Har journalister ryggrad?

Varför ifrågasätts den som står upp för de svaga, men inte den som låter bli? När blev journalister så auktoritetsbundna och insmickrande?

Kulturminister Sampo Terho intervjuades i radion (16.3) och fick frågan om varför gymnasieelever i finska skolor allt mera sällan väljer att skriva svenska i studenten. Hans svar var ungefär att tvångssvenskans tid är förbi. Ett svar som egentligen inte förklarar ett smack.

Kampanjen att utrota det svenska språket i Finland är vår kulturministers främsta politiska program. Inget nytt under solen. Vårt land har kanske förtjänat en ovanligt obildad och osympatisk kulturminister. Men när den svenska reportern låter bli att ifrågasätta begreppet tvångssvenska ter sig ministerns kommentar som en dubbel käftsmäll. Han vill inte bara avskaffa det svenska språket i skolorna i vårt land, och myser över trenden med sjunkande popularitet för svenskan, han påtvingar också den svenska reportern och alla radiolyssnare ett obehagligt propagandistiskt och kränkande begrepp. Tvångssvenska?

Vi har hört termen förut, och antas uppenbarligen bara leva med det kränkande ordvalet. Men varför anmärker reportern inte för Terho att han använder ett begrepp som är en kränkning riktad mot de svenskspråkiga, och som har uppkommit i syfte att diskriminera? Att han, trots sin enkelspåriga kampanj, helst skulle uttrycka sig sakligt och respektfullt i egenskap av minister? Han kunde ha ställts frågan om han tror att hans sätt att uttrycka sig kan tänkas såra svenskspråkiga. När reportern väljer att finna sig i formuleringen, förs också kränkningen vidare. Tråkigt att utsättas för den i sitt kök, som en blixt från en klar himmel!

I Obs! Debatt för två veckor sedan valde programledaren att låta tidigare riksdagsledamoten Kimmo Sasi komma undan med sitt försvar av nuvarande praxis att utvisa irakier. Lovisabor följde med diskussionen om den irakiska flyktingfamiljen i staden, som hade fått ett negativt asylbeslut och som nu hotas av utvisning. Stadsdirektören och flyktingaktivisten från Lovisa, visade altruistisk omtanke om de sju barnen och deras föräldrar, och motsatte sig Migrationsverkets beslut. Sasi försvarade inte bara grundlagen och rättsstaten, utan också Migrationsverkets beslut, trots att vi fick veta att Migrationsverkets utredningar och intervjuer var bristfälliga.

Tv-publiken väntade sig frågan "Vill du alltså att den irakiska familjen i Lovisa utvisas?", men den ställdes inte. Varför visar redaktören sympati för makthavare? Varför ifrågasätts den som står upp för de svaga (stadsdirektören och flyktingaktivisten från Lovisa), men inte den som låter bli? När blev journalister så auktoritetsbundna och insmickrande?

När journalister slutar att vara de vakthundar de borde vara är demokratin satt ur spel. Vem ska då ställa de obekväma viktiga frågorna till makthavare? Och ifrågasätta deras omdöme, som alla finländare måste leva med.

Nina Sirén Lovisa

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33