Har Finland råd med mera lån?

Bild: Wilfred Hildonen

Har eurozonen sparat sig till döds i en icke fungerande valutaunion? Finland har i varje fall inte råd att avstå från en väl utformad stimuleringspolitik.

I valdebatten har man debatterat huruvida Finland har råd att öka de sociala transfereringarna såsom höjda pensioner för ekonomiskt eftersatta eller att öka kostnaderna för exempelvis utbildning och forskning – eller bör man som Finansministeriet nyligen efterlyste föra en ytterst stram finanspolitik med besparingar.

Rent allmänt kan konstateras att i dag då låneräntan fortsatt att hålla sig kring noll eller till och med under noll samtidigt som inflationen varit helt blygsam har allt fler ekonomer börjat ställa sig positivare till en högre belåningsgrad vilket inte är förvånande eftersom lånekostnaderna radikalt gått ned. Dessutom kan man konstatera att nedskärningar och inbesparningar påverkar tillväxten negativt medan budgetstimuleringar ökar tillväxten och skatteinkomsterna.

Vad Finland beträffar är den offentliga skuldsättningen i dag cirka 60 procent av bnp vilket enligt eurozonens normer är högsta tillåtna. Här bör dock påpekas att denna norm är godtyckligt vald och kom till i ett helt annat ränteläge med betydligt högre lånekostnader. Dessutom bryter de flesta medlemsländer mot normen och eurozonens skuldsättning är i dag i medeltal cirka 80 procent medan länder som Spanien och Frankrike närmar sig 100 procent.

Tillväxten i dagens Finland är cirka 1,6 procent och inflationen av samma storleksklass vilket gör att den årliga tillväxten och inflationen sammanlagt utgör cirka 3 procent eller mer än vad det kostar att uppta nya lån. Lånens realkostnader är sålunda inget problem under dessa betingelser. Räntan inom eurozonen kommer inte under överskådlig framtid att höjas eftersom en räntehöjning leder till att Italien får stora svårigheter att finansiera sig med påföljd att hela euron kommer i farozonen vilket vore rena katastrofen.

I valutaunionen hör Finland till de ekonomiskt sett starkare nordiska staterna och de övriga har ofta också med viss rätt krävt att dessa borde stimulera sin ekonomi för att härmed skapa bättre balans inom eurozonen och framför allt för att få i gång den krisande tillväxten. Allt fler ekonomier har börjat fråga sig om valutaunionens nedskärningar varit det riktiga och Tyskland är under press att ändra sin strama budgetpolitik – Schwarze Null (svarta nollan). Här har vi också kanske den viktigaste orsaken till valutaunionens djupa kris som fördjupas för var dag som går. Medlemskap i en fungerande valutaunion kräver solidaritet.

Under åren efter den så kallade eurokrisen, en kris som egentligen är kronisk, har centralbanken stimulerat eurozonens ekonomi med enorma summor vilket lett till att fastigheternas och aktiernas värde kraftigt stigit vilket i sin tur lett till ökad ojämlikhet. Det är i dag finanspolitikens uppgift att motverka denna snedvridning, men också att stimulera den krisande tillväxten då centralbankens ammunition allt mer börjat sina.

Med beaktande av en ränta nära noll, en svag tillväxt och blygsam inflation och Finlands relativt sett låga belåning är en ytterligare behärskad låntagning inget problem om lånet används till utbildning, investering i ren energi, forskning med mera. Hotet med förhöjda räntor är helt överdrivet då exempelvis storkrisande Italien har lägre räntor för sina lån än USA. Finlands ekonomi är dessutom som känt i en helt annan klass långt ifrån krisande Italien. Investeringar i forskning, utbildning och ren energi behövs för att trygga framtida konkurrensförutsättningar.

Finland sparar och skulderna växer, valutaunionen sparar och kriserna blir allt större, Sverige slösar och avkortar sina skulder. Har eurozonen sparat sig till döds i en icke fungerande valutaunion? Finland har i varje fall inte råd att avstå från en väl utformad stimuleringspolitik.

K-G Backholm Helsingfors

Fräscht grepp på bostadsmarknaden tilltalar unga

17.5.2019 - 16.03