Här har kvinnorna styrt i generationer

Tre generationer kvinnor i samma familj – dottern Firly, Yefri Harti och moster Hasni Amin.
 Bild: Veronica Rönnlund Aldman

I västra Sumatra i det muslimska Indonesien är det kvinnorna som räknas. Här är arvsrätten och familjelivet kvinnornas oinskränkta privilegium. HBL har träffat minangkabauerna, världens största matrilinjära befolkningsgrupp.




Den islamiska fastemånaden ramadan har precis avslutats. Det firas med den stora festen Eid al-fitr. Bland de frodiga risfälten i skuggan av Sumatras mest aktiva vulkaner samlas släkt från när och fjärran i flera dagar för att umgås i Yefri Hartis hus i byn Koto Marapak, strax utanför Bukittinggi. Alla hjälps åt med matlagningen som tar timmar att förbereda. Att laga mat till 35 personer är inget litet projekt. När skymningen sänker sig samlas man och äter tillsammans. Maten serveras på bananblad som vecklats ut på golvet. I den här regionen är maten känd för sina kryddor och rika smaker. 



Yesni Harti dukar inför kvällens middag. Alla 35 gästerna äter tillsammans från bananblad som vecklats ut på golvet. Bild: Veronica Rönnlund Aldman

När vi först träffar Yefri Harti, 53, tar hon emot i sitt varsamt renoverade, traditionella familjehus, mitt i minangkabaukulturens hjärta. Här, i världens folkrikaste islamska nation, har kvinnor styrt utvecklingen direkt och indirekt i generationer. Yefri Harti är noga med att skilja på matrilinjära samhällen och matriarkat. Matrilinjära släktförhållanden innebär att härstamning och släktskap räknas endast på mödernet. Ett matriarkat är en samhällsordning där all makt innehas av kvinnor.


Det har forskats mycket om folkgruppen minangkabau. Den generella tolkningen är att befolkningsgruppen är en mix av malajiska kulturer som utvecklades ur två huvudklaner. Minangkabau omfattas numera av hundratals olika klaner som spridit sig till olika delar av Indonesien och Malaysia. Det finns omkring åtta miljoner minangkabauer, därmed utgör gruppen cirka tre procent av Indonesiens befolkning.

Tak och väggar är gjorda av flätad bambu. Renoveringen tog åtta månader.
 Bild: Veronica Rönnlund Aldman

När Yefri Harti växte upp bodde upp till fyra familjer i flera generationer tillsammans i det här huset i Koto Marapak. Hustakets unika spetsar symboliserar buffelhornet, det vill säga boskapen som var viktig för människan. Tak och väggar är gjorda av flätad bambu och innerväggarna i det stora sällskapsrummet, där alla brukade samlas, är täckta av mörk träpanel. 


– Efter många intensiva år var huset igenbommat och stod egentligen bara och förföll. Jag lät renovera det för att jag ville visa andra att det var så här vi levde. Just nu bor bara min 76-åriga moster Hasni Amin här, med stöd och hjälp från familjen. Lite ensamt är det kanske, unga människor tänker annorlunda. Livet är annorlunda för oss i de yngre generationerna, konstaterar Yefri Harti.


I släkthuset har allt bevarats som det var förr. På tavlan i bakgrunden syns Hasni Amin tillsammans med sin mamma. Bild: Veronica Rönnlund Aldman



I minangkabaukulturen äger kvinnan allt enligt adat, en oskriven sedvanerätt med rötter i animism, hinduism och buddism som var de dominerande religionerna i Indonesien före islam. Arvsrätten går från modern direkt till döttrarna som ärver hus och land. Männen har dock en viss arvsrätt, men bara via fadern och hans ägodelar. Från 16-års ålder förväntas pojkar flytta hemifrån för att lära sig att klara sig på egen hand. Trots att familjerna till viss del ibland ger ekonomisk hjälp till uppehälle och studier, tvingas många bo i moskéer. 


En del unga män reser under tiden till Jakarta och andra städer några år för att återkomma senare och bilda familj på hemmaplan. Det är en av anledningarna till att folkgruppen sprids geografiskt. 



För att kunna vara tillsammans med en flicka från hemtrakten måste pojkvännen godkännas av klanledaren. Blir det giftermål flyttar mannen in hos kvinnans familj. Om det blir skilsmässa flyttar mannen ut, utan någon som helst kompensation. 


– Jag kan inte säga att det alltid varit helt problemfritt. Men även om unga människor i dag väljer att leva ett modernare liv så fungerar det fortfarande på samma sätt enligt traditionen, säger Yefri Harti. 



Mitt i byn, bland moskéer och vanliga boningshus, står det gamla släkthuset som en symbol för hur man levde förr. Bild: Veronica Rönnlund Aldman

Folkgrupp: Etnisk folkgrupp som härstammar från västra Sumatra, Indonesien.


Befolkning: Drygt åtta miljoner.


Spridning: Indonesien, Malaysia.


Religion: Rötter i animism och hinduism. Från 1300-talet stärktes de buddistiska influenserna. På 1500-talet adopterades islam på allvar i Minangkabau-kulturen. 


Språk: Tillhör den austronesiska språkfamiljen och är nära besläktat med malajiska språk.


Huvudsaklig näring: Jordbruk, handel. 



Omvärlden betraktar ofta minangkabauerna som religiöst konservativa. Kvinnorna i de äldre generationerna har ofta stannat hemma för att ta hand om barnen och hemmet medan mannens jobb har varit att skydda kvinnorna, huset och försörja sin familj. Det är också männen som har den officiellt styrande makten i lokala klanråd där man beslutar om fördelning av arbete och intäkter mellan klanmedlemmarna.


– Men vi lyssnar på varandra, i parrelationer råder konsensus och som kvinnor har vi mycket att säga till om vad gäller ekonomi, våra barns utbildning och ordningen i hemmet. Vid officiella möten brukar vi sitta med och framföra våra åsikter "viskande" till representanterna, förklarar Yefri Harti .

Även om Yefri Harti står med båda benen i både det traditionella och moderna samhället är hon olik många i sin generation. Under några år i huvudstaden Jakarta utbildade hon sig till lärare i tyska. Hon har aldrig besökt Tyskland och kommer förmodligen inte heller att besöka.

– Jag tyckte om språket och tänkte att tyska, det vill jag lära mig. Kvinnor kan göra sina egna val, det fick jag lära mig redan av min mormor.



Sedan sju år tillbaka är Yefri Harti skild från den man som hon fått tre barn med; en son och två döttrar. Hon är fåordig om orsaken till skilsmässan. I Minangkabaukulturen är skilsmässa både accepterat och relativt vanligt. Kvinnornas ekonomiska trygghet gör att de vågar avbryta dåliga förhållanden och bygga sina egna liv. I det sekulariserade multikulturella Indonesien med formell religionsfrihet är skilsmässor vanligare bland muslimer än bland till exempel de landsmän som bekänner sig till katolicismen. Den indonesiska katolska kyrkan tillhör en konservativ gren som inte tillåter skilsmässa.



Men gifter hon om sig blir det komplicerat. Särskilt om även en eventuell ny partner redan har egna barn med arvsanspråk. 


Förberedelserna inför kvällens släktmiddag har pågått hela eftermiddagen.
 Bild: Veronica Rönnlund Aldman

Vi fortsätter till grannbyn Kamang Magek där vi hälsar på i traktens vackraste släkthus mitt under den stora släktträffen. Enligt familjen är det här ståtliga huset traktens enda byggnad som inte brändes ner av holländarna under den 150 år långa nederländska ockupationen som slutade 1949. Huset ägs av 54-åriga Arifah som föddes just här. Tillsammans med maken Adrizal, 56, har hon sett till att byggnaden underhållits minutiöst under årens lopp. 
Men framtiden är oviss. Med två söner och en dotter som rotat sig på annat håll finns det ingen självklar arvinge. Släktfesten störs redan av kusinen och hennes döttrar som pratar öppet om möjligheten att ärva huset. 
Arifah avbryter plötsligt intervjun. Hon vill inte svara på fler frågor. Men vi får gärna fotografera henne i det vackra huset.

Arifah föddes här i huset men hennes enda dotter vill inte följa i hennes spår och överta ägandet. Det har redan börjat orsaka släktfejder. Bild: Veronica Rönnlund Aldman



I Indonesien är minangkabaukulturen fortfarande stark även om nya generationer växer upp i samma verklighet som unga i resten av världen. Föråldrade klanstrukturer, som förutsätter att människor föds, lever och dör på samma ställe, utmanas av ökad utbildning och obegränsade kommunikationsmöjligheter. 


Kulturens matrilinjära struktur har även börjat ifrågasättas ur både religiöst och socialt perspektiv. 
Yefri Hari berättar att landets traditionella islamister har haft svårt att förlika sig med den matrilinjära arvsordningen och de möjligheter som den ger kvinnorna. Internt inom folkgruppen har det även förekommit reaktioner på att pojkar behandlas orättvist. I vissa fall har det lett till juridiska tvistemål. 



Ett av de ståtligaste släkthusen är Arifahs hus, det enda huset i Kamang Magek som inte brann ner under den holländska ockupationen.
 Bild: Veronica Rönnlund Aldman


Arifah och maken Adrizal har levt tillsammans länge. Osäkerheten om vad som ska hända i framtiden plågar båda. 
 Bild: Veronica Rönnlund Aldman

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning