Har Front National blivit rumsrent?

President. En av dem, Emmanuel Macron eller Marine Le Pen, väljs till Frankrikes president på söndagen. LEHTIKUVA/AFP PHOTO/PHILIPPE HUGUEN Bild: Philippe Huguen

Den häftiga franska valduellen onsdag kväll mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen avslöjade Le Pens sämsta sidor. Hon kom med fräcka påståenden om motståndarens åsikter, Macron lyckades lugnt avslöja ihåligheten i hennes eget program, ekonomiskt och politiskt ohållbart. Men i år blir det ingen ”republikansk front” mot Le Pen.

Att det inte blir någon front mot Marine Le Pen beror på att en presidentkandidat, tidigare gaullisten Nicolas Dupont-Aignan, har gjort gemensam sak med henne. Och alltför många väljare tar risken att varken rösta på Le Pen eller den närmast socialliberale Emmanuel Macron.

Överraskande stöd har Emmanuel Macron fått av Greklands förre finansminister Yannis Varoufakis. Det är klart att man måste rösta Macron, säger han. Macron var som ekonomiminister den ende som försökte hjälpa det krisdrabbade Grekland, säger yttervänstermannen Varoufakis. Han kallar åsiktsfränden Jean-Luc Mélenchons attityd för oförsvarlig. Mélenchon har vägrat uppmana till att rösta Macron.

Europa och immigrationen är de största vattendelarna. Antingen är man för EU, om än mer demokratiskt och mer effektivt än nu, för globaliseringen och solidarisk med immigranterna (Macron) eller är man häftig motståndare till all immigration, allt muslimskt, till EU, euron och globaliseringen (Le Pen).

Inte har väl Front National hunnit bli rumsrent? Läget är nu annorlunda än 2002 då Jean-Marie Le Pen förde Front National till den andra presidentvalsomgången. Då var överraskningen total och över en miljon fackanslutna protesterade med marscher. Den så kallade republikanska fronten fungerade, vänstern ställde mangrant upp för sin motståndare. Jacques Chirac fick i slutomgången 80 procent av alla röster. I år var 1 maj-demonstrationerna magra, drygt etthundratusen personer marscherade i hela landet. Nu spår galluparna i bästa fall 60 procent av rösterna för Macron.

De demokratiska partierna har inte gått ut med gemensamma upprop mot Le Pen, men otaliga enskilda politiker nog. Det räcker inte med att uppmana att rösta Macron, det krävs aktivt stöd för honom. En populär centerminister, Jean-Louis Borloo, som redan för tre år sedan lämnade dagspolitiken, har stigit fram och erbjudit Macron sina tjänster. Aningslösheten är alltför stor. Borloo säger sig ha vaknat upp en dag, nu i sista ögonblicket, och insett: det värsta kan ske! I så fall betyder det katastrof för en hel generation.

Forna franska deporterade skriver i en appell om en dödlig risk om Front National kommer till makten. Men gymnasieelever har (häpnadsväckande) marscherat för varken eller-attityden. Varken finansens kandidat eller fascisten, ropar de. Den verkliga svikaren är yttervänsterns Jean-Luc Mélenchon, på fjärde plats i den första valomgången med nästan sju miljoner väljare. Han kräver blockad mot Le Pen, men vägrar säga ut att man bör rösta Macron, 2002 uppmanade han klart att rösta för Chirac.

Inför det faktum att 19 procent av Mélenchons väljare siktar på att rösta Le Pen och två tredjedelar röstar blankt eller röststrejkar, har han försökt avtvinga Macron ändringar i hans program. Macron säger nej, men har gått med på att tänka om beträffande Bolkensteindirektivet om utsända arbetare (som betyder illojal konkurrens) och om handelsavtalet med Kanada. I Le Pens valpropaganda har Macrons fyra år som bankman vid varit verkligt godis. Liksom hans två år som ekonomiminister under François Hollande med ansvar för den hatade arbetstidslagen.

Nicolas Dupont-Aignan med minipartiet Debout la France (Res dig Frankrike) fick lite under fem procent av rösterna i den första valomgången, men inte tillräckligt för att få utgifterna ersatta. Genom Front National får han finanserna ordnade och blev utlovad premiärministerposten om Le Pen blir president. Men många av hans partianslutna har lämnat partiet i protest. Små löften har han fått av Le Pen. Utträdet ur EU och euron är inte just nu en första rangens fråga för Le Pen, de skrämmer ju väljarna.

De som vill rösta varken eller förbereder själva repet för att hänga sig, säger Edwy Plenel, chefredaktör för sajten Médiapart och tidigare chefredaktör för Le Monde. Det enda sättet att undvika kaos är att rösta på Macron. Man behöver inte vara ense med Macron om hans program, säger vänstermannen Plenel, där finns mycket som borde ändras. Det positiva är Macrons projekt, som han genomdrivit på ett enda år. Att krossa det politiska systemet och partierna och försöka samla fransmännen kring arbete för rättvisa. Politikerna både till höger och vänster har i decennier bedragit väljarna, säger Plenel.

Plenel är förbittrad på det franska presidentstyret som gör att politikerna tror sig äga väljarnas röster. Tänk på folkomröstningen 2005 om EU-konstitutionen. Folket röstade nej, men politikerna såg till att författningen blev godkänd i varje fall. Nej, parlamentet borde få mycket större inflytande. Och på vilket sätt beaktade Chirac de röster han fått av sina politiska motståndare 2002? Inte alls! Allt har fortsatt som förut med ökande arbetslöshet, ojämlikhet och svindlande inkomstklyftor. Det har berett jordmånen för Le Pen. Plenel har också hälsningar till Mélanchon. Hans attityd är oansvarig och oförklarlig.

Efter den första valomgången begav sig Macron till Whirlpoolfabriken i sin födelsestad Amiens. Där har arbetarna strejkat i veckotal för att fabriken upphör och flyttas till Polen. Medan Macron, som togs emot med visslingar och buanden, förhandlade med de fackansvariga, tog sig Le Pen oanmäld till fabriken. Hon trängdes utanför med jublande strejkande och lovade nationalisera fabriken. Många selfies och kramar blev resultatet.

Plenel säger att man borde berätta för arbetarna att de inte skulle ha någon strejkrätt alls om Le Pen blir president, att hon är den värsta fienden till alla sociala rättigheter, att pressfriheten skulle avskaffas och att alla korruptionsaffärer som hennes parti och hon själv nu är inblandad i är långt värre än François Fillons "affärer". Le Pen har speciella kontakter med Vladimir Putin och hon är arvtagare till republikens fiender.

Gunn Gestrin Frilansjournalist som är specialiserad på Frankrike

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning