att det gått så beror på att Vanda efter att ha gjort en utredning kring arbetstiden beslöt att ändra villkoren i den del av arbetsavtalen som inte explicit säger att vårdaren har rätt att äta på arbetstid. Det innebär alltså att det nu finns två grupper med samma arbetsbild men med olika arbetsvillkor.

– Det finns grundläggande fel i själva utredningen och staden gjorde alltså sina förändringar i arbetstiderna med fel utgångspunkt, säger Åhlgren.

Han påpekar också att det går att ifrågasätta om villkoren i samarbetslagen uppfyllts när förändringen genomförts. Man kan fråga sig om arbetstagarparten fått tillräcklig information om förändringen och om man ens försökt åstadkomma någon enighet i frågan, påpekar han. Man kan inte ändra på ett gällande avtal utan att parterna är överens. Arbetstagarparten har enhälligt motsatt sig förändringen, men upplever att staden inte lyssnade på några argument.

– Stadens rykte som arbetsgivare blir sämre hela tiden, menar huvudförtroendemannen Rainer Åhlgren. Bild: Cata Portin

Krävande grävarbete

Ett annat område där Vanda bedriver en ojämlik lönepolitik är markplaneringen, anser huvudförtroendemannen. Grönområdesplanerarna och gatuingenjörerna har i praktiken lika krävande arbeten, men ingenjörerna har högre lön än planerarna. När frågan lyftes var svaret enkelt.

– Stadens attityd var att det är svårare att gräva i asfalt än i gräs, säger Åhlgren.

Då det argumentet inte höll skrevs arbetsbeskrivningarna om så att gatuingenjörerna numera är specialexperter. Det motiverar att de får högre lön. Tvisten har nu behandlats i olika instanser i fyra år.

Inom den sociala sektorn ska löner betalas enligt hur krävande arbetsuppgiften är. Så har det inte varit i Vanda. Nu då arbetsbeskrivningarna skrivs om görs det utan arbetstagarparten. Lönesänkningar som enligt Åhlgren är omotiverade har gjorts, för arbetstagarens arbetsuppgifter har inte förändrats. Inte ens frågan vad som motiverar sänkningen får alltid ett svar menar han.

Personer med samma arbete får olika lön samtidigt som Vanda i flera år har sänkt lönerna för personer som formellt inte är kompetenta för det jobb de sköter. Sköter de trots det samma arbetsuppgifter som personer med formell kompetens, ska de enligt lagen ha samma lön. Processer mot Vanda är på gång, eftersom staden är skyldig att betala löneskillnaden retroaktivt.

– Vanda har varit stolt över att inte permittera personal ens under ekonomiskt riktigt dåliga år. Det har inte behövts när man i stället sänkt lönerna. Staden sparar också på att vänta med nyrekryteringar då folk säger upp sig, säger Rainer Åhlgren.

Mellancheferna bra

Facket har upprepade gånger påtalat missförhållandena, men enligt Åhlgren är förhandlingskulturen i staden dålig. Förtroendemännen ses inte som likvärdiga förhandlingsparter och får ofta inga svar på de frågor de ställer. När frågor tas upp på förbundsnivå struntar staden dessutom ofta i de rekommendationer som de kommunala arbetsgivarna ger.

Åhlgren vill ändå understryka att de allra flesta chefer i stadens organisation vill de anställda väl och gör sitt bästa för att skapa en god arbetsmiljö. Problemen uppstår när det blir frågan om pengar de inte kan fatta beslut om, eller då det uppstår någon konflikt på någon av arbetsplatserna.

– Beslutsfattandet i personalfrågor är så centraliserat att de som konkret basar för olika delar av organisationen inte har en tillräcklig möjlighet att påverka, säger han.

Åhlgren säger att han gärna skulle vara med och främja en konstruktiv dialog i arbetsgemenskapen och beklagar att atmosfären blivit spändare de senaste åren.

Läs om Laura och Maunos erfarenheter från Vanda:

Olämpligt bemötande och trakasserier, Laura

Som nyexaminerad med högre akademisk examen fick Laura i september jobb som praktikant på en av Vandas förvaltningsenheter. Allt gick bra och hon fast anställdes i februari följande år.

– Jag undrade ändå lite över stämningen på arbetsplatsen, chefen vakade väldigt noga över alla och det verkade som om hen var rädd för att göra något fel.

I början undrade Laura också över den vägledning hon fick i samband med sina arbetsuppgifter. Visst förstår du hur svårt och krävande det här är, kunde chefen fråga. Laura insåg också snabbt att hon inte skulle föra fram några egna åsikter vid avdelningens möten, det gick så långt att hon började skämmas över att föra fram sina åsikter.

Eftersom Laura hade problem med inomhusluften på sin arbetsplats fick hon flytta till andra utrymmen. Nu kunde chefen inte övervaka henne på samma sätt, men skrämde henne i stället med alla fel hon kunde göra. Skulle Laura ringa ett samtal fick hon också detaljerade instruktioner om hur hon skulle uttrycka sig och ofta skäll för att ha uttryckt sig fel. Ofta skulle också meddelanden per e-post gås igenom innan Laura fick skicka dem.

– Jag hade möte på tumanhand med chefen varje måndag och på söndagarna grät jag och hade ont i magen. Men jag sade ingenting till någon utan skyllde på mig själv, berättar Laura.

Till sommaren kände Laura sig allt sämre Hon tappade rösten och gjorde till slut det misstag hennes chef väntat på. Hon gjorde ett litet räknefel i en rapport.

– Min chef skällde och förödmjukade mig, jag vågade ingenting säga.

Laura fick också skäll då hon samlade in information hon behövde direkt från dem som berördes i stället för att gå via sin chef. Någon respons på sitt jobb fick hon aldrig, inte ens då hon vid ett utvecklingssamtal sade att hon kände sig som om chefen inte litade på henne.

2014 gjordes en organisationsförändring och Lauras titel ändrades samtidigt som lönen sänktes med 300 euro i månaden. Arbetsuppgifterna förändrades däremot knappast alls. Arbetsgivarens agerande undersöks nu av Lauras jurist.

När Laura våren 2015 fick en panikattack kontaktade hon facket och företagshälsovården.

Resultatet blev att medan facket tog sig an Laura, svarade arbetsgivaren att hon visst inte var mobbad på arbetsplatsen, hon hade ju gjort ett misstag. Laura blev erbjuden ett nytt jobb, den här gången som sekreterare. Hon tackade nej eftersom hon inte ansåg att jobbet motsvarade hennes utbildning. Den gången blev hon direkt hotad av sin chef.

– Det kommer att bli mycket besvärligt för dig, fick jag höra, säger Laura.

Arbetarskyddsmannen var med och hörde hotet.

I stället för att ta i hotet mot Laura konstaterade arbetsgivaren att hon fått negativ respons på sitt arbete, något Laura själv inte hört om tidigare. På samma sätt fortsatte det när hon sökte upp företagshälsovården, i stället för att se över stämningen på arbetsplatsen fick Laura höra om fel hon gjort i sitt eget arbete. Den utredning om situationen på arbetsplatsen som hälsovården rekommenderade gjordes aldrig, i stället använde staden en konsult som ställde frågor gjorda i samarbete med arbetsgivaren.

Regionförvaltningsverket har gjort en utredning kring fallet och konstaterar i sin rapport från hösten 2016 att staden gjort sig skyldig till olämpligt bemötande och trakasserier av arbetstagaren.

Laura är fortfarande arbetslös, medan hennes tidigare chef jobbar kvar.

– Jag kan inte be potentiella arbetsgivare att ringa min tidigare chef och det är ett problem.

Laura säger att hon fortfarande har trauman efter tiden i Vanda och det hon upplevt inte är lätt att prata om. Hon har ställt krav på staden för utebliven inkomst och för det hon förlorade då hennes lön sänktes, men säger sig inte hysa något större hopp om att få ersättning.

Bild: Cata Portin

Frikänd fast dömd, Mauno

– Den här processen har kostat mig min hälsa. Också om det nu går lite bättre på min arbetsplats så känns det som om jag fortfarande blir trakasserad och nonchalerad i små frågor, säger Mauno.

Bakgrunden är att Mauno jobbar inom en enhet i Vanda som hjälper personer som har svårt att hitta jobb med sysselsättande åtgärder. Personerna jobbar i verkstäder, ofta med mindre hantverksjobb. Mauno har arbetat inom enheten länge, också i förmansställning. De senaste åren har han ändå varit både studieledig och alterneringsledig i längre perioder.

Under en av Mauons studieledigheter inledde några personer på enheten en renovering av ett egnahemshus, ett hus som tillhörde en person som jobbade i Maunos enhet. Släktingen betalade 1 000 euro för jobbet, en summa som stadens högre chefer ansåg var alldeles för låg. De lade prislappen vid hela 60 000 euro. Något avtal om jobbet fanns det inte och utomstående beräkningar för vad jobbet kostat låg närmare den fakturerade summan än stadens beräkning.

Till saken hör att renoveringen inte gick som på Strömsö. Skåpdörrar som inte gick att öppna och lister som var fel mätta innebar att en stor del av jobbet måste göras om senare. Det var därför det slutliga priset sänktes till 1 000 euro.

Mauno blev anklagad för brott mot tjänstemannaplikten, för att inte ha övervakat sin personal. Vanda polisanmälde renoveringen och Mauno förhördes under en hel dag. Polisen hade information Mauno som inte fått trots att han tidigare erbjudit sig att reda ut frågan.

– I det här skedet hade en av de anställdas liv redan förstörts, fallet hade fått rubriker i tidningarna då Vanda polisanmälde, men ingen talade med oss, säger Mauno.

Fallet gick till brottsprövning och domstol. Mauno blev dömd för brott mot tjänsteplikten, men befanns oskyldig till allt som hade med prissättningen av renoveringen att göra. Processen i olika rättsinstanser tog fyra år och under den tiden var Mauno både sjukskriven och alterneringsledig. Till sist måste han tillbaka till sin tjänst.

– Där kände jag mig som behandlad som luft, säger han.

Och trots att Mauno blivit frikänd i domstol fick han en räkning för renoveringen av Vanda stad. Den var inte speciellt liten, påpekar han. När han via en jurist bestred den kom det en ny, lite mindre räkning. Också den bestred Mauno, utan att få någon reaktion från staden. Nu är betalningsfrågan begraven, Mauno har inte tvingats betala. Men bara att få räkningarna var en stressfaktor.

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning